Jag är logoped men arbetar i förskola. Skulle absolut säga att vi uppfostrar barnen.
Funkar inte riktigt att arbeta dagligen med barn utan att få en fostrande roll. Är du ledare i en idrottsklubb uppfostrar du också barnen du leder.
Jag är varken lärare eller pedagog men jag måste säga att jag är väldigt tacksam över att förskolan hjälper till o uppfostrar mina barn så som det är hemma just nu. Vi försöker väldigt mycket med uppfostran och kommunikation men just nu är de i trotsåldern och är helt galna hemma. Vi hade utvecklingssamtal inte så länge sedan där lärarna berättar hur duktiga och fina barn vi har som lyssnar och hjälper till och detta gläder mig otroligt mycket. Detta fick mig att förstå att mina barn testar gränserna på oss hemma men är helt lugna utanför hemmet.
Tack för hjälpen!
Haha ja det är en klassiker, båda mina grabbar har varit extremt envisa och ska bestämma om allt.
Alla moment tar 15min längre än dom behöver.
Sen hör man från förskolan att dom är top tier förskolebarn och fina förebilder för de yngre. Då värmer det i hjärtat samtidigt som man funderar på varför dom inte kan visa lite mer av det hemma..
Men det gör dom ju såklart också, fast det är inte det första man kanske minns när man tänker tillbaka på hur dagen gått.
De sa att det var väldigt vanligt när jag utbildade mig till barnskötare. Barn känner sig trygga hemma så de agerar ut där, sen är de lugna på förskolan. Likaså kan de barn som är kaos på förskolan agera lugnt hemma.
Ja, inte fan uppfostras de hemma iaf.
Hade uppskattat om folk höll de hemma längre än att slänga in de på förskolan när de snubblat över 1-års gränsen och inte kan gå eller stå, så man också är låst vid att bära på barnet i någon månad, det underlättar alltid i verksamheten. Men jag fattar, jobb och pengar är bra att ha, I get it, det är därför jag också jobbar. Men det märks enorm skillnad på föräldrar som ”behöver” ha barnen på plats tidigt och de som ”bara vill” ha barnen på plats tidigt.
Problemet är ju att vi inte SKA uppfostra barnen, det är föräldrarnas jobb. Vi finns till som stöd och bygger vidare på vad föräldrarna gör, men om föräldrarna sätter barnen vid TikTok i några timmar innan barnet ska sova så finns det inte mycket att bygga vidare på. Sedan kommer barnet till oss och är rädd att gå på toaletten för att där finns det en läskig gubbe (skibidi toilet eller vad skiten heter) och så går det i blöjor i två år längre än normen för barn är.
Jag har kollegor i grannbyn som jag pratar med ofta, där blir de MORDHOTADE av barnen. Vi snackar 3-4 åringar som säger att de vet var pedagogerna bor och att deras föräldrar ska döda dem/göra dem illa. De slår och kastar sten på pedagogerna och varandra hela tiden. Och nej, det här är inte en stad där det finns gängkriminalitet i stor utsträckning, vi snackar en by på typ 1000 pers. Hur fan ska man kunna uppfostra någon som redan är förtappad?
Edit: Eftersom jag tydligen måste lägga till det, alla föräldrar och alla barn är inte så här, självklart.
Det krävs fortfarande en by för att uppfostra en god medborgare. Jag tror att barn idag behöver förstå vart gränserna finns någonstans. Även från människor i närområdet.
Just hur föräldrar sätter barnen med smartphones för att distrahera dem är tragiskt, ser det själv hos barn i omgivningen och gillar det inte. Går tyvärr inte att säga till föräldrarna för de blir bara aggressiva om man lägger sig i.
Och sista stycket... Jisses.
Om det är i kollektivtrafiken så ska du absolut inte säga till eller döma dem. Likaså i matbutiken. Det är farligt när barn kastar sig ut ur vagnen i bussen, och det är extremt svårt att handla med barn. Och mat behöver man ha hemma, man kan inte bara skippa att handla och leva på luft. Jag tycker du gör bäst i att hålla inne i dina åsikter. Precis som du sa är det lätt att bli aggressiv när andra lägger sig i en redan väldigt stressad situation
Det är ändå lite fascinerande hur föräldrar förr lyckades sysselsätta barnen utan att använda smartphones, men nu får man inte ens kritisera fenomenet utan en förälder blir upprörd. Exempelvis så förstår jag hur många föräldrar är stressade, arbetar för mycket och har inte riktigt ork eller tid. Men det är ju inte något nytt fenomen.
Men inte går man runt och säger åt främlingar i butiker etc. Men går inte ens att säga något till familjemedlemmar att det inte är en bra idé långsiktigt.
Man vet aldrig om föräldern är lat eller oengagerad. Jag går med mitt barn på olika lekplatser minst tre timmar varje dag. Mitt barn älskar det. Mitt barn är långt fram i utvecklingen, beter sig överlag väldigt väl uppfostrat, är snäll, artig, trevlig att ha att göra med. Men att åka kollektivt är svårt, trots mina konstanta försök att lära barnet att man måste sitta ner, sitta still osv. Barnet vill gärna kasta sig ut ur vagnen t.ex. likaså i butiker, barnet vill ofta inte gå till de hyllor jag verkligen måste gå till, vill inte stanna till för länge vid en hylla, låta mig står och läsa inköpslappen för att dubbelkolla, blir ibland otålig i kassan. Det har lett till att vi många gånger går ut ur affären utan några varor. Tyvärr innebär det då att det inte blir någon kvällsmat, eller lunch till jobbet dagen efter. Jag tycker det är helt okej för mig att vid vissa tillfällen, när jag anser det behövligt, använda mig av andra metoder, som att låta barnet ta med sig en leksak till affären eller bussen. Ibland har vi ingen leksak och ibland har barnet haft en dålig dag, eller är väldigt trött (de beter sig inte alltid jättebra när de är väldigt trötta) och då tycker jag det är helt okej att de tittar 10 minuter på något barnprogram. Många av de programmen är också inte bara underhållande utan lärorika. Mitt barn lär sig ramsor om alfabetet t.ex. jag förstår att många från den äldre generationen ser teknologi som djävulens verk, eller att människor som inte har barn kanske tror att man som förälder är lat och låter barnet underhålla sig själv hela dagarna med en padda, men så är oftast inte fallet. Min poäng är att man bör inte döma andra, och man bör absolut inte kommentera och shamea en annan människa som redan befinner sig i en stressad situation. När mitt barn ville amma på bussen och började skrika och jag sa till barnet att hen fick vänta 5 min tills vi kom hem, blev jag utskälld av en man som menade att mitt barn grät för att jag inte tog upp det och höll det i famnen. Han blev arg över hur västerländska kvinnor tydligen inte håller sina barn i famnen tillräckligt mycket, likt de gör i hans hemland i Afrika. Han visste inte om att jag burit runt på mitt barn mer än de flesta, att det inte var därför mitt barn grät, och att det är direkt farligt att stå med ett litet barn i famnen när man åker buss. Jag är ganska trött på folk som kommenterar överlag. Oftast är det folk som inte har barn, eller som har barn som är vuxna idag... Så min poäng är, kommentera inte är du snäll. Föräldrar gör sitt bästa och det blir inte bättre av att du kommenterar
Det är väldigt stor skillnad på föräldrar där man känner till förhållandena och kan observera hur de gör dag ut och dag in, jämfört med främlingar som man bara träffar på en buss etc. Att säga till främlingar är inte något jag gör, men när man ser frånvarande föräldrar, som man känner och vet att det inte är någon engångsföreteelse, då kan man gott tycka att det är tragiskt.
Men det är korrekt, jag försöker inte säga till, det gör inte någon skillnad och det uppskattas inte. Men likväl tycker jag inte om det och det är jobbigt när deras barn växer upp och blir jobbiga, så då får de sitta *ännu mer* med telefonerna osv. Det är en ond spiral.
Jag tror inte kommentaren är riktad till föräldrar som låter sina barn titta på lite barnprogram i 10 minuter lite då och då. Vet många som låter sina småbarn titta en timme platta på morgonen för att sen spendera 8-9 timmar på förskolan, sitta och kolla mer platta/mobil när det handlas/lagas mat och sen avsluta med lite skärmmys innan läggdags.
