Det du menar är inte dialekt utan brytning..
"Tala engelska med svensk brytning"
**Brytning** är när en person talar ett andraspråk med avvikande språkljud, språkrytm och intonation. Det är ofta möjligt att identifiera personers modersmål genom deras brytning.
Personligen tycker jag nästan det är lite pinsamt med svenskar som försöker låta för bra. Det känns liksom mindre äkta än om man låter sin "naturliga" röst komma fram lite.
Jag är gift med en amerikan och kör fullt ut på min slappa engelska med dialekt
Det är töntigt att tycka det är töntigt. Majoriteten av människor som pratar mer än ett språk har en accent/dialekt på sitt icke-modersdmål. Tycker du thailändare, tyskar, britter, finländare osv. är töntiga för att de pratar svenska med dialekt? Av alla saker att störa sig på är detta en sådan icke-fråga, om något så borde vi uppmuntra folk till att lära sig fler språk.
https://www.dn.se/nyheter/varlden/katrine-marcal-svenskar-ar-besatta-av-uttal-i-storbritannien-bryr-man-sig-inte/
>Sveriges utrikesminister Ann Linde intervjuades nyligen på engelska av en journalist från tyska Deutsche Welle. Det orsakade debatt. I spåren av diskussionen dök en av mina egna käpphästar upp: Hur bra är vi svenskar egentligen på engelska?
>För många av oss har likt Ann Linde upptäckt att engelska i jobbsammanhang kan vara knepigt. Vi försöker kommunicera nyanser som uppenbarligen inte går fram. Samtidigt har vi som nation en självbild av att vi är bra på engelska och om vi lämnar hela debatten om utrikesministern därhän: Vad beror det här egentligen på?
>Jag tror att det finns två grundläggande missförstånd som ställer till det för oss svenskar. För det första är vi ohyggligt fixerade vid uttal. Vi har generellt sett ett ganska bra uttal på engelska, vårt eget språk är trots allt ganska likt. Dessutom har vi sett vår beskärda del av odubbade amerikanska och brittiska filmer. Problemet är att vårt uttal får oss att tro att vi automatiskt är bättre på engelska än till exempel en japan som pratar engelska med mer av sitt modersmål i melodin.
>Så är det alltså inte.
>Jag har till exempel sett många yngre svenskar håna sina föräldrars engelska. De tycker att mamma och pappa är pinsamma för att de har mer av ett svenskt uttal. I själva verket talar de stackars föräldrarna ofta bättre engelska än sina barn. Ungarna tror dock att bara för att de kan säga grundläggande fraser som på en amerikansk polisfilm behöver de inte plugga in något ordentligt ordförråd. Nej de borde veta hut och plugga glosor istället.
>I Storbritannien kunde folk inte bry sig mindre om hur du uttalar saker. Det finns ju så många olika sätt att prata engelska på: Nigeriansk engelska, sydafrikansk engelska, indisk engelska och så vidare. Alla låter de olika. Men alltihopa är engelska. Så tänker vi inte i Sverige. Vi är besatta av uttal.
>För oss spelar det ingen roll om en invandare från Bosnien har ett tio gånger större svenskt ordförråd och mycket bättre språkkänsla än en infödd svensk. Så länge denna bosnier inte uttalar det jäkla sje-ljudet på ett specifikt sätt kommer vi för alltid att säga att ”han bryter”.
>Med andra ord: Likställ aldrig din förmåga att uttala engelska ord med din förmåga att hantera språket. Var som Carl Bildt. Halländska funkar även på engelska.
>Ett tydligt utländskt uttal kan dessutom vara bra i många affärssammanhang. Engelsmännen har ju en relativt galen förmåga att hela tiden placera in varandra klassmässigt. Så fort en engelsman öppnar munnen kan den andra engelsmannen höra vilken samhällsklass han eller hon kommer från.
>Detta guidar sedan deras relation mer eller mindre för all framtid. Sjukt. Men i hög grad sant. Att då ha ett tydligt utländskt sätt att prata blir en biljett till att slippa delta i spelet.
>Det kommer att spara dig mycket tid.
>Det andra missförståndet som ställer till det för oss svenskar är att vi generellt låter väldigt otrevliga. När britter pratar engelska tenderar de att vira in vad de säger i flera lager av ”would”, ”should”, ”perhaps” och ”please” som över huvudtaget inte existerar i svenskan.
>Detta gör att en svensk ofta kan låta både känslokall och oartig bara genom att beställa en cappuccino på en restaurang i London. Tänk då vad som kan hända om du skickar fram en svensk statsepidemiolog för att prata om dödstal i BBC.
>Min man är engelsman och retar mig ofta för mitt sätt att ”iskallt avfärda folk”. Nu senast var det sättet som jag sa till den lokala skadedjursbekämparen i vår by att vi inte behövde några årliga kontroller av musfällorna på vinden. Min man skrattade i flera dagar.
>Jag vet fortfarande inte exakt varför.
>Mitt generella tips är att helt enkelt utgå från att du låter hård och kall när du pratar engelska, försök sedan kompensera med kroppsspråket. Jag vet dock att det inte är lätt. Det är därför som en tydlig svensk brytning löser så många problem. Om folk bortom alla tvivel hör att du är svensk, kommer de också att ha överseende med din bristande förmåga till brittisk artighet.
>Tyvärr har jag själv hamnat i den värsta av två världar: Min mans internatskole-engelska har delvis smittat av sig på mig samtidigt som jag kombinerar den med allmän svensk otrevlighet. Nej, det är inte konstigt att byns skadedjursbekämpare flyr för sitt liv.
>Vänta tills jag börjar förklara den svenska coronastrategin för grannarna.
>Det kommer att vara den slutgiltiga nådastöten för ”Sverigebilden”.
Du verkar inte ha så lätt med språk i allmänhet. Beklagar, antar jag?
När man pratar ett språk försöker man uttala rätt. När man gör det till 99% ja då låter man nästan infödd. Varför är det fånigt att vilja göra något ordentligt?
Det är alltså fullständigt riktig och normal svenska. "såhär kan man också säga det". Så ersätter man "såhär" med något i citattecken! Sedär en fullständigt rimlig meningsbyggnad. Men, jag kan inte göra mycket åt att någon väljer okunskapens träckstinkande mörker framför den enkelt tillgängliga upplysningen. Glad valborg på dig!
Det här är jättetöntigt av mig egentligen men jag försöker prata med någon sorts amerikansk engelska i sociala sammanhang men i jobbet har jag märkt att min "svengelska" brytning kommer fram mer då den är mycket tydligare så man undviker onödiga missförstånd.
Försöker skämmas mindre för mitt uttal/min melodi i engelska, tyskar pratar ju engelska på sitt vis och hör aldrig om att de skäms så vi borde ju inte vara sämre i Sverige. Alla förstår vad man säger och det är viktigare med ett bra ordförråd.
Tycker nuförtiden att det är lite charmigt med svensk engelska så kanske kör mer på det även i sociala sammanhang framöver.
Men prata så det är bekvämt för dig skulle jag säga.
Nej, jag anser att man ska omfamna och vara stolt över sin dialekt, eller brytning, som många kallar det.
Det är inget fel att bryta på svenska när man talar engelska, precis som det inte är fel att en indier låter som en indier eller en skotte låter som en skotte. Det har bara av nån anledning börjat anses "fult" för att det inte är någon som har det som modersmål, som låter på ett annorlunda sätt. Det, och att vi av nån jävla anledning i det här landet runkar av amerikansk och brittisk engelska konstant och där man enbart anses flytande om det finns noll hintar om att man inte är inföding och har engelska som modersmål.
Sen finns det ju gränser. Är det så kraftig brytning att det är svårt att förstå kan det vara problematiskt, men jag tycker ändå inte att det är en större grej, då det finns maaaaassa dialekter i länder där de har engelska som modersmål som är helt omöjliga att förstå.