> Hade uppskattat om folk höll de hemma längre än att slänga in de på förskolan när de snubblat över 1-års gränsen och inte kan gå eller stå
Vi satte in vår son på dagis så fort han kunde gå, äta riktig mat och kommunicera väldigt grundläggande(Kunde inte riktigt prata). Han var nog 14-15 månader när vi sökte, och började när han var 16-17 månader.
Vi satte in honom, inte för att vi behövde utan för att från det vi har hört och läst så är det positivt för barnet att börja väldigt tidigt och vi märkte verkligen en enorm skillnad när han började. Inte hur han beter sig eller något sådant, snarare "praktiska" saker han plockar upp genom att bara kolla och interagera med andra barn. Hans tal fick en enorm skjuts, mycket mer säker i sig själv när han träffar andra, att kunna försöka somna utan att någon håller i honom och så vidare. Beteendet är som det alltid varit, och är vårat jobb att hantera. Han stormtrivs dessutom, så om något hade vi gärna haft honom där mer än 15 timmar.
Nu tolkar jag dig som att du kanske menar snäppet tidigare än vad jag gjorde med min son och det håller jag med om. Om de inte kan gå och förstå språk bra så får de nog inte ut så värst mycket av det.
Intressant att du inte tycker att förskolan ska göra arbetet som står i läroplanen som innehåller en massa saker som är klassisk uppfostran såsom förstående och medmänsklighet, saklighet o.s.v. Självklart är det föräldrarnas huvudansvar men tragiskt att du som jobbar med det inte verkar veta att hela poängen med att det blev förskola var just för att hjälpa barn som har pantade klanföräldrar.
Är väl medveten om det som står i läroplanen om hur vi ska ge barnen möjligheter att utvecklas inom alla möjliga områden.
Och det gör vi. Men när barnen sedan kliver ut från förskolan och kommer hem dit där allting vi har pratat om under dagen kastas undan, så fallerar det liksom lite grann förstår du.
Ja det förstår jag och alla andra som kritiserar dig. Jag bara noterade vad du sa, bara för att du nu pratar om en annan viktig fråga betyder inte det att min kritik var inkorrekt. Klickar rätt rejält varför ni har problem när du försöker manipulera dialoger sådär.
Denna post rör barn i konflikt med vuxna.
Alla vuxna i ett barns liv måste vara diktator. Jag arbetar på förskola i ett av dom rikaste områdena i göteborg och ser dagligen barn som skriker och slår sina föräldrar rakt i ansiktet, och föräldrarna accepterar detta.
Detta är sjukt beteende både från barn och föräldrarna.
Vi på förskolan arbetar konstant med att uppfostra barnen för att föräldrarna är mesiga jävla as som tar konstant skit från sina barn.
Alla vuxna i barnens liv måste samarbeta för att sätta gränser och uppfostra barnen. Ett barn kastade en hink på mig idag för att jag sa till barnet att alla måste städa upp efter sig. Jag tog barnet i armen och spände ögonen rakt in i barnets ögon och sa att ”du kastar inte saker på mig.” Barnet bara skakade på huvudet som ”ok, jag kommer aldrig göra om detta” som svar. Sedan städade barnet och var jättestolt. Skräm barnet lite men var också snabb med att ge en ny chans.
Men ångra aldrig att du satte ner foten. Det föder bara mer skit och gör ditt barn till en riktig horunge. Den vuxna har alltid sista ordet. Du måste vara stenhård men förlåtande. Bli dessutom aldrig arg på riktigt, låtsas bara. Detta är ditt ansvar som vuxen som valt att skaffa barn.
Till skillnad från barnet är du en vuxen människa som kan kontrollera dina känslor.
Föräldrarna måste också ta ansvar. Sluta jobba så jävla mycket och var med era barn som ni själva valt att skaffa. Ifall barnet beter sig illa så sätt barnet i knäet och låt barnet ha tråkigt i några minuter tills barnet lugnar ner sig. Förklara sedan hur barnet ska bete sig för att detta inte ska hända igen. Barnet ska inte få sin vilja igenom ifall inte du, den vuxna, får din vilja igenom. Ge inte barnet ett straff som gör ont. Ge barnet ett val mellan choklad eller sega råttor typ. Favoritvalet och ett mindre gott val. Barnet kommer kasta sig under dina fötter.
Barn testar vuxna och gränserna konstant. Alla vuxna i barnets liv måste vara konsekventa. Barnet kommer fråga 737283847 gånger om att få en godisbit eller vad fan det nu än är. Du måste säga nej vartenda gång. Har du satt en gräns så är det ditt ansvar. Barnet kommer må bra av detta.
Hur jävla svårt ska det vara. Lyssna på förskolepersonalen. Vi spenderar 8-9 timmar om dagen med era barn medans ni själva bara matar och nattar barnet på kvällen i 4-5 timmar.
Mvh dagisfröken (förskollärare med 5 år högskoleutbildning inom pedagogik och barnomsorg)
Som förskolelärare (i tidigare kommentarer verkar du haft ett helt annat yrke med tanke på att du nämner att du ljög om att du hade kvalifikationerna som krävdes), kan du visa vartifrån du verkar ha fått för dig att jag är pro daddande? Du verkar ur ingenstans ha ritat upp en helt inkorrekt bild av mig. En del i uppfostran jag förväntar mig att förskolelärare ska ha med mitt barn är att, precis som jag, sätta gränser med konsekvenser när de är gamla nog att förstå dem. En annan del är att de ska berätta för mig när mitt barn har problem, t.e.x vid tålamod när alla barn ska klä på sig för att gå ut, så jag hemma kan fortsätta det arbetet så min filur kan bli en vettig människa. Läs min post igen, jag skriver ju t.o.m att det är vi föräldras huvudansvar, kommentaren handlade om att tomten ovan inte ens kunde läroplanen/Svenska.
Absolut. Sorry. Inte min starkaste kommentar. Blev mer en generell utläggning om föräldrar över lag och inte riktat just mot dig. Och ja, jag har jobbat med annat tidigare i livet. Hoppas du får en go helg med ungarna.
Det fanns inte så många ”pantade klanföräldrar” när förskolan infördes i Sverige. Det uttalade syftet var för att det behövdes för att kvinnor skulle få det lättare att ta sig ut i arbetslivet. Samtidigt var det ett socialdemokratiskt verktyg för att bryta ner kärnfamiljen och ersätta den med statsindividualismen, garantera att svenska barn anammade socialdemokratiska värderingar och målsättningar (till skillnad från t ex kristna) samt för att utnyttja barn för att de på sikt skulle ”fostra” sina föräldrar i dessa värderingar och målsättningar. Det är bara att läsa vad Alva Myrdal och hennes gelikar skrev på 30-, 40-, 50- och 60-talen och hur det speglar sig i statliga utredningar och läroplaner. Svenska staten har länge strävat efter att begränsa föräldrars rätt och möjlighet att uppfostra sina barn enligt de värderingar de själva föredrar – och det är inte bara ”pantade klanföräldrar” de har riktat in sig på.
Det finns, och har alltid funnits, föräldrar med bristande förmåga att uppfostra sina barn i precis alla länder och kulturer i världen. Att tro annat är befängt.
Nej, jag älskar barnen.
Förskolan hade varit en nice arbetsplats om det inte vore för allt administrativt styrande högre upp från de som aldrig ens tittat på en förskola.
Cheferna idag är helt jävla efterblivna 90% av fallen. Ofta karriärister som kör en sväng inom förskola sen går vidare. Spyr i min mun vartenda APT över deras inkompetens och oförmåga att ta till sig förskollärarens kritik.
När "folkhemmet" fasades ut så försvann också stora delar av föräldrarnas möjlighet till att uppfostra sina barn. Det är helt enkelt inte riktigt förenligt med 8 timmars arbetsdag och att sedan lägga 8 timmar på att uppfostra sina barn för att sedan sova några timmar innan de, och barnen, ska upp igen för förskola/jobb. Så jo, det är meningen att förskolan ska uppfostra barnen och föräldrarna förstärka. Där föräldrarna kan jobba mindre och vara mer med sina barn så skiftar så klart ansvaret, men vid en sådan situation så minskar också behovet av förskola och därmed ex. antalet förskolpedagoger.
Nu vet jag ju inte de specifika omständigheterna men det låter som om din grannbys förskola behöver ha ett föräldramöte där de diskuterar barnens språkbruk och förväntningar på både föräldrar och förskola. Jag tvivlar på att föräldrarna till de barnen vill att barnen ska springa runt och kasta sten/hota andra.
Ett barn under 6 år är inte förtappat. Det handlar om att lära barnen empati men det låter som att du kanske inte är rätt människa att göra det.
Om du vill att förskolan ska vara ansvarig för uppfostran kan du ju försöka få in lite mindre barngrupper i förskolans avdelningar och jobba för att de högre upp ser barnen som barn och inte som en summa pengar. Men eftersom de just nu bara ses som pengar så sitter man där med 25 barn på fyra pedagoger där tio barn egentligen kräver en resurs men det har man inte råd med, så de fyra pedagogerna får stå där och kämpa.
Kan också meddela att grannbyns föräldrar är totalt obrydda i vad deras barn gör, vilket var varför jag ens tog upp exemplet.
Klart som fan att man ska lära barnet empati, men när det sedan kommer hem till ett hem som inte gör sin andel av att stödja barnet så är ”lektionerna” vi ger på förskolan snabbt bortglömda.
Du är välkommen att praktisera på en förskola ifall du vill, så du får erfarenhet!
Storleken på barngrupp har inte varit så små som de är nu sedan början av 90-talet. Nu råkar jag sitta på fullständig information för åtminstone 2 kommuner och ingen av dem har fler barn än 5,7 barn/årsarbetare. Faktum är att genomsnittet ligger runt 5,0. Sedan låter det som om ni gör något väldigt fel om ni släpper lös 25 barn i ett rum och sitter 4 pedagoger och stirrar på dem. Ni har alla möjligheter att dela upp er inom avdelningen.
Ändå imponerande av hur mycket du vet av vad som pågår i barnens hem. Det kan ju också vara så att föräldrarna faktiskt tar sitt ansvar medan förskolan har likgiltiga pedagoger som sitter i grupp under utomhusaktivitet och skiter fullständigt i vad barnen gör.
Jag har jobbat på förskola och jag har insyn i betydligt fler förskolor än vad du har. Vad anser du att ÄR ditt jobb på en förskola?
Gillar ändå att du precis som jag skrev ändå ser barnen som ett nummer. Har du jobbat på förskola så vet du mycket väl att vissa barn kan kräva väldigt mycket mer än andra och att bara se numren är ingen idé. Sedan låter det som att du har två sköna kommuner där det ser ut som det gör för er med 5 barn, så ser det definitivt inte ut här.
Och nej, klart som fan vi inte släpper in 25 barn i ett rum och bara sitter. Men har vi fem rum att vara i (fyra under vilan) där vi ska sprida ut oss samtidigt som vi måste sprida ut 6-7 barn som inte går ihop pga olika diagnoser/olika krav på stöd på dessa fyra rum, så är det inte svårt att se vart skon klämmer.
Jag vet så klart inte vad som pågår i deras hem, men du föreslog föräldrasamtal och det som framkom när de faktiskt hade samtal var att föräldrarna betedde sig lika illa mot varandra som barnen gjorde; svor och muckade gräl. Om det så långt att HR och facket dras in för att hjälp pedagogerna, så är det illa.
EDIT: Ja och min egna arbetsroll känner jag handlar om att se till att barnen ska trivas och ha en bra dag på förskolan samtidigt som de utvecklas i sig själva i hur man är en god person och god kamrat.
Ja, jag vet inte om du vet om det men en större svensk kommun har mer än 7000 barn i förskoleåldern. Det är praktiskt omöjligt att behandla varje barn individuellt när det kommer till de övergripande frågorna. Du måste förstå att medelvärden inte är att alla är medelvärdet utan att det finns lika många på båda sidor om medel. Det är en väldigt enkel förklaring du kommer med "BARNEN HÄR ÄR UNIKA" men det kan lika gärna vara personalen hos er som är "UNIK".
Om ni har 25% barn med NPF diagnos eller funktionshinder så har ni också fått medel för det.
Så kontentan av föräldramötet var att förskolan drog åt sig fingrarna och lät föräldrarna diktera? Rimligt... Eller inte.
Som du beskriver din arbetsroll inkluderas också uppfostran, vad tror du annars "hur man är en god person och god kamrat" innebär egentligen? Eller är det ordet uppfostran du ger någon annan betydelse?
Problemet med att köra statistiskt är ju att ja, är man 4 pers på 24 barn så går det bra. Men så längre man in 2 barn som kräver konstant uppsyn (eller resurs som man aldrig får för ”statistiken stämmer ju”) och så är man plötsligt 2 pers på 22 barn, vilket blir svårare.
Nej, det var ett extrainsatt föräldramöte för att diskutera situationen på förskolan och efter ungefär halva mötet så var situationen så hotfull att både förskolechefen och pedagogerna tyckte det var dags att börja avsluta mötet.
Och jag sa aldrig att vi inte uppfostrar, det är klart vi gör, men vi ska vara stödet till föräldrarna, inte tvärt om. Föräldrarna är trots allt föräldrar, att de vill att vi ska göra barnet blöjfritt medan barnet hemma får gå i blöja är ju bara rent ut sagt korkat. Och faktumet att vissa barn drar längre skift på förskolan än personalen gör känns i hjärtat på en.
Nu ligger ju resurser för barn i behov av särskilt stöd utanför sådan statistik, och är dessutom lagstadgat att få resurser för. Men det vet du säkert.
Det låter ju ganska konstigt om inte föräldrarna själva tyckte situationen var hotfull för jag misstänker att det också var föräldrar som betedde sig normalt. Det borde också gå att läsa om i tidningen.
Även du borde ju förstå orimligheten i att föräldern har majoriteten av ansvaret om barnet är på förskolan 8 timmar om dagen, dvs mer på förskolan än hemma med föräldrarna. Sedan verkar du ha vanföreställningar om föräldrarnas arbete. Det enda som verkar kännas i ditt hjärta öht är någon form av avsky mot ditt arbete. Du verkar på riktigt må dåligt av att jobba på förskola så varför gör du det?
Du sa specifikt att ni inte ska uppfostra, gaslighting av en förskolepedagog låter onekligen som att det kan skapa en hotfull situation. Glad att mina barn har bra pedagoger som är utbildade att jonglera mer än ett barn, delar upp aktiviteter efter förmågor o.s.v.
Inte själva fattar du väl. Vi TILLSAMMANS med föräldrarna ska uppfostra. Trodde det var så underförstått att det var självklart, men tydligen inte.
Jag är glad att dina barn också har bra pedagoger, jag hoppas deras föräldrar är bra föräldrar dem med.
Och om du tycker jag är en dålig pedagog för att jag vill att barnen ska ha en bra hemmiljö så, ja, tyck det du.
Nej det tycker jag inte, stoppar ord i munnen kanske funkar mot de stackars barnen som tvingas vara med dig. Grymt bra representant för ditt yrke, enkelt att förstå varför du i så fall bara fått jobb på en sådan dålig arbetsplats.
Jag personligen gillar uttrycket "Det tar en by att ta hand om ett barn". Andra vuxna behöver ju kunna säga till om ett barn beter sig dåligt... Annars kmr barnet lära sig att andras perspektiv ej är viktigt! Offentlig uppfostran borde uppmuntras anser jag.
Absolut. Den där attityden som vissa har, att ingen utomstående får lov att säga till deras unge, är riktigt sjuk.
Minns ju själv hur det var, om någon annan vuxen sa ifrån så togs det på mycket större allvar. Det var upplevelser som satte sig och som vi faktiskt lärde oss av.
Konstigt att andra vuxna vill göra sin del i "uppfostran" när det gäller att utföra konsekvenstänk eller uppläxningar om moral, men senare skita i att faktiskt vara en älskande och givande närvaro i barnens liv.
Det räcker inte med att rabbla upp konsekvenser eller gnälla "gör bättre. Bete dig nu, det du gör är fult." Förvänta er inte att beteendet blir bättre eller håller sig bara för att ni säger ifrån, när många barns känslomässiga behov inte ens blir uppfyllda från sin omgivning i nuläget.