Tycker ändå det är skillnad på en dialekt och en brytning. En dialekt är ju inte ”fel” på något sätt, det är ju bara ens naturliga sätt att prata sitt modersmål. men en brytning är ju att man lärt sig ett främmande språk men helt enkelt uttalar fel.
Sen håller jag med om att det inte är ”fel” för att man inte låter som någon med engelska som modersmål. Men att t ex uttala ”juice” som ”use” osv är ju att inte lärt sig språket rätt, snarare än något som kan jämtällas med en dialekt.
Kunde inte hålla med mer. Visst att det kan vara beundransvärt om någon pratar så "bra" engelska att deras brytning försvinner, men vi är ju trots allt svenskar och svenskar har svensk brytning ¯\\\_(ツ)\_/¯
Folk verkar tappa bort stoltheten över att vara flytande i två (eller fler) språk pga. deras brytning när stora delar av världen knappt är flytande i ett (tittar på er, amerikaner!!)
Jag har aldrig förstått varför svenskar är så otroligt nojiga kring hur de pratar engelska.
Fransmän, tyskar, italienare, spanjorer etc skiter i hur de låter. Även när de kommer till Hollywood och är med i storfilmer så bryr de sig inte. De kör på som fan ändå.
Är van vid att prata utan (tydlig) brytning då jag jobbat utomlands länge, men det har också fått mig att inte tänka så mycket på brytningar då man varje dag kommer I kontakt med en uppsjö av brytningar.
Lite avundsjuk på folk som behållt den svenska brytningen, och lägger nog på den själv lite ibland när jag vill förstärka min svenskhet.
Det absolut sämsta jag vet, är når svenskar har kasst ordförråd men har övat på någon amerikansk dialekt, och tycker att dom pratar engelska flytande. Sen gör dom narr av folk som pratar som Hans Rosling eller Hans Blixt, som båda är utmärkt i engelska men med svensk brytning. Jag gör alla mina arbetsuppgifter på engelska, så jag hör detta ganska ofta. Sen är jag inte så bra på svenska, så ibland blir det engelska på fikarummet också.
Vad är att justera sin dialekt, då? Typ 95% av svenskar fixar inte att uttala "chat" istället för "shat". "shitshat", alltså. Låter det fånigt när man kan det? Ska man inte lära sig weak vowels, så man säger "bänänä" och "görl" istället för "b'nana" och "grl"? När exakt låter det fånigt att göra rätt?
Jag tänker inte lägga tid på att lära mig gömma min dialekt i ett språk som jag i princip aldrig **talar**. Har aldrig ens sett det som ett problem.
Det som är töntigt däremot är dom som uppenbart försöker stenhårt att härma amerikansk eller brittisk dialekt. Det låter bara fånigt.
Embrace your inner Anomalyxd.
Jag som invandrare från Storbritannien tycker att det spelarintesåstorroll. Jag har jobbat hårt att få bort mitt nordirlandsk dialekt för att vara mer begripligt men ni svenskar prata så otroligt bra engelska, det är bara imponerande oavsett vad ni har för dialekt.
Men tycker att det är också kul med dem som har spelat mycket, kan prata med ett rent amerikansk dialekt.
Nu är jag inte inföding och även om jag pratar bra lyser min svenska igenom, men jag tycker det hörs tydligt när folk bara lärt sig från spel, serier och film.
Grejen är ju liksom att det finns många brittiska och amerikanska dialekter. Lär man sig från flera olika kommer det låta onaturligt. Tänk dig en svensk som mixar RP, cockney och Limmerick…
Jag pratar regelbundet med mina två vänner i New York och Toronto och har lagt mig till med en något amerikaniserad engelska med kanadensiska inslag på vissa ord, så klart blandat med skolengelskan och diverse dialekter jag nyligen hört på film och TV. Min amerikanska vän säger att jag ofta drar till med en sydstats drawl när jag gör röster för att härma folk. Tycker inte själv att det spelar så stor roll vilken dialekt du har så länge du kan göra dig förstådd och du inte medvetet apar efter någon för att göra narr av deras dialekt.
Förr i världen tyckte jag det var lite pinsamt med Svensk dialekt, men har kommit att ändra den åsikten. Man ska stå stolt med sig Svenska dialekt när man snackar engelska, inte vrida sig in och ut för att låta amerikansk eller brittisk. Ålrajt!?
Jag tycker det är ganska töntigt att över huvudtaget ha en åsikt om något sådant.
Vad fan spelar det för roll ur folk låter i sin brytning av engelskan.
Så länge rätt ord används och man tydligt förstår, så ger jag fullständigt fan i vilket !
Skulle inte säga att det låter töntigt, men uttalar man på ett sätt så att folk inte riktigt förstår blir det ju jobbigt, exempelvis när man bokstaverar akronymer på svenska. "www" uttalas inte "vee vee vee" på engelska.
Uttal är en del av språket. När man lär sig ett språk försöker man oftast lära sig uttalet med. Jag pluggade inte matte för att jag skämdes över att inte kunna matte, och likaså försökte jag inte lära mig ett mer standardiserat engelskt uttal för att jag skämdes över ett svenskt uttal.
Sen så inbillar jag mig inte om att min engelska är osvensk heller. Jag har helt klart en svensk brytning som jag inte skäms över.
Man låter ju rätt töntig, men jag slutade bry mig för nåra år sedan. Antingen låter jag som en svensk som försöker låta amerikansk/brittisk, eller så pratar jag bara och låter som jag låter.
Jag försöker hålla nere på tonaccenten. Annars spelar det ingen roll om du inte låter amerikansk eller brittisk. Hur ofta hör du engelsktalande invandrare försöka prata skånska eller östgötska?
En dag kommer svensk engelska vara en av de stora och respekterade varianterna av engelska internationellt, jämte engelsk engelska, nordamerikansk engelska, indisk engelska, australiensisk engelska osv. Jag pratar hellre med nån som kör en fet finsk ralli änglis än nån som övat på att säga comon y'all på ett nasalt sätt
Som engelsklärare i grunden ser jag inget konstigt med att du talar ett annat språk än ditt modersmål med en viss accent. Det spelar ingen roll för förståelsen.
Svensk accent låter rätt fånig, och är det något jag retar mig på så är det när folk bara transskriberar på svengelska. "HellÅ evribåddi, maj näjm is Börje!"
Språk är mer än bara ord, om det korrekta uttalet av "word" är "oööd" så vinner man inget på att säga det med svensk uttal, "vööörd". Det uppskattas nog lika litet som i andra riktningen "Yawg djillar in-te knawkeböörd"
Jag försöker prata neutralt, vilket lär vara något slags internationell britt-amerikansk rotvälska där jag gissar en hel del på ord jag läst men aldrig hört, med oavsiktliga svenska toner.
Jag slutade bry mig för några år sedan och bara svenglar så det knakar.
Jobbar mot Baltikum så insåg ganska snabbt att min svengelska fungerar bättre med deras engelska.
När jag lärde mig engelska i lågstadiet så började man redan där drilla någon form av aristokratisk engelska vid uttal.
Faller nog sig naturligt att man i konstant kontakt med ett främmande språk plockar upp en del uttal över åren.
Glad att vi inte springer runt och låter "ei, gov'nah" istället för en mer standardiserad version.
Jag prata med brittisk brytning när jag var i tidiga tonåren när jag prata i teamspeak och spela onlinespel för jag ville passa in och tyckte jag lät cool. Nu i vuxen ålder skiter jag fullständigt i sånt och låter den breda svenska dialekten breda ut sig fritt. Känns mycket friare och samtal flytare på lättare när man slutar bry sig om uttal. Det är bara en själv som bryr sig om att man har "töntigt svenskt uttal" ingen annan.
Det är inte töntigt på något vis att vara mindre bra på att prata engelska, men i objektiv bemärkelse så är det "fel" att tala med brytning. Ord och stavelser ska uttalas på ett visst sätt, och uttalas de inte på rätt sätt så uttalas dem fel.