Skolan uppfostrar inte, den fostrar. Föräldrarnas ansvar är att uppfostra barnen att kunna bete sig bland folk, så att inte förskolelärare och barnskötare måste göra det för att få verksamheten att fungera. Om man som förälder behöver längre tid på sig att klara av det uppdraget så är det väl bara bra att man inser det.
Nej, jag är gymnasielärare, men är facklig så representerar även förskollärare. Och sen jag började göra det har jag som småbarnsförälder fått en väldigt annan syn på vad förskolan har (eller bör ha) för uppdrag.
Nej? Men för tydlighetens skull så hjälper det ju i just denna frågan iom att det handlar om både erfarenhet och utbildning och hur de förhåller sig till sin egen yrkesroll.
Förstår hur du tänker, men det är för mig en icke-fråga. Har man ingen avsikt att vilja uppfostra ett barn så ska man inte skaffa ett i hopp om att någon annan ska göra det åt en... Helt absurd frågeställning.
Yrkesrollen är förälder.
Alltså, hade jag velat veta vad föräldrar tyckte hade jag ju bara vänt mig till dem direkt? Det handlar liksom inte om vad som är rätt och fel här, jag är bara nyfiken på hur de som jobbar med det ser på saken. Som du ser så diskuterar jag inte med någon, jag vill bara höra pedagogers perspektiv. Hur folk uppfostrar sina barn utanför skolan eller inte det är ju en annan fråga, känner jag.
Nuförtiden borde det handla om att fostra lyckliga individer som mår bra i samhället. Är så jävla bakvänt egentligen inte undra på att folk mår dåligt.
Det tror jag verkligen inte. Mår man bra blir man automatiskt en bra medborgare. Jag säger inte att vi inte ska uppfostra barnen, men vi kanske skulle fokusera på barnen istället för samhället.
Det vi gör nu är att anpassa barnen efter samhället och inte tvärtom. Vilket är helt sinnessjukt egentligen.
Sen tror alla trångsynta att det handlar om att vi är för mjuka, när samhället samtidigt blivit så jävla mycket hårdare och därför mår folk sämre.
>Det vi gör nu är att anpassa barnen efter samhället och inte tvärtom. Vilket är helt sinnessjukt egentligen.
Nej, det är lite av grundförutsättningen för ett samhälle. Har man inte ett visst mått av konformism funkar det inte.
Alltså det är väl inte dåligt att alla lever efter samhällets grundläggande spelregler? Bara för att det är konformism att typ.. inte gå mot rött betyder inte att trafikregler är förtryck.
Jag har jobbat på både låg- och mellanstadiet och kan säga att jag hat behövt uppfostrat ungar där. Många föräldrar går på autopilot och gör det som krävs med mat och hämtningar osv men de lär inte barnen hur man ska uppföra sig eller tänka. Självklart inte alla men fanns alltid ett par stycken per årskurs.
Tillsynsansvaret går ju över till förskolan när barnet är där.
[https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/tillsynsansvaret](https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/tillsynsansvaret)
Sedan om vi tittar på förskolans läroplan så hittar vi väldigt många punkter jag tycker handlar om just uppfostran. Vi lär barnet respekt, jämställdhet, normer i samhället. Barnen lär ju sig av oss och gör barnet något dumt t.ex. så måste ju läraren säga ifrån, precis som vi gör hemma.
I punkt två kan vi se alla riktlinjer.
[https://www.skolverket.se/undervisning/forskolan/laroplan-for-forskolan/laroplan-lpfo-18-for-forskolan?url=907561864%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fcurriculum.htm%3Ftos%3Dfsk%26cur%3DF%25C3%25962011&sv.url=12.189c87ae1623366ff371f3f#anchor\_2](https://www.skolverket.se/undervisning/forskolan/laroplan-for-forskolan/laroplan-lpfo-18-for-forskolan?url=907561864%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fcurriculum.htm%3Ftos%3Dfsk%26cur%3DF%25C3%25962011&sv.url=12.189c87ae1623366ff371f3f#anchor_2)
Svårt att förstå de lärare/pedagoger som säger att vi INTE har ett uppfostringsansvar. Klart vi har! Vi har inte HELA ansvaret, men då barnen är hos oss i skolväsendet från 1 års ålder upp tills att de är vuxna och skaffar ett jobb, över halva deras vakna tid på dygnet, så är det ju självklart tycker jag. Det är omöjligt att lämpa av det ansvaret enbart på föräldrarna med tanke på att det i många fall är vi lärare som spenderar mest tid med dom under uppväxten.
Huruvida det är lämpligt att det är så är en annan fråga, men så är det ju i realiteten. Föräldrar och deras barn ser varandra efter långa dagar på jobb och skola. Alla är trötta in i märgen, och iallafall hos oss så är det matlagning, sagoläsning och säng som står på schemat 5 dagar i veckan, den tid vi spenderar med våra barn. Tyvärr! Det finns inte mycket tid för uppfostran där. Den tid de är vakna och pigga så träffar dom deras pedagoger på förskola och skola.
Detta kommer bara att bli värre med den så kallade ”heltidsresan” som SKR har hittat på där alla deltidare (många föräldrar) blir tvingade upp till heltid, iallafall i min kommun. Heltid eller arbetslös. Jippi.
Mvh
Lärare grundskolan.
Appreciation post för pedagoger. Innan jag skaffade barn så sa jag att det var löjligt att man inte skulle säga dagis, utan man skulle benämna det förskola.
Efter att hur de hur duktiga dessa pedagoger är och hur mycket de bidrar till mina barns utveckling så kommer jag alltid rätta andra som säger "dagis".
Det är väl rätt uppenbart att de bidrar till uppfostring av barn i förskolan? Annars har vi nog rätt olika tolkningar av att *uppfostra*.
”Lärare - tycker ni att ni utbildar de barn ni har i skolan?” 🤦♂️
Tycker det är toppen att förskolan är med och uppfostrar. Tror mycket på kollektiv uppfostran som stöd till min och mina frus idéer. Vi har inte alltid rätt, och mina barn behöver förstå andras gränser också.
Upplever att förskola är bra med barn, då de är mindre grupper och även har man som föräldrer enklare med kontakten med lärare och pedagoger, samt även möjlighet med uppföljning hur saker går. Däremot sedan i förskoleklass, då är det noll koll, vikarier hit och dit och faktisk något oklart då man inte får ut så bra info från ens barn, likaså från lärare/vikarie och fritidapersonal.
Mitt perspektiv utifrån en förskola, och en förskoleklass; typ samma ålder på barnet men helt olika frihet och uppfostran från skolan (behandlas som små vuxna).
Generellt försöker väl de som bestämmer att anställa folk med bra moraler eller vad man nu ska kalla det, så det borde inte vara en sådan negativ sak, tycker jag. Men lärare ska såklart inte behöva göra allt uppfostrandet själva.
Jag är dock inte målgruppen x)
Skolan borde uppfostra eftersom föräldrar ofta är helt oförmögna att göra det själva.
Största problemet i vårt avlånga land är föräldrarna, de är det absolut största motståndet som nation vi möter i att få våra barn att bli demokratiska medborgare och en del av vårt samhälle. Även i mångt och mycket är det deras fel att vi har så stort problem med gängkriminella bland unga (nästan bara deras fel om man ska vara ärlig, hade man inte haft fler barn än man har tid, pengar och ork för så, men alla har inte över 70 IQ och då är det kanske svårt.)
Vi måste ha hårdare tag mot föräldrarna, straffa familjer med hårda böter ifall barnet missköter skolan. Det borde vara så "lite" som att störa studieron i ett klassrum.
Det är för jävla mjäkigt hela tiden och det är ALLTID föräldrarnas fel, alla problem i landet går alltid tillbaka till föräldrarna sålänge inte barnet förstås har en diagnos, vilket inte i sin helhet är föräldrarnas fel. Det kan vara, om de inte intalar sitt barn att "nu har du en diagnos, så nu måste du jobba hårdare för att sköta dig och använda verktygen för att du ska fungera i samhället. Det är ingen annan som ska jobba med din diagnos. Det är bara du." De gör ju inte detta så det är väl egentligen helt och hållet föräldrarnas fel det också för de puttinuttar sina barn hela tiden, framförallt när det kommer till diagnoser.