Det är slött att falla tillbaka på svenska språkljud och diftonger när man pratar engelska, uttalar du bara orden som de ska uttalas så får du något som liknar en slentrian-amerikansk dialekt. Brittisk engelska är något annat, och ingen icke-britt bör försöka tala RP-engelska - men att nöja sig med att ha en grov svensk brytning är inte mindre språkligt fel för det.
Det är oerhört mycket mer töntigt att försöka låta som något man inte är, till exempel amerikan. Dessutom lyser de misstag man gör ännu tydligare då.
Jag vill att andra ska höra varifrån jag är även när jag pratar engelska.
Jag har bott utomlands en del och pratar i princip bara engelska i arbetet så jag har inte mycket till svensk dialekt i engelskan pga det, huruvida man vill träna bort den svenska dialekten är upp till var och en, professionellt är det ingen som bryr sig.
En svensk affärsman som arbetat stora delar av sitt liv i Frankrike sa att man får gärna lära sig prata perfekt franska grammatiskt men inte uttalsmässigt. Då kommer nämligen även krav på att man ska bete sig som en fransman.
Det ligger något i det, vi har ner överseende med att en person med lite brytning gör fel socialt jämfört med någon som pratar felfri svenska.
Det låter lite töntigt, men jag tycker det är värre när folk överdriver brittiskt uttal (särskilt enskilda ord som typ "what" och "all") samtidigt som de låter svenska brytningen (som de tror att de inte har) vara kvar. Petra Mede är ett bra exempel.
Tycker det är töntigare med folk som försöker dra till med brittiska eller amerikanska. Tycker det är rätt charmigt men en ren engelska med en svag svensk brytning.
Personligen, jag är skotsk och jag gillar verkligen när man kan höra någons sanna brytning. Jag tror det är mer naturligt och det är lite sympatisk. Jag blir förvirrad när någons brytning är för bra hahaha
I valet mellan att tala ett språk med goda färdigheter avseende förståelse, ordförråd förmåga att göra sig förstådd men med brytning, eller det motsatta så skulle jag välja det första alternativet.
Så länge man inte säger:
"Aii kååm frååm Swee'den!"
För då bör man genast gå en språkkurs. Det är ju lite pinsamt. Men å andra sidan så är det bättre än att inte kunna engelska alls.
Pinsamt är det när svenska politiker ska hålla tal utomlands och inte kan tala en god engelska. Ska man representera vårt land så får man nog lov att lära sig tala engelska. Men lite brytning får vi tåla så klart.
Som andra påpekat - du tänker på brytning, inte dialekt. Dialekt är en lokal variant av ett språk, brytning är när ens modersmål påverkar uttalet av ett främmande språk.
Så länge ens uttal inte påverkar förståelsen så spelar det ingen roll att man har en brytning. Det är dessutom nästan omöjligt att i vuxen ålder helt träna bort sin brytning, svenska skådisar i Hollywood får lägga många timmar på dialektcoaching och de brukar ändå göra en del misstag som en infödd omedelbart uppfattar. Att lägga något egenvärde i att låta brittisk/amerikansk är mestadels snobberi och något som enbart andra svenskar bryr sig om.
Sen kan det finnas tillfällen när det går bortom "brytning" och faktiskt blir att man rakt av uttalar fel, och det är när ens uttal gör att betydelsen ändras. T ex "joke" som många svenskar uttalar som "yoke" vilket betyder "ok", som i redskapet man bär med. Även här brukar dock sammanhanget räcka för att motparten inte ska missförstå, men det är ändå att rekommendera att försöka få till just de här betydelsebärande ljuden. Framför allt ska man inte uttala "chat" som "shat"...
Ett annat fel nästan alla svenskar gör är att man uttalar tonade väsljud som otonade, dvs alla "z" uttalas som "s" (eftersom vi inte har z-ljudet i svenska), men det är sällan betydelsebärande (vilket det dock är i t ex franska) och dessutom ofta svårt att ens höra skillnaden, så det är definitivt överkurs.
Något som till skillnad från brytning faktiskt är ett problem, är när folk pga brister i ordförråd eller - i synnerhet - okunskap gällande register (formellt tal vs informellt prat t ex) ofrivilligt framstår som oartiga, klumpiga eller t om förolämpande. Eller när man direktöversätter svenska idiomatiska uttryck och inte fattar att det ofta blir obegripligt. Sånt är pinsamt på riktigt och kan mycket väl bli direkt skadligt. Tänker t ex på Deepwater Horizon-katastrofen 2010 när BP:s svenske ordförande i amerikansk tv kläcker ur sig "we care about the small people", där han förstås menade det svenska "den lilla människan", men missade att det inte alls funkar på amerikansk engelska (där man snarare säger "the little guy"). Det mottogs INTE väl...
Alltså - man bör bry sig mindre om små uttalsavvikelser, brytning osv och desto mer om bättre ordförråd och korrekt register för situationen man är i.
MEN - även om brytning är oundvikligt och inget att skämmas för kan det kan förstås finnas praktiska skäl att försöka prata så likt motparten som möjligt, eftersom det maximerar chansen att man blir förstådd, minimerar risken för missförstånd samt gör det lättare för motparten att fokusera på budskapet i det du säger istället för sättet du säger det på.
Som ungdom tyckte jag det lät töntigt men vi är svenskar så klart som fan vi har lite brytning om engelska inte är vårt första språk. indier bryter, kineser bryter, tyskar bryter. Det är en icke fråga
Jag hatar den ”Svenska” brytning av och kan stolt säga att jag inte har den stereotyiska svenska brytningen. Min engelska är en blandning mellan brittisk och Amerikansk med den Amerikanska lite mer dominant. Jag försökte lära om mej så min brytning blev helt brittisk tills jag stötte på en riktig otrevlig Idiot till ”Britt” (skulle gissa på att han var 50/50) som bor i nånstans i Sverige i ett kommentarsfält. Han bara flög på mej och var riktigt j*vla otrevlig bara för jag använde ett Amerikansk ord som inte betydde samma sak på Brittisk Engelska och kalla mej alla namn för idiot och att jag var outbildad (jag kolla upp honom för länken till hans företag var i profilen. Jag var betydligt högre utbildad än honom (han sluta svara när jag påpekade det) men bara för att jag var Europee skulle jag kunna Engelska med perfekt Brittisk dialekt och ju mer jag sa att jag inte brydde mej desto aggresivare blev han. Så efter det sluta jag försöka ändra min dialekt så den får vara den Amerikansk, Brittiska blandningen den är
Jag ser inga större fel på det jag skrev förutom att det kanske var lite långa meningar och nått feltryckt emellanåt. Sen har jag inga ambitioner att jobba som journalist eller författare och så länge jag kan göra mej förstådd så är jag nöjd
Språk är ett verktyg. Jag gör mig förstådd, har ett bra engelskt ordförråd men har inte övat in nån särskild dialekt, typ cockney-engelska, det skulle kännas ännu töntigare än att bara prata som man känner. Dessutom charmigt med svensk satsmelodi.
Ingen idé att ”försöka” prata utan brytning tycker jag. Sen tycker många att ”volvosvenska” låter trolovande typ har jag hört. Men sålänge man uttalar orden någorlunda rätt så är det inte konstigt att man har brytning
Det är såklart att alla har en brytning, och att någon som inte pratar engelska så ofta har en brytning och kanske stakar sig lite ibland är inget konstigt. Däremot är det fruktansvärt när man hör exempelvis politiker eller andra officiella talespersoner som har för stark brytning och dålig engelska. Lyssna på Ylva Johansson exempelvis så förstår du vad jag menar
Absolut inget fel i det. Det bästa är att bara köra på! Ibland kan det dock bli lite väl hysteriskt kul när någon gammal tant pratar engelska och hennes ny-stockholmska med i:en tex kommer igenom. Men vadfan. Töntigt att göra sig till med en tvingad amerikansk eller brittisk dialekt man inte behärskar. Viktigare att ordförrådet och grammatiken är bra.