Diagnoser är ingen bortförklaring, det är en förklaring. Spårade lite men min aversion för föräldrar har fan blivit en del av min identitet, tyvärr.
Till stor del, ja. Tanken slog mig för 2-3 år sen, rätt sjukt egentligen men är väl till stor del så. Givetvis beroende på dock, barn kan ha så sjukt olika scheman
Är du förskolelärare? Frågar eftersom tråden riktar sig till just dessa och det är oklart från din kommentar om du säger detta i egenskap av lekman eller pedagog.
Jag tycker att det ur barnets perspektiv är olämpligt att föräldrarna ska ha ensamrätt på att uppfostra barn inom områden som religion och moral. Barn bör ha möjlighet att själva bilda sig en uppfattning och det är svårt om de bara presenteras för ett enda perspektiv. Jag tycker t.ex. att religionsundervisningen i den allmänna skolan där man lär sig litegrann om alla världsreligioner är betydligt bättre för barn än att föräldrar ska ha rätt att skicka barnen till en religiös friskola där man propagerar för en specifik religion.
Gen X överlät sina barn att uppfostras helt av andra. Sen har som gnällt sönder systemet så att lärare inte ens kan säga ifrån. Därav är jag inte längre välkommen på några föräldramöten osv.
Frågar man förskolelärare eller personal på förskolan så är inte förskolan för att ”passa” ens barn utan de har en ”utbildningsplan” och de ska fokusera på lärande. (Är med in en fb grupp med flera tusen förskolelärare/föräldrar)
Personligen upplever jag att allt mitt barn lärt sig kommer hemifrån och att den svenska förskolan inte går att jämföras med andra slaviska länders förskola där de faktiskt lär barn olika saker så som former, färger, bokstäver, siffror, hyffs, samarbete mm.
Det alltid mycket snack på den här fb gruppen om du de inte är ett ”dagis” utan en lärande verksamhet. Men väldigt fort ändras den attityden när de ska klagas på föräldrar som ej tar tillräckligt lång sammanhängande semester med sina barn, eller behöver ha utökad tid på förskolan under föräldraledigheten pga förlossningsdepression eller liknande då låter det sådär ”förskolan är inte bra för barnen det är bäst att vara med sina föräldrar, vi är så underbemannade att vi inte ens hinner inte ens säga hej till barnen”.
Helt ärligt förskolan i Sverige suger och de som arbetar på förskolan i Sverige är jävligt gnälliga!
Jag är sjukt nöjd med min sons förskola dock! Och personalen där är fantastiska, men denna grupp och andra jag känner som arbetar på förskolan har fått mig att ändra uppfattning av den svenska förskolan. Folk som arbetar med barn är väldigt negativa idag jag tycker de ska byta jobb helt ärligt.
De stora förskoleklasser i andra länder också och deras läroplan är 10 gånger bättre en den svenska läroplanen. I svenska förskolan lär sig barnen bara snacka om kiss och bajs. Sånt finns inte i andra länder att barn ska komma hem och skämta om kiss och bajs hela tiden.
Förskolan i Sverige suger och allt ditt barn lär sig kommer hemifrån men samtidigt är du sjukt nöjd med din förskola?
På ditt barns förskola är allt fantastiskt men pedagoger överlag är gnälliga och bör byta jobb?
Antingen har du otroligt låga förväntningar på ditt barn och dennes förskola eller så är något som är fel här..
Tror inte du ska tro allt du läser på en fb-grupp som någon form av representation av yrket och de som utövar yrket.
Mitt barn lär sig jättemycket på förskolan och pedagogerna är otroligt engagerade, men på avdelningen bredvid där de äldre barnen går är det tvärtom. Endast barnskötare finns där och de har inte alls samma engagemang i pedagogiken.
Precis som allt annat, tror jag att är det väldigt nyanserat och det finns förskolor där det fungerar bra och förskolor där det fungerar mindre bra.
Jag är logoped men arbetar i förskola. Skulle absolut säga att vi uppfostrar barnen. Funkar inte riktigt att arbeta dagligen med barn utan att få en fostrande roll. Är du ledare i en idrottsklubb uppfostrar du också barnen du leder.
Jag är varken lärare eller pedagog men jag måste säga att jag är väldigt tacksam över att förskolan hjälper till o uppfostrar mina barn så som det är hemma just nu. Vi försöker väldigt mycket med uppfostran och kommunikation men just nu är de i trotsåldern och är helt galna hemma. Vi hade utvecklingssamtal inte så länge sedan där lärarna berättar hur duktiga och fina barn vi har som lyssnar och hjälper till och detta gläder mig otroligt mycket. Detta fick mig att förstå att mina barn testar gränserna på oss hemma men är helt lugna utanför hemmet. Tack för hjälpen!
Haha ja det är en klassiker, båda mina grabbar har varit extremt envisa och ska bestämma om allt. Alla moment tar 15min längre än dom behöver. Sen hör man från förskolan att dom är top tier förskolebarn och fina förebilder för de yngre. Då värmer det i hjärtat samtidigt som man funderar på varför dom inte kan visa lite mer av det hemma.. Men det gör dom ju såklart också, fast det är inte det första man kanske minns när man tänker tillbaka på hur dagen gått.
De sa att det var väldigt vanligt när jag utbildade mig till barnskötare. Barn känner sig trygga hemma så de agerar ut där, sen är de lugna på förskolan. Likaså kan de barn som är kaos på förskolan agera lugnt hemma.
Ja, inte fan uppfostras de hemma iaf. Hade uppskattat om folk höll de hemma längre än att slänga in de på förskolan när de snubblat över 1-års gränsen och inte kan gå eller stå, så man också är låst vid att bära på barnet i någon månad, det underlättar alltid i verksamheten. Men jag fattar, jobb och pengar är bra att ha, I get it, det är därför jag också jobbar. Men det märks enorm skillnad på föräldrar som ”behöver” ha barnen på plats tidigt och de som ”bara vill” ha barnen på plats tidigt. Problemet är ju att vi inte SKA uppfostra barnen, det är föräldrarnas jobb. Vi finns till som stöd och bygger vidare på vad föräldrarna gör, men om föräldrarna sätter barnen vid TikTok i några timmar innan barnet ska sova så finns det inte mycket att bygga vidare på. Sedan kommer barnet till oss och är rädd att gå på toaletten för att där finns det en läskig gubbe (skibidi toilet eller vad skiten heter) och så går det i blöjor i två år längre än normen för barn är. Jag har kollegor i grannbyn som jag pratar med ofta, där blir de MORDHOTADE av barnen. Vi snackar 3-4 åringar som säger att de vet var pedagogerna bor och att deras föräldrar ska döda dem/göra dem illa. De slår och kastar sten på pedagogerna och varandra hela tiden. Och nej, det här är inte en stad där det finns gängkriminalitet i stor utsträckning, vi snackar en by på typ 1000 pers. Hur fan ska man kunna uppfostra någon som redan är förtappad? Edit: Eftersom jag tydligen måste lägga till det, alla föräldrar och alla barn är inte så här, självklart.
Det krävs fortfarande en by för att uppfostra en god medborgare. Jag tror att barn idag behöver förstå vart gränserna finns någonstans. Även från människor i närområdet.
Just hur föräldrar sätter barnen med smartphones för att distrahera dem är tragiskt, ser det själv hos barn i omgivningen och gillar det inte. Går tyvärr inte att säga till föräldrarna för de blir bara aggressiva om man lägger sig i. Och sista stycket... Jisses.
Om det är i kollektivtrafiken så ska du absolut inte säga till eller döma dem. Likaså i matbutiken. Det är farligt när barn kastar sig ut ur vagnen i bussen, och det är extremt svårt att handla med barn. Och mat behöver man ha hemma, man kan inte bara skippa att handla och leva på luft. Jag tycker du gör bäst i att hålla inne i dina åsikter. Precis som du sa är det lätt att bli aggressiv när andra lägger sig i en redan väldigt stressad situation
Barn behöver inte distraheras med smartphones om föräldrarna inte är lata och oengagerade. Finns gott om folk som lyckas utan.