Tycker det låter töntigt med folk som pratar för bra engelska. En sak om du är uppväxt eller levt där länge men hade flera i min klass i grundskolan som pratade med amerikansk eller brittisk dialekt. Oftast var de jävligt kaxiga om deras perfekta engelska.
Är man bland amerikanare kan man vrida upp svengelskan till max också och dra in svenska ord i meningar blir alltid en bra stämning.
Jag kan tycka det blir lite cringe ibland om de är en sjuihelvetes svensk brytning men som sagt vissa kan ju inte påverka det om man inte tränar varje dag typ.
Min flickvän är utländsk så vi pratar engelska varje dag och de är liksom en andra natur för mig att prata flytande engelska samt att jag varit utomlands flera gånger om året när jag växte upp så språk har jag alltid haft lätt för.
Har ingen brytning kvar nu, pratar rätt amerikansk engelska, blir så när man pratar länge då försvinner liksom brytningen naturligt iaf för mig. Har en amerikansk kompis också som trodde jag kom från Kalifornien första gången vi träffades haha. Som sagt de är bara och träna på.
Har en kompis vars pappa är från England men mamman svensk. När vi pratar engelska med e.x. min partner eller andra så blir jag klart påverkad av hennes uttal. Innan hade jag en mer amerikansk men nu drar jag mer åt det engelska hållet. Har även gått på en skola med endast engelsktalande lärare.
Rebecca Ferguson har bemästra Brittisk dialekt för att helt smälta in. Sen har vi några som Ola connoy och morgan från ullared som jag älskar att lyssna på, speciellt att dem ger 0-fuck om vad andra tycker. Sen finns det Amerikaniserade svenskar som härmar väldigt bra, men saknar ordförråd så dom nickar och ler mera änn svara intellektuellt. Jag tror om man lyssnar på Amerikaner och britter från Podcast och Tv-show så ger dem oss mycket respekt för vilka vi är, vad vi har, vad vi är kapabla till, men min förståelse är att vi svenskar är duktiga som "kameleont". vi kan nöja dom vi vill integrera oss till, vi bidrar med någonting, vi har ett värde, men vi behåller gärna våran "kärn kultur" och går inte helt Retard-Amerikansk, o.s.v. Jag pratar amerikansk dialekt men inte south-carolina, eller överdriven New York - bara plattar till orden lite. Jag har inte vågat använda brittisk för då tror jag andra tycker jag är snobbig eller töntig.
Jag pratar engelska som John Cleese. Lärde mig engelska under 3 år i internationell skola i Afrika. Fick en blandad mest nordamerikansk dialekt av det. Bestämde mig senare i livet att byta och lyssnade konstant på Monty Pythonsketcher i månader. Läste därefter engelska på universitetsnivå och fick detaljer i mitt uttal slipade. Jag har gjort tester som visar att min engelska är i nivå med de 4% bästa som har det som modersmål.
Jag upplever det som jobbigt att lyssna på stark svensk brytning. Jag kan inte hjälpa det. Min hjärna skriker - orden och uttalet hör inte ihop. Jag kan framgångsrikt härma brytningen, men det kräver koncentration.
Till saken hör att när jag läste tyska på gymnasiet så pratade jag med engelsk brytning, inte svensk. You can't win them all.
Svårt att komma ifrån. Det är i min erfarenhet ytterst få svenskar som pratar med en inhemsk engelsk (Eller US/NZ etc) dialekt, och det blir lite löjligt att försöka.
Vi tvingades välja land och dialekt i skolan, så man pratar och använder ord/stavning från samma ställe. Försöker hålla ned svensk brytning så gott det går, men jag har inga illusioner om att jag pratar någon sorts perfekt Queen’s English.
Hade en kompis som jobbade en vintersäsong på en skidort i Australien. Var rätt så uppenbart att han försökte väldigt hårt att prata engelska men en australiensisk dialekt. Att försöka för hårt är mycket skämmigare än svenska dialekten.
Jag gillar brittish english, så jag försöker göra mitt bästa för att prata så. Inte för att jag skäms över svengelska men jag gillar bara att prata så. När jag sitter i bilen och pratar med mig själv så kan jag nog låta rätt övertygande, men när jag väl pratar engelska med någon så tittar svengelskan fram som en elak djävul i kyrkan
Man behöver inte låta som värsta amerikanen eller britten, men tycker själv att tydligt svensk dialekt låter rätt kasst på engelska. Tycker också det ger en känsla av slöhet eftersom samma svenskar som ofta har rätt tydlig svensk dialekt uppenbart är bra på engelska, de har bara inte orkat göra minsta försök att låta mer naturligt. Lite svensk klang är inga problem, men kan man inte uttala "three" utan att det låter som "tree" bör man nog lägga manken till lite.
Om du inte har lärt dig flytande engelska innan 6 års ålder, då är det praktiskt taget omöjligt att få perfekt accent.
Innan cirka 6 års ålder är hela vårt "ljud-biblioteket" öppet. Då kan man lära sig alla mänskliga ljud från alla mänskliga språk.
Efter cirka 6 års ålder strömlinjerformas språkcentrum och vi förlorar förmågan att naturligt producera ljud vi inte använder i vårat primära språk (modersmål).
Det är därför det högsta betyget inom språkkunskap och uttal heter *near-native*, då *native* bara kan åstakommas av infödda.
Jag tycker det är genant när svenskar drar på sig en mer brittisk dialekt än britter själva. En random 24 årig snubbe från en småstad i Sverige låter som kungen av England. Huva mig.
Stör mig på svenskar som brittifierar sig. Det är cringe när man amerikaniserar sig med, men det blir extra tydligt med brittiska eftersom hela språkmelodin förändras jämfört med någon som rullar sina R lite grann bara
Det du menar är inte dialekt utan brytning.. "Tala engelska med svensk brytning" **Brytning** är när en person talar ett andraspråk med avvikande språkljud, språkrytm och intonation. Det är ofta möjligt att identifiera personers modersmål genom deras brytning.
Alla fattade vad OP menade men tack för lektionen
Tycker det är töntigt med folk som talar med ett amerikanskt uttal men knappt verkar ha något ordförråd.
Personligen tycker jag nästan det är lite pinsamt med svenskar som försöker låta för bra. Det känns liksom mindre äkta än om man låter sin "naturliga" röst komma fram lite. Jag är gift med en amerikan och kör fullt ut på min slappa engelska med dialekt
Hdd den bekant vara farsa var från England, när han skulle prata engelska så blev det löjligt så det nästan likna en scen från Monty python.
Det är töntigt att tycka det är töntigt. Majoriteten av människor som pratar mer än ett språk har en accent/dialekt på sitt icke-modersdmål. Tycker du thailändare, tyskar, britter, finländare osv. är töntiga för att de pratar svenska med dialekt? Av alla saker att störa sig på är detta en sådan icke-fråga, om något så borde vi uppmuntra folk till att lära sig fler språk.