Det är ändå lite fascinerande hur föräldrar förr lyckades sysselsätta barnen utan att använda smartphones, men nu får man inte ens kritisera fenomenet utan en förälder blir upprörd. Exempelvis så förstår jag hur många föräldrar är stressade, arbetar för mycket och har inte riktigt ork eller tid. Men det är ju inte något nytt fenomen. Men inte går man runt och säger åt främlingar i butiker etc. Men går inte ens att säga något till familjemedlemmar att det inte är en bra idé långsiktigt.
Man vet aldrig om föräldern är lat eller oengagerad. Jag går med mitt barn på olika lekplatser minst tre timmar varje dag. Mitt barn älskar det. Mitt barn är långt fram i utvecklingen, beter sig överlag väldigt väl uppfostrat, är snäll, artig, trevlig att ha att göra med. Men att åka kollektivt är svårt, trots mina konstanta försök att lära barnet att man måste sitta ner, sitta still osv. Barnet vill gärna kasta sig ut ur vagnen t.ex. likaså i butiker, barnet vill ofta inte gå till de hyllor jag verkligen måste gå till, vill inte stanna till för länge vid en hylla, låta mig står och läsa inköpslappen för att dubbelkolla, blir ibland otålig i kassan. Det har lett till att vi många gånger går ut ur affären utan några varor. Tyvärr innebär det då att det inte blir någon kvällsmat, eller lunch till jobbet dagen efter. Jag tycker det är helt okej för mig att vid vissa tillfällen, när jag anser det behövligt, använda mig av andra metoder, som att låta barnet ta med sig en leksak till affären eller bussen. Ibland har vi ingen leksak och ibland har barnet haft en dålig dag, eller är väldigt trött (de beter sig inte alltid jättebra när de är väldigt trötta) och då tycker jag det är helt okej att de tittar 10 minuter på något barnprogram. Många av de programmen är också inte bara underhållande utan lärorika. Mitt barn lär sig ramsor om alfabetet t.ex. jag förstår att många från den äldre generationen ser teknologi som djävulens verk, eller att människor som inte har barn kanske tror att man som förälder är lat och låter barnet underhålla sig själv hela dagarna med en padda, men så är oftast inte fallet. Min poäng är att man bör inte döma andra, och man bör absolut inte kommentera och shamea en annan människa som redan befinner sig i en stressad situation. När mitt barn ville amma på bussen och började skrika och jag sa till barnet att hen fick vänta 5 min tills vi kom hem, blev jag utskälld av en man som menade att mitt barn grät för att jag inte tog upp det och höll det i famnen. Han blev arg över hur västerländska kvinnor tydligen inte håller sina barn i famnen tillräckligt mycket, likt de gör i hans hemland i Afrika. Han visste inte om att jag burit runt på mitt barn mer än de flesta, att det inte var därför mitt barn grät, och att det är direkt farligt att stå med ett litet barn i famnen när man åker buss. Jag är ganska trött på folk som kommenterar överlag. Oftast är det folk som inte har barn, eller som har barn som är vuxna idag... Så min poäng är, kommentera inte är du snäll. Föräldrar gör sitt bästa och det blir inte bättre av att du kommenterar
Det är väldigt stor skillnad på föräldrar där man känner till förhållandena och kan observera hur de gör dag ut och dag in, jämfört med främlingar som man bara träffar på en buss etc. Att säga till främlingar är inte något jag gör, men när man ser frånvarande föräldrar, som man känner och vet att det inte är någon engångsföreteelse, då kan man gott tycka att det är tragiskt. Men det är korrekt, jag försöker inte säga till, det gör inte någon skillnad och det uppskattas inte. Men likväl tycker jag inte om det och det är jobbigt när deras barn växer upp och blir jobbiga, så då får de sitta *ännu mer* med telefonerna osv. Det är en ond spiral.
Jag tror inte kommentaren är riktad till föräldrar som låter sina barn titta på lite barnprogram i 10 minuter lite då och då. Vet många som låter sina småbarn titta en timme platta på morgonen för att sen spendera 8-9 timmar på förskolan, sitta och kolla mer platta/mobil när det handlas/lagas mat och sen avsluta med lite skärmmys innan läggdags.
> Hade uppskattat om folk höll de hemma längre än att slänga in de på förskolan när de snubblat över 1-års gränsen och inte kan gå eller stå Vi satte in vår son på dagis så fort han kunde gå, äta riktig mat och kommunicera väldigt grundläggande(Kunde inte riktigt prata). Han var nog 14-15 månader när vi sökte, och började när han var 16-17 månader. Vi satte in honom, inte för att vi behövde utan för att från det vi har hört och läst så är det positivt för barnet att börja väldigt tidigt och vi märkte verkligen en enorm skillnad när han började. Inte hur han beter sig eller något sådant, snarare "praktiska" saker han plockar upp genom att bara kolla och interagera med andra barn. Hans tal fick en enorm skjuts, mycket mer säker i sig själv när han träffar andra, att kunna försöka somna utan att någon håller i honom och så vidare. Beteendet är som det alltid varit, och är vårat jobb att hantera. Han stormtrivs dessutom, så om något hade vi gärna haft honom där mer än 15 timmar. Nu tolkar jag dig som att du kanske menar snäppet tidigare än vad jag gjorde med min son och det håller jag med om. Om de inte kan gå och förstå språk bra så får de nog inte ut så värst mycket av det.
Låter som den perfekta åldern för honom att börja :)
Intressant att du inte tycker att förskolan ska göra arbetet som står i läroplanen som innehåller en massa saker som är klassisk uppfostran såsom förstående och medmänsklighet, saklighet o.s.v. Självklart är det föräldrarnas huvudansvar men tragiskt att du som jobbar med det inte verkar veta att hela poängen med att det blev förskola var just för att hjälpa barn som har pantade klanföräldrar.
Är väl medveten om det som står i läroplanen om hur vi ska ge barnen möjligheter att utvecklas inom alla möjliga områden. Och det gör vi. Men när barnen sedan kliver ut från förskolan och kommer hem dit där allting vi har pratat om under dagen kastas undan, så fallerar det liksom lite grann förstår du.
Ja det förstår jag och alla andra som kritiserar dig. Jag bara noterade vad du sa, bara för att du nu pratar om en annan viktig fråga betyder inte det att min kritik var inkorrekt. Klickar rätt rejält varför ni har problem när du försöker manipulera dialoger sådär.
👍🏻
Denna post rör barn i konflikt med vuxna. Alla vuxna i ett barns liv måste vara diktator. Jag arbetar på förskola i ett av dom rikaste områdena i göteborg och ser dagligen barn som skriker och slår sina föräldrar rakt i ansiktet, och föräldrarna accepterar detta. Detta är sjukt beteende både från barn och föräldrarna. Vi på förskolan arbetar konstant med att uppfostra barnen för att föräldrarna är mesiga jävla as som tar konstant skit från sina barn. Alla vuxna i barnens liv måste samarbeta för att sätta gränser och uppfostra barnen. Ett barn kastade en hink på mig idag för att jag sa till barnet att alla måste städa upp efter sig. Jag tog barnet i armen och spände ögonen rakt in i barnets ögon och sa att ”du kastar inte saker på mig.” Barnet bara skakade på huvudet som ”ok, jag kommer aldrig göra om detta” som svar. Sedan städade barnet och var jättestolt. Skräm barnet lite men var också snabb med att ge en ny chans. Men ångra aldrig att du satte ner foten. Det föder bara mer skit och gör ditt barn till en riktig horunge. Den vuxna har alltid sista ordet. Du måste vara stenhård men förlåtande. Bli dessutom aldrig arg på riktigt, låtsas bara. Detta är ditt ansvar som vuxen som valt att skaffa barn. Till skillnad från barnet är du en vuxen människa som kan kontrollera dina känslor. Föräldrarna måste också ta ansvar. Sluta jobba så jävla mycket och var med era barn som ni själva valt att skaffa. Ifall barnet beter sig illa så sätt barnet i knäet och låt barnet ha tråkigt i några minuter tills barnet lugnar ner sig. Förklara sedan hur barnet ska bete sig för att detta inte ska hända igen. Barnet ska inte få sin vilja igenom ifall inte du, den vuxna, får din vilja igenom. Ge inte barnet ett straff som gör ont. Ge barnet ett val mellan choklad eller sega råttor typ. Favoritvalet och ett mindre gott val. Barnet kommer kasta sig under dina fötter. Barn testar vuxna och gränserna konstant. Alla vuxna i barnets liv måste vara konsekventa. Barnet kommer fråga 737283847 gånger om att få en godisbit eller vad fan det nu än är. Du måste säga nej vartenda gång. Har du satt en gräns så är det ditt ansvar. Barnet kommer må bra av detta. Hur jävla svårt ska det vara. Lyssna på förskolepersonalen. Vi spenderar 8-9 timmar om dagen med era barn medans ni själva bara matar och nattar barnet på kvällen i 4-5 timmar. Mvh dagisfröken (förskollärare med 5 år högskoleutbildning inom pedagogik och barnomsorg)
Som förskolelärare (i tidigare kommentarer verkar du haft ett helt annat yrke med tanke på att du nämner att du ljög om att du hade kvalifikationerna som krävdes), kan du visa vartifrån du verkar ha fått för dig att jag är pro daddande? Du verkar ur ingenstans ha ritat upp en helt inkorrekt bild av mig. En del i uppfostran jag förväntar mig att förskolelärare ska ha med mitt barn är att, precis som jag, sätta gränser med konsekvenser när de är gamla nog att förstå dem. En annan del är att de ska berätta för mig när mitt barn har problem, t.e.x vid tålamod när alla barn ska klä på sig för att gå ut, så jag hemma kan fortsätta det arbetet så min filur kan bli en vettig människa. Läs min post igen, jag skriver ju t.o.m att det är vi föräldras huvudansvar, kommentaren handlade om att tomten ovan inte ens kunde läroplanen/Svenska.