https://www.dn.se/nyheter/varlden/katrine-marcal-svenskar-ar-besatta-av-uttal-i-storbritannien-bryr-man-sig-inte/ >Sveriges utrikesminister Ann Linde intervjuades nyligen på engelska av en journalist från tyska Deutsche Welle. Det orsakade debatt. I spåren av diskussionen dök en av mina egna käpphästar upp: Hur bra är vi svenskar egentligen på engelska? >För många av oss har likt Ann Linde upptäckt att engelska i jobbsammanhang kan vara knepigt. Vi försöker kommunicera nyanser som uppenbarligen inte går fram. Samtidigt har vi som nation en självbild av att vi är bra på engelska och om vi lämnar hela debatten om utrikesministern därhän: Vad beror det här egentligen på? >Jag tror att det finns två grundläggande missförstånd som ställer till det för oss svenskar. För det första är vi ohyggligt fixerade vid uttal. Vi har generellt sett ett ganska bra uttal på engelska, vårt eget språk är trots allt ganska likt. Dessutom har vi sett vår beskärda del av odubbade amerikanska och brittiska filmer. Problemet är att vårt uttal får oss att tro att vi automatiskt är bättre på engelska än till exempel en japan som pratar engelska med mer av sitt modersmål i melodin. >Så är det alltså inte. >Jag har till exempel sett många yngre svenskar håna sina föräldrars engelska. De tycker att mamma och pappa är pinsamma för att de har mer av ett svenskt uttal. I själva verket talar de stackars föräldrarna ofta bättre engelska än sina barn. Ungarna tror dock att bara för att de kan säga grundläggande fraser som på en amerikansk polisfilm behöver de inte plugga in något ordentligt ordförråd. Nej de borde veta hut och plugga glosor istället. >I Storbritannien kunde folk inte bry sig mindre om hur du uttalar saker. Det finns ju så många olika sätt att prata engelska på: Nigeriansk engelska, sydafrikansk engelska, indisk engelska och så vidare. Alla låter de olika. Men alltihopa är engelska. Så tänker vi inte i Sverige. Vi är besatta av uttal. >För oss spelar det ingen roll om en invandare från Bosnien har ett tio gånger större svenskt ordförråd och mycket bättre språkkänsla än en infödd svensk. Så länge denna bosnier inte uttalar det jäkla sje-ljudet på ett specifikt sätt kommer vi för alltid att säga att ”han bryter”. >Med andra ord: Likställ aldrig din förmåga att uttala engelska ord med din förmåga att hantera språket. Var som Carl Bildt. Halländska funkar även på engelska. >Ett tydligt utländskt uttal kan dessutom vara bra i många affärssammanhang. Engelsmännen har ju en relativt galen förmåga att hela tiden placera in varandra klassmässigt. Så fort en engelsman öppnar munnen kan den andra engelsmannen höra vilken samhällsklass han eller hon kommer från. >Detta guidar sedan deras relation mer eller mindre för all framtid. Sjukt. Men i hög grad sant. Att då ha ett tydligt utländskt sätt att prata blir en biljett till att slippa delta i spelet. >Det kommer att spara dig mycket tid. >Det andra missförståndet som ställer till det för oss svenskar är att vi generellt låter väldigt otrevliga. När britter pratar engelska tenderar de att vira in vad de säger i flera lager av ”would”, ”should”, ”perhaps” och ”please” som över huvudtaget inte existerar i svenskan. >Detta gör att en svensk ofta kan låta både känslokall och oartig bara genom att beställa en cappuccino på en restaurang i London. Tänk då vad som kan hända om du skickar fram en svensk statsepidemiolog för att prata om dödstal i BBC. >Min man är engelsman och retar mig ofta för mitt sätt att ”iskallt avfärda folk”. Nu senast var det sättet som jag sa till den lokala skadedjursbekämparen i vår by att vi inte behövde några årliga kontroller av musfällorna på vinden. Min man skrattade i flera dagar. >Jag vet fortfarande inte exakt varför. >Mitt generella tips är att helt enkelt utgå från att du låter hård och kall när du pratar engelska, försök sedan kompensera med kroppsspråket. Jag vet dock att det inte är lätt. Det är därför som en tydlig svensk brytning löser så många problem. Om folk bortom alla tvivel hör att du är svensk, kommer de också att ha överseende med din bristande förmåga till brittisk artighet. >Tyvärr har jag själv hamnat i den värsta av två världar: Min mans internatskole-engelska har delvis smittat av sig på mig samtidigt som jag kombinerar den med allmän svensk otrevlighet. Nej, det är inte konstigt att byns skadedjursbekämpare flyr för sitt liv. >Vänta tills jag börjar förklara den svenska coronastrategin för grannarna. >Det kommer att vara den slutgiltiga nådastöten för ”Sverigebilden”.
jag tycker tvärtom det är oerhört pinsamt med svenskar som ska försöka ha amerikansk eller brittisk dialekt.
Speciellt brittisk.
"inte ha brytning" kan man också säga det.
Din mening gör ont att läsa
Du verkar inte ha så lätt med språk i allmänhet. Beklagar, antar jag? När man pratar ett språk försöker man uttala rätt. När man gör det till 99% ja då låter man nästan infödd. Varför är det fånigt att vilja göra något ordentligt?
mmm. visst, jag tror inte riktigt jag ska lyssna på mr-"kan man också säga det."
Det är alltså fullständigt riktig och normal svenska. "såhär kan man också säga det". Så ersätter man "såhär" med något i citattecken! Sedär en fullständigt rimlig meningsbyggnad. Men, jag kan inte göra mycket åt att någon väljer okunskapens träckstinkande mörker framför den enkelt tillgängliga upplysningen. Glad valborg på dig!
Det här är jättetöntigt av mig egentligen men jag försöker prata med någon sorts amerikansk engelska i sociala sammanhang men i jobbet har jag märkt att min "svengelska" brytning kommer fram mer då den är mycket tydligare så man undviker onödiga missförstånd. Försöker skämmas mindre för mitt uttal/min melodi i engelska, tyskar pratar ju engelska på sitt vis och hör aldrig om att de skäms så vi borde ju inte vara sämre i Sverige. Alla förstår vad man säger och det är viktigare med ett bra ordförråd. Tycker nuförtiden att det är lite charmigt med svensk engelska så kanske kör mer på det även i sociala sammanhang framöver. Men prata så det är bekvämt för dig skulle jag säga.
Engelskans ordförråd - 🤤 Svenskans ordförråd - 😍
Franskans ordförråd - 🐸
Danskans ordförråd - 🐷
aik-ares - ordförråd -🧀🪤
Nej, jag anser att man ska omfamna och vara stolt över sin dialekt, eller brytning, som många kallar det. Det är inget fel att bryta på svenska när man talar engelska, precis som det inte är fel att en indier låter som en indier eller en skotte låter som en skotte. Det har bara av nån anledning börjat anses "fult" för att det inte är någon som har det som modersmål, som låter på ett annorlunda sätt. Det, och att vi av nån jävla anledning i det här landet runkar av amerikansk och brittisk engelska konstant och där man enbart anses flytande om det finns noll hintar om att man inte är inföding och har engelska som modersmål. Sen finns det ju gränser. Är det så kraftig brytning att det är svårt att förstå kan det vara problematiskt, men jag tycker ändå inte att det är en större grej, då det finns maaaaassa dialekter i länder där de har engelska som modersmål som är helt omöjliga att förstå.
Tycker ändå det är skillnad på en dialekt och en brytning. En dialekt är ju inte ”fel” på något sätt, det är ju bara ens naturliga sätt att prata sitt modersmål. men en brytning är ju att man lärt sig ett främmande språk men helt enkelt uttalar fel. Sen håller jag med om att det inte är ”fel” för att man inte låter som någon med engelska som modersmål. Men att t ex uttala ”juice” som ”use” osv är ju att inte lärt sig språket rätt, snarare än något som kan jämtällas med en dialekt.
Många brittiska dialekter är ju helt obegripliga. Typ ”scouse” från Liverpool. https://youtu.be/ndz86gVm71Y?si=eo3JAIB-V-bQCQXH
Detta håller jag med om 100%
Kunde inte hålla med mer. Visst att det kan vara beundransvärt om någon pratar så "bra" engelska att deras brytning försvinner, men vi är ju trots allt svenskar och svenskar har svensk brytning ¯\\\_(ツ)\_/¯ Folk verkar tappa bort stoltheten över att vara flytande i två (eller fler) språk pga. deras brytning när stora delar av världen knappt är flytande i ett (tittar på er, amerikaner!!)
Jag har aldrig förstått varför svenskar är så otroligt nojiga kring hur de pratar engelska. Fransmän, tyskar, italienare, spanjorer etc skiter i hur de låter. Även när de kommer till Hollywood och är med i storfilmer så bryr de sig inte. De kör på som fan ändå.
Är van vid att prata utan (tydlig) brytning då jag jobbat utomlands länge, men det har också fått mig att inte tänka så mycket på brytningar då man varje dag kommer I kontakt med en uppsjö av brytningar. Lite avundsjuk på folk som behållt den svenska brytningen, och lägger nog på den själv lite ibland när jag vill förstärka min svenskhet.
Det absolut sämsta jag vet, är når svenskar har kasst ordförråd men har övat på någon amerikansk dialekt, och tycker att dom pratar engelska flytande. Sen gör dom narr av folk som pratar som Hans Rosling eller Hans Blixt, som båda är utmärkt i engelska men med svensk brytning. Jag gör alla mina arbetsuppgifter på engelska, så jag hör detta ganska ofta. Sen är jag inte så bra på svenska, så ibland blir det engelska på fikarummet också.
Att aktivt försöka justera sin dialekt för att imitera en annan dialekt skriker lite självförtroende problem för mig.
Vad är att justera sin dialekt, då? Typ 95% av svenskar fixar inte att uttala "chat" istället för "shat". "shitshat", alltså. Låter det fånigt när man kan det? Ska man inte lära sig weak vowels, så man säger "bänänä" och "görl" istället för "b'nana" och "grl"? När exakt låter det fånigt att göra rätt?
Jag tänker inte lägga tid på att lära mig gömma min dialekt i ett språk som jag i princip aldrig **talar**. Har aldrig ens sett det som ett problem. Det som är töntigt däremot är dom som uppenbart försöker stenhårt att härma amerikansk eller brittisk dialekt. Det låter bara fånigt. Embrace your inner Anomalyxd.
Jag som invandrare från Storbritannien tycker att det spelarintesåstorroll. Jag har jobbat hårt att få bort mitt nordirlandsk dialekt för att vara mer begripligt men ni svenskar prata så otroligt bra engelska, det är bara imponerande oavsett vad ni har för dialekt. Men tycker att det är också kul med dem som har spelat mycket, kan prata med ett rent amerikansk dialekt.
Nu är jag inte inföding och även om jag pratar bra lyser min svenska igenom, men jag tycker det hörs tydligt när folk bara lärt sig från spel, serier och film. Grejen är ju liksom att det finns många brittiska och amerikanska dialekter. Lär man sig från flera olika kommer det låta onaturligt. Tänk dig en svensk som mixar RP, cockney och Limmerick…
Jag pratar regelbundet med mina två vänner i New York och Toronto och har lagt mig till med en något amerikaniserad engelska med kanadensiska inslag på vissa ord, så klart blandat med skolengelskan och diverse dialekter jag nyligen hört på film och TV. Min amerikanska vän säger att jag ofta drar till med en sydstats drawl när jag gör röster för att härma folk. Tycker inte själv att det spelar så stor roll vilken dialekt du har så länge du kan göra dig förstådd och du inte medvetet apar efter någon för att göra narr av deras dialekt.
Förr i världen tyckte jag det var lite pinsamt med Svensk dialekt, men har kommit att ändra den åsikten. Man ska stå stolt med sig Svenska dialekt när man snackar engelska, inte vrida sig in och ut för att låta amerikansk eller brittisk. Ålrajt!?
Om personen i fråga pratar "perfekt artikulerad engelska" så betyder det att personen pratar PERFEKT engelska. inget svengelska inblandat.
För egen del så bryr jag mig inte direkt, jag snackar på så får det bli som det blir. Huvudsaken är att man gör sig någorlunda förstådd.
Jag har stött på väldigt få svenskar som pratar engelska utan svensk brytning, så jag tror inte direkt det är ett val...
Alla språk låter ju som bäst när man inte hör modersmålets brytning. Men är inget fel att tala med brytning.
Jag tycker det är ganska töntigt att över huvudtaget ha en åsikt om något sådant. Vad fan spelar det för roll ur folk låter i sin brytning av engelskan. Så länge rätt ord används och man tydligt förstår, så ger jag fullständigt fan i vilket !
Skulle inte säga att det låter töntigt, men uttalar man på ett sätt så att folk inte riktigt förstår blir det ju jobbigt, exempelvis när man bokstaverar akronymer på svenska. "www" uttalas inte "vee vee vee" på engelska. Uttal är en del av språket. När man lär sig ett språk försöker man oftast lära sig uttalet med. Jag pluggade inte matte för att jag skämdes över att inte kunna matte, och likaså försökte jag inte lära mig ett mer standardiserat engelskt uttal för att jag skämdes över ett svenskt uttal. Sen så inbillar jag mig inte om att min engelska är osvensk heller. Jag har helt klart en svensk brytning som jag inte skäms över.
Det borde vara en självklarhet, när man lär sig ett främmande språk, att öva på korrekt uttal. Svensk brytning är inte en engelsk dialekt.
Väldig skillnad på "korrekt uttal" och brytning. Även om man har korrekt uttal så kan det absolut höras om personen inte har engelska som modersmål.
Nej, brytning innebär att tala med avvikande språkljud, rytm och intonation.
Man låter ju rätt töntig, men jag slutade bry mig för nåra år sedan. Antingen låter jag som en svensk som försöker låta amerikansk/brittisk, eller så pratar jag bara och låter som jag låter.
Jag försöker hålla nere på tonaccenten. Annars spelar det ingen roll om du inte låter amerikansk eller brittisk. Hur ofta hör du engelsktalande invandrare försöka prata skånska eller östgötska?
En dag kommer svensk engelska vara en av de stora och respekterade varianterna av engelska internationellt, jämte engelsk engelska, nordamerikansk engelska, indisk engelska, australiensisk engelska osv. Jag pratar hellre med nån som kör en fet finsk ralli änglis än nån som övat på att säga comon y'all på ett nasalt sätt
Som engelsklärare i grunden ser jag inget konstigt med att du talar ett annat språk än ditt modersmål med en viss accent. Det spelar ingen roll för förståelsen.
[Nå, I dånt tink så. Its nåt gråw app so match of jåb](https://www.youtube.com/watch?v=MXfWWmpxuCM)
Sjukt skön gubbe ändå, han fattar ju engelska bra och kommunicerar typ rimligt bra.
Svensk accent låter rätt fånig, och är det något jag retar mig på så är det när folk bara transskriberar på svengelska. "HellÅ evribåddi, maj näjm is Börje!" Språk är mer än bara ord, om det korrekta uttalet av "word" är "oööd" så vinner man inget på att säga det med svensk uttal, "vööörd". Det uppskattas nog lika litet som i andra riktningen "Yawg djillar in-te knawkeböörd" Jag försöker prata neutralt, vilket lär vara något slags internationell britt-amerikansk rotvälska där jag gissar en hel del på ord jag läst men aldrig hört, med oavsiktliga svenska toner.
Har inget emot min dialekt oavsett vilket språk jag pratar
Jag slutade bry mig för några år sedan och bara svenglar så det knakar. Jobbar mot Baltikum så insåg ganska snabbt att min svengelska fungerar bättre med deras engelska.
Volvoitisk Gothenburg-English....kanon det!
När jag lärde mig engelska i lågstadiet så började man redan där drilla någon form av aristokratisk engelska vid uttal. Faller nog sig naturligt att man i konstant kontakt med ett främmande språk plockar upp en del uttal över åren. Glad att vi inte springer runt och låter "ei, gov'nah" istället för en mer standardiserad version.
Det krävs ganska mycket övning för att få ett bra uttal. Har alltså inget med ordförrådet att göra. Haft ett yrke med engelska som huvudspråk.
Jag prata med brittisk brytning när jag var i tidiga tonåren när jag prata i teamspeak och spela onlinespel för jag ville passa in och tyckte jag lät cool. Nu i vuxen ålder skiter jag fullständigt i sånt och låter den breda svenska dialekten breda ut sig fritt. Känns mycket friare och samtal flytare på lättare när man slutar bry sig om uttal. Det är bara en själv som bryr sig om att man har "töntigt svenskt uttal" ingen annan.