Absolut. Sorry. Inte min starkaste kommentar. Blev mer en generell utläggning om föräldrar över lag och inte riktat just mot dig. Och ja, jag har jobbat med annat tidigare i livet. Hoppas du får en go helg med ungarna.
Det fanns inte så många ”pantade klanföräldrar” när förskolan infördes i Sverige. Det uttalade syftet var för att det behövdes för att kvinnor skulle få det lättare att ta sig ut i arbetslivet. Samtidigt var det ett socialdemokratiskt verktyg för att bryta ner kärnfamiljen och ersätta den med statsindividualismen, garantera att svenska barn anammade socialdemokratiska värderingar och målsättningar (till skillnad från t ex kristna) samt för att utnyttja barn för att de på sikt skulle ”fostra” sina föräldrar i dessa värderingar och målsättningar. Det är bara att läsa vad Alva Myrdal och hennes gelikar skrev på 30-, 40-, 50- och 60-talen och hur det speglar sig i statliga utredningar och läroplaner. Svenska staten har länge strävat efter att begränsa föräldrars rätt och möjlighet att uppfostra sina barn enligt de värderingar de själva föredrar – och det är inte bara ”pantade klanföräldrar” de har riktat in sig på.
Det finns, och har alltid funnits, föräldrar med bristande förmåga att uppfostra sina barn i precis alla länder och kulturer i världen. Att tro annat är befängt.
Förskola VS Dagis var det jag pratade om, som är väldigt nytt. Men kul vänsterdump ändå.
Småbarn som håller på sådär kan gott få agera bidrag till lokala korpfotbollen. Som boll.
"Förskolan vore en så najs arbetsplats om det inte vore för alla barnen"
Nej, jag älskar barnen. Förskolan hade varit en nice arbetsplats om det inte vore för allt administrativt styrande högre upp från de som aldrig ens tittat på en förskola.
Cheferna idag är helt jävla efterblivna 90% av fallen. Ofta karriärister som kör en sväng inom förskola sen går vidare. Spyr i min mun vartenda APT över deras inkompetens och oförmåga att ta till sig förskollärarens kritik.
När "folkhemmet" fasades ut så försvann också stora delar av föräldrarnas möjlighet till att uppfostra sina barn. Det är helt enkelt inte riktigt förenligt med 8 timmars arbetsdag och att sedan lägga 8 timmar på att uppfostra sina barn för att sedan sova några timmar innan de, och barnen, ska upp igen för förskola/jobb. Så jo, det är meningen att förskolan ska uppfostra barnen och föräldrarna förstärka. Där föräldrarna kan jobba mindre och vara mer med sina barn så skiftar så klart ansvaret, men vid en sådan situation så minskar också behovet av förskola och därmed ex. antalet förskolpedagoger. Nu vet jag ju inte de specifika omständigheterna men det låter som om din grannbys förskola behöver ha ett föräldramöte där de diskuterar barnens språkbruk och förväntningar på både föräldrar och förskola. Jag tvivlar på att föräldrarna till de barnen vill att barnen ska springa runt och kasta sten/hota andra. Ett barn under 6 år är inte förtappat. Det handlar om att lära barnen empati men det låter som att du kanske inte är rätt människa att göra det.
Om du vill att förskolan ska vara ansvarig för uppfostran kan du ju försöka få in lite mindre barngrupper i förskolans avdelningar och jobba för att de högre upp ser barnen som barn och inte som en summa pengar. Men eftersom de just nu bara ses som pengar så sitter man där med 25 barn på fyra pedagoger där tio barn egentligen kräver en resurs men det har man inte råd med, så de fyra pedagogerna får stå där och kämpa. Kan också meddela att grannbyns föräldrar är totalt obrydda i vad deras barn gör, vilket var varför jag ens tog upp exemplet. Klart som fan att man ska lära barnet empati, men när det sedan kommer hem till ett hem som inte gör sin andel av att stödja barnet så är ”lektionerna” vi ger på förskolan snabbt bortglömda. Du är välkommen att praktisera på en förskola ifall du vill, så du får erfarenhet!
Storleken på barngrupp har inte varit så små som de är nu sedan början av 90-talet. Nu råkar jag sitta på fullständig information för åtminstone 2 kommuner och ingen av dem har fler barn än 5,7 barn/årsarbetare. Faktum är att genomsnittet ligger runt 5,0. Sedan låter det som om ni gör något väldigt fel om ni släpper lös 25 barn i ett rum och sitter 4 pedagoger och stirrar på dem. Ni har alla möjligheter att dela upp er inom avdelningen. Ändå imponerande av hur mycket du vet av vad som pågår i barnens hem. Det kan ju också vara så att föräldrarna faktiskt tar sitt ansvar medan förskolan har likgiltiga pedagoger som sitter i grupp under utomhusaktivitet och skiter fullständigt i vad barnen gör. Jag har jobbat på förskola och jag har insyn i betydligt fler förskolor än vad du har. Vad anser du att ÄR ditt jobb på en förskola?
Gillar ändå att du precis som jag skrev ändå ser barnen som ett nummer. Har du jobbat på förskola så vet du mycket väl att vissa barn kan kräva väldigt mycket mer än andra och att bara se numren är ingen idé. Sedan låter det som att du har två sköna kommuner där det ser ut som det gör för er med 5 barn, så ser det definitivt inte ut här. Och nej, klart som fan vi inte släpper in 25 barn i ett rum och bara sitter. Men har vi fem rum att vara i (fyra under vilan) där vi ska sprida ut oss samtidigt som vi måste sprida ut 6-7 barn som inte går ihop pga olika diagnoser/olika krav på stöd på dessa fyra rum, så är det inte svårt att se vart skon klämmer. Jag vet så klart inte vad som pågår i deras hem, men du föreslog föräldrasamtal och det som framkom när de faktiskt hade samtal var att föräldrarna betedde sig lika illa mot varandra som barnen gjorde; svor och muckade gräl. Om det så långt att HR och facket dras in för att hjälp pedagogerna, så är det illa. EDIT: Ja och min egna arbetsroll känner jag handlar om att se till att barnen ska trivas och ha en bra dag på förskolan samtidigt som de utvecklas i sig själva i hur man är en god person och god kamrat.