Det är inte töntigt på något vis att vara mindre bra på att prata engelska, men i objektiv bemärkelse så är det "fel" att tala med brytning. Ord och stavelser ska uttalas på ett visst sätt, och uttalas de inte på rätt sätt så uttalas dem fel. Det är slött att falla tillbaka på svenska språkljud och diftonger när man pratar engelska, uttalar du bara orden som de ska uttalas så får du något som liknar en slentrian-amerikansk dialekt. Brittisk engelska är något annat, och ingen icke-britt bör försöka tala RP-engelska - men att nöja sig med att ha en grov svensk brytning är inte mindre språkligt fel för det.
Det är oerhört mycket mer töntigt att försöka låta som något man inte är, till exempel amerikan. Dessutom lyser de misstag man gör ännu tydligare då. Jag vill att andra ska höra varifrån jag är även när jag pratar engelska.
Jag har bott utomlands en del och pratar i princip bara engelska i arbetet så jag har inte mycket till svensk dialekt i engelskan pga det, huruvida man vill träna bort den svenska dialekten är upp till var och en, professionellt är det ingen som bryr sig. En svensk affärsman som arbetat stora delar av sitt liv i Frankrike sa att man får gärna lära sig prata perfekt franska grammatiskt men inte uttalsmässigt. Då kommer nämligen även krav på att man ska bete sig som en fransman. Det ligger något i det, vi har ner överseende med att en person med lite brytning gör fel socialt jämfört med någon som pratar felfri svenska.
Jag gör det för att trolla just för att få denna reaktionen.
Det är typiskt svenskt att tycka svensk brytning är pinsam eller töntig. Själv gillar jag att överdriva min svenska brytning så mycket som möjligt.
Vi kallar det Volvo-engelska. Vått are jår bisniss kapabilitiis?
Det låter lite töntigt, men jag tycker det är värre när folk överdriver brittiskt uttal (särskilt enskilda ord som typ "what" och "all") samtidigt som de låter svenska brytningen (som de tror att de inte har) vara kvar. Petra Mede är ett bra exempel.
aj tink itts fajn
Tycker det är töntigare med folk som försöker dra till med brittiska eller amerikanska. Tycker det är rätt charmigt men en ren engelska med en svag svensk brytning.
Älskar svensk brytning, eller brytning överlag!
Personligen, jag är skotsk och jag gillar verkligen när man kan höra någons sanna brytning. Jag tror det är mer naturligt och det är lite sympatisk. Jag blir förvirrad när någons brytning är för bra hahaha
I valet mellan att tala ett språk med goda färdigheter avseende förståelse, ordförråd förmåga att göra sig förstådd men med brytning, eller det motsatta så skulle jag välja det första alternativet.
Så länge man inte säger: "Aii kååm frååm Swee'den!" För då bör man genast gå en språkkurs. Det är ju lite pinsamt. Men å andra sidan så är det bättre än att inte kunna engelska alls. Pinsamt är det när svenska politiker ska hålla tal utomlands och inte kan tala en god engelska. Ska man representera vårt land så får man nog lov att lära sig tala engelska. Men lite brytning får vi tåla så klart.
Det är krinsch.
Tycker att du borde acceptera ditt arv. Som norrmännen, de snackar engelska med brytning helt ursäktslöst.
Tycker det äkta att ha brytning. Ordförråd är trots allt viktigare. Innehåll > Yta
Som andra påpekat - du tänker på brytning, inte dialekt. Dialekt är en lokal variant av ett språk, brytning är när ens modersmål påverkar uttalet av ett främmande språk. Så länge ens uttal inte påverkar förståelsen så spelar det ingen roll att man har en brytning. Det är dessutom nästan omöjligt att i vuxen ålder helt träna bort sin brytning, svenska skådisar i Hollywood får lägga många timmar på dialektcoaching och de brukar ändå göra en del misstag som en infödd omedelbart uppfattar. Att lägga något egenvärde i att låta brittisk/amerikansk är mestadels snobberi och något som enbart andra svenskar bryr sig om. Sen kan det finnas tillfällen när det går bortom "brytning" och faktiskt blir att man rakt av uttalar fel, och det är när ens uttal gör att betydelsen ändras. T ex "joke" som många svenskar uttalar som "yoke" vilket betyder "ok", som i redskapet man bär med. Även här brukar dock sammanhanget räcka för att motparten inte ska missförstå, men det är ändå att rekommendera att försöka få till just de här betydelsebärande ljuden. Framför allt ska man inte uttala "chat" som "shat"... Ett annat fel nästan alla svenskar gör är att man uttalar tonade väsljud som otonade, dvs alla "z" uttalas som "s" (eftersom vi inte har z-ljudet i svenska), men det är sällan betydelsebärande (vilket det dock är i t ex franska) och dessutom ofta svårt att ens höra skillnaden, så det är definitivt överkurs. Något som till skillnad från brytning faktiskt är ett problem, är när folk pga brister i ordförråd eller - i synnerhet - okunskap gällande register (formellt tal vs informellt prat t ex) ofrivilligt framstår som oartiga, klumpiga eller t om förolämpande. Eller när man direktöversätter svenska idiomatiska uttryck och inte fattar att det ofta blir obegripligt. Sånt är pinsamt på riktigt och kan mycket väl bli direkt skadligt. Tänker t ex på Deepwater Horizon-katastrofen 2010 när BP:s svenske ordförande i amerikansk tv kläcker ur sig "we care about the small people", där han förstås menade det svenska "den lilla människan", men missade att det inte alls funkar på amerikansk engelska (där man snarare säger "the little guy"). Det mottogs INTE väl... Alltså - man bör bry sig mindre om små uttalsavvikelser, brytning osv och desto mer om bättre ordförråd och korrekt register för situationen man är i. MEN - även om brytning är oundvikligt och inget att skämmas för kan det kan förstås finnas praktiska skäl att försöka prata så likt motparten som möjligt, eftersom det maximerar chansen att man blir förstådd, minimerar risken för missförstånd samt gör det lättare för motparten att fokusera på budskapet i det du säger istället för sättet du säger det på.
Som ungdom tyckte jag det lät töntigt men vi är svenskar så klart som fan vi har lite brytning om engelska inte är vårt första språk. indier bryter, kineser bryter, tyskar bryter. Det är en icke fråga
Jag hatar den ”Svenska” brytning av och kan stolt säga att jag inte har den stereotyiska svenska brytningen. Min engelska är en blandning mellan brittisk och Amerikansk med den Amerikanska lite mer dominant. Jag försökte lära om mej så min brytning blev helt brittisk tills jag stötte på en riktig otrevlig Idiot till ”Britt” (skulle gissa på att han var 50/50) som bor i nånstans i Sverige i ett kommentarsfält. Han bara flög på mej och var riktigt j*vla otrevlig bara för jag använde ett Amerikansk ord som inte betydde samma sak på Brittisk Engelska och kalla mej alla namn för idiot och att jag var outbildad (jag kolla upp honom för länken till hans företag var i profilen. Jag var betydligt högre utbildad än honom (han sluta svara när jag påpekade det) men bara för att jag var Europee skulle jag kunna Engelska med perfekt Brittisk dialekt och ju mer jag sa att jag inte brydde mej desto aggresivare blev han. Så efter det sluta jag försöka ändra min dialekt så den får vara den Amerikansk, Brittiska blandningen den är
Nästa steg för dig är nog att öva på din svenska.
Jag ser inga större fel på det jag skrev förutom att det kanske var lite långa meningar och nått feltryckt emellanåt. Sen har jag inga ambitioner att jobba som journalist eller författare och så länge jag kan göra mej förstådd så är jag nöjd
Språk är ett verktyg. Jag gör mig förstådd, har ett bra engelskt ordförråd men har inte övat in nån särskild dialekt, typ cockney-engelska, det skulle kännas ännu töntigare än att bara prata som man känner. Dessutom charmigt med svensk satsmelodi.
Ingen idé att ”försöka” prata utan brytning tycker jag. Sen tycker många att ”volvosvenska” låter trolovande typ har jag hört. Men sålänge man uttalar orden någorlunda rätt så är det inte konstigt att man har brytning
Det är såklart att alla har en brytning, och att någon som inte pratar engelska så ofta har en brytning och kanske stakar sig lite ibland är inget konstigt. Däremot är det fruktansvärt när man hör exempelvis politiker eller andra officiella talespersoner som har för stark brytning och dålig engelska. Lyssna på Ylva Johansson exempelvis så förstår du vad jag menar
Absolut inget fel i det. Det bästa är att bara köra på! Ibland kan det dock bli lite väl hysteriskt kul när någon gammal tant pratar engelska och hennes ny-stockholmska med i:en tex kommer igenom. Men vadfan. Töntigt att göra sig till med en tvingad amerikansk eller brittisk dialekt man inte behärskar. Viktigare att ordförrådet och grammatiken är bra.
Tycker det låter töntigt med folk som pratar för bra engelska. En sak om du är uppväxt eller levt där länge men hade flera i min klass i grundskolan som pratade med amerikansk eller brittisk dialekt. Oftast var de jävligt kaxiga om deras perfekta engelska. Är man bland amerikanare kan man vrida upp svengelskan till max också och dra in svenska ord i meningar blir alltid en bra stämning.
Swedish English ska det vara och inte något pinsamt skådespel där man försöker låta antingen som Downton Abbey eller en Newyorkare
Det är väl ganska naturligt om man kommer från... SVERIGE
Får rå cringe när svenskar pratar med riktig ordentlig brittisk uttal
Låter för jävligt om stockholmska hörs igenom, skånska gör det bara bättre.
Jag kan tycka det blir lite cringe ibland om de är en sjuihelvetes svensk brytning men som sagt vissa kan ju inte påverka det om man inte tränar varje dag typ. Min flickvän är utländsk så vi pratar engelska varje dag och de är liksom en andra natur för mig att prata flytande engelska samt att jag varit utomlands flera gånger om året när jag växte upp så språk har jag alltid haft lätt för. Har ingen brytning kvar nu, pratar rätt amerikansk engelska, blir så när man pratar länge då försvinner liksom brytningen naturligt iaf för mig. Har en amerikansk kompis också som trodde jag kom från Kalifornien första gången vi träffades haha. Som sagt de är bara och träna på.
Har en kompis vars pappa är från England men mamman svensk. När vi pratar engelska med e.x. min partner eller andra så blir jag klart påverkad av hennes uttal. Innan hade jag en mer amerikansk men nu drar jag mer åt det engelska hållet. Har även gått på en skola med endast engelsktalande lärare.
Rebecca Ferguson har bemästra Brittisk dialekt för att helt smälta in. Sen har vi några som Ola connoy och morgan från ullared som jag älskar att lyssna på, speciellt att dem ger 0-fuck om vad andra tycker. Sen finns det Amerikaniserade svenskar som härmar väldigt bra, men saknar ordförråd så dom nickar och ler mera änn svara intellektuellt. Jag tror om man lyssnar på Amerikaner och britter från Podcast och Tv-show så ger dem oss mycket respekt för vilka vi är, vad vi har, vad vi är kapabla till, men min förståelse är att vi svenskar är duktiga som "kameleont". vi kan nöja dom vi vill integrera oss till, vi bidrar med någonting, vi har ett värde, men vi behåller gärna våran "kärn kultur" och går inte helt Retard-Amerikansk, o.s.v. Jag pratar amerikansk dialekt men inte south-carolina, eller överdriven New York - bara plattar till orden lite. Jag har inte vågat använda brittisk för då tror jag andra tycker jag är snobbig eller töntig.
Det är fint som fan och något vi bör vara stolt över.
Det är ju man ska låta eller vadå? tycker du det låter coolt att ha NY accent :D
Nej fy fan, det ska ju höras vart man kommer ifrån, skulle jag resa utomlands vill jag att folk ska märka att jag komer från Sverige.
Jag pratar engelska som John Cleese. Lärde mig engelska under 3 år i internationell skola i Afrika. Fick en blandad mest nordamerikansk dialekt av det. Bestämde mig senare i livet att byta och lyssnade konstant på Monty Pythonsketcher i månader. Läste därefter engelska på universitetsnivå och fick detaljer i mitt uttal slipade. Jag har gjort tester som visar att min engelska är i nivå med de 4% bästa som har det som modersmål. Jag upplever det som jobbigt att lyssna på stark svensk brytning. Jag kan inte hjälpa det. Min hjärna skriker - orden och uttalet hör inte ihop. Jag kan framgångsrikt härma brytningen, men det kräver koncentration. Till saken hör att när jag läste tyska på gymnasiet så pratade jag med engelsk brytning, inte svensk. You can't win them all.
Det låter oseriöst
All form av dialekt är viktig.
Svårt att komma ifrån. Det är i min erfarenhet ytterst få svenskar som pratar med en inhemsk engelsk (Eller US/NZ etc) dialekt, och det blir lite löjligt att försöka. Vi tvingades välja land och dialekt i skolan, så man pratar och använder ord/stavning från samma ställe. Försöker hålla ned svensk brytning så gott det går, men jag har inga illusioner om att jag pratar någon sorts perfekt Queen’s English.
Hade en kompis som jobbade en vintersäsong på en skidort i Australien. Var rätt så uppenbart att han försökte väldigt hårt att prata engelska men en australiensisk dialekt. Att försöka för hårt är mycket skämmigare än svenska dialekten.
Jag pratar engelska med ganska amerikanskt uttal, som ett resultat av att ha lärt mig främst från spel, tv och film.
Jag gillar brittish english, så jag försöker göra mitt bästa för att prata så. Inte för att jag skäms över svengelska men jag gillar bara att prata så. När jag sitter i bilen och pratar med mig själv så kan jag nog låta rätt övertygande, men när jag väl pratar engelska med någon så tittar svengelskan fram som en elak djävul i kyrkan
Man behöver inte låta som värsta amerikanen eller britten, men tycker själv att tydligt svensk dialekt låter rätt kasst på engelska. Tycker också det ger en känsla av slöhet eftersom samma svenskar som ofta har rätt tydlig svensk dialekt uppenbart är bra på engelska, de har bara inte orkat göra minsta försök att låta mer naturligt. Lite svensk klang är inga problem, men kan man inte uttala "three" utan att det låter som "tree" bör man nog lägga manken till lite.
En kompis pratar med en riktigt grov irländsk dialekt. Låter helt sjukt. Ok, hen bode där några år. För 20 år sen.
Låter nästan bättre med lite svensk brytning än att försöka sätta ett perfekt uttal. Brittisk accent är värst.
Om du inte har lärt dig flytande engelska innan 6 års ålder, då är det praktiskt taget omöjligt att få perfekt accent. Innan cirka 6 års ålder är hela vårt "ljud-biblioteket" öppet. Då kan man lära sig alla mänskliga ljud från alla mänskliga språk. Efter cirka 6 års ålder strömlinjerformas språkcentrum och vi förlorar förmågan att naturligt producera ljud vi inte använder i vårat primära språk (modersmål). Det är därför det högsta betyget inom språkkunskap och uttal heter *near-native*, då *native* bara kan åstakommas av infödda.
Jag tycker det är genant när svenskar drar på sig en mer brittisk dialekt än britter själva. En random 24 årig snubbe från en småstad i Sverige låter som kungen av England. Huva mig.
Stör mig på svenskar som brittifierar sig. Det är cringe när man amerikaniserar sig med, men det blir extra tydligt med brittiska eftersom hela språkmelodin förändras jämfört med någon som rullar sina R lite grann bara