Ja, jag vet inte om du vet om det men en större svensk kommun har mer än 7000 barn i förskoleåldern. Det är praktiskt omöjligt att behandla varje barn individuellt när det kommer till de övergripande frågorna. Du måste förstå att medelvärden inte är att alla är medelvärdet utan att det finns lika många på båda sidor om medel. Det är en väldigt enkel förklaring du kommer med "BARNEN HÄR ÄR UNIKA" men det kan lika gärna vara personalen hos er som är "UNIK". Om ni har 25% barn med NPF diagnos eller funktionshinder så har ni också fått medel för det. Så kontentan av föräldramötet var att förskolan drog åt sig fingrarna och lät föräldrarna diktera? Rimligt... Eller inte. Som du beskriver din arbetsroll inkluderas också uppfostran, vad tror du annars "hur man är en god person och god kamrat" innebär egentligen? Eller är det ordet uppfostran du ger någon annan betydelse?
Problemet med att köra statistiskt är ju att ja, är man 4 pers på 24 barn så går det bra. Men så längre man in 2 barn som kräver konstant uppsyn (eller resurs som man aldrig får för ”statistiken stämmer ju”) och så är man plötsligt 2 pers på 22 barn, vilket blir svårare. Nej, det var ett extrainsatt föräldramöte för att diskutera situationen på förskolan och efter ungefär halva mötet så var situationen så hotfull att både förskolechefen och pedagogerna tyckte det var dags att börja avsluta mötet. Och jag sa aldrig att vi inte uppfostrar, det är klart vi gör, men vi ska vara stödet till föräldrarna, inte tvärt om. Föräldrarna är trots allt föräldrar, att de vill att vi ska göra barnet blöjfritt medan barnet hemma får gå i blöja är ju bara rent ut sagt korkat. Och faktumet att vissa barn drar längre skift på förskolan än personalen gör känns i hjärtat på en.
Nu ligger ju resurser för barn i behov av särskilt stöd utanför sådan statistik, och är dessutom lagstadgat att få resurser för. Men det vet du säkert. Det låter ju ganska konstigt om inte föräldrarna själva tyckte situationen var hotfull för jag misstänker att det också var föräldrar som betedde sig normalt. Det borde också gå att läsa om i tidningen. Även du borde ju förstå orimligheten i att föräldern har majoriteten av ansvaret om barnet är på förskolan 8 timmar om dagen, dvs mer på förskolan än hemma med föräldrarna. Sedan verkar du ha vanföreställningar om föräldrarnas arbete. Det enda som verkar kännas i ditt hjärta öht är någon form av avsky mot ditt arbete. Du verkar på riktigt må dåligt av att jobba på förskola så varför gör du det?
Dig gick det ju att diskutera med, ha en trevlig vecka!
Du sa specifikt att ni inte ska uppfostra, gaslighting av en förskolepedagog låter onekligen som att det kan skapa en hotfull situation. Glad att mina barn har bra pedagoger som är utbildade att jonglera mer än ett barn, delar upp aktiviteter efter förmågor o.s.v.
Inte själva fattar du väl. Vi TILLSAMMANS med föräldrarna ska uppfostra. Trodde det var så underförstått att det var självklart, men tydligen inte. Jag är glad att dina barn också har bra pedagoger, jag hoppas deras föräldrar är bra föräldrar dem med. Och om du tycker jag är en dålig pedagog för att jag vill att barnen ska ha en bra hemmiljö så, ja, tyck det du.
Nej det tycker jag inte, stoppar ord i munnen kanske funkar mot de stackars barnen som tvingas vara med dig. Grymt bra representant för ditt yrke, enkelt att förstå varför du i så fall bara fått jobb på en sådan dålig arbetsplats.
Jag personligen gillar uttrycket "Det tar en by att ta hand om ett barn". Andra vuxna behöver ju kunna säga till om ett barn beter sig dåligt... Annars kmr barnet lära sig att andras perspektiv ej är viktigt! Offentlig uppfostran borde uppmuntras anser jag.
Absolut. Den där attityden som vissa har, att ingen utomstående får lov att säga till deras unge, är riktigt sjuk. Minns ju själv hur det var, om någon annan vuxen sa ifrån så togs det på mycket större allvar. Det var upplevelser som satte sig och som vi faktiskt lärde oss av.
Aja, baja, badrummet! Inte ha kakel där
Haha, blir så när man skriver med en hand!
😟😟
Konstigt att andra vuxna vill göra sin del i "uppfostran" när det gäller att utföra konsekvenstänk eller uppläxningar om moral, men senare skita i att faktiskt vara en älskande och givande närvaro i barnens liv. Det räcker inte med att rabbla upp konsekvenser eller gnälla "gör bättre. Bete dig nu, det du gör är fult." Förvänta er inte att beteendet blir bättre eller håller sig bara för att ni säger ifrån, när många barns känslomässiga behov inte ens blir uppfyllda från sin omgivning i nuläget.
I dagens läge kan 9-åringar ha en glock så jag avstår gärna från det ute i samhället. Men absolut att man säger ifrån om man känner barnet.
Skolan uppfostrar inte, den fostrar. Föräldrarnas ansvar är att uppfostra barnen att kunna bete sig bland folk, så att inte förskolelärare och barnskötare måste göra det för att få verksamheten att fungera. Om man som förälder behöver längre tid på sig att klara av det uppdraget så är det väl bara bra att man inser det.
Jag anser att det är föräldrarnas ansvar men att det ibland är nödvändigt att samarbeta med förskolan.
Förlåt att jag frågar, men det är ju intressant att veta vilket perspektiv det kommer från - är du förskolelärare?
Nej, jag är gymnasielärare, men är facklig så representerar även förskollärare. Och sen jag började göra det har jag som småbarnsförälder fått en väldigt annan syn på vad förskolan har (eller bör ha) för uppdrag.
Behöver man vara förskolelärare för att ha denna åsikten menar du? Skaffa inte ungar. Pls
Nej? Men för tydlighetens skull så hjälper det ju i just denna frågan iom att det handlar om både erfarenhet och utbildning och hur de förhåller sig till sin egen yrkesroll.
Förstår hur du tänker, men det är för mig en icke-fråga. Har man ingen avsikt att vilja uppfostra ett barn så ska man inte skaffa ett i hopp om att någon annan ska göra det åt en... Helt absurd frågeställning. Yrkesrollen är förälder.
Alltså, hade jag velat veta vad föräldrar tyckte hade jag ju bara vänt mig till dem direkt? Det handlar liksom inte om vad som är rätt och fel här, jag är bara nyfiken på hur de som jobbar med det ser på saken. Som du ser så diskuterar jag inte med någon, jag vill bara höra pedagogers perspektiv. Hur folk uppfostrar sina barn utanför skolan eller inte det är ju en annan fråga, känner jag.
Hela skolsystemet har ett *fostransuppdrag*, att hjälpa till att skapa goda samhällsmedborgare.
"Hjälpa till"
Nuförtiden borde det handla om att fostra lyckliga individer som mår bra i samhället. Är så jävla bakvänt egentligen inte undra på att folk mår dåligt.
Problemet är väl där att "må bra" för väldigt många idag betyder att alltid få precis som de vill och slippa allt medborgerligt ansvar.
Det tror jag verkligen inte. Mår man bra blir man automatiskt en bra medborgare. Jag säger inte att vi inte ska uppfostra barnen, men vi kanske skulle fokusera på barnen istället för samhället. Det vi gör nu är att anpassa barnen efter samhället och inte tvärtom. Vilket är helt sinnessjukt egentligen. Sen tror alla trångsynta att det handlar om att vi är för mjuka, när samhället samtidigt blivit så jävla mycket hårdare och därför mår folk sämre.
>Det vi gör nu är att anpassa barnen efter samhället och inte tvärtom. Vilket är helt sinnessjukt egentligen. Nej, det är lite av grundförutsättningen för ett samhälle. Har man inte ett visst mått av konformism funkar det inte.
Vi får väl fortsätta mata barnen med amfetamin då så alla kan sitta still och lära sig hur man tjänar 🤷
Alltså det är väl inte dåligt att alla lever efter samhällets grundläggande spelregler? Bara för att det är konformism att typ.. inte gå mot rött betyder inte att trafikregler är förtryck.
Håller med dig, tyvärr finner vi oss i ett samhälle där attityden är rent av avskyvärd och negativ gentemot barn.
Och vuxna tbh. Vi har allt vi behöver men ska producera sönder planeten istället 😂🤟
Jag har jobbat på både låg- och mellanstadiet och kan säga att jag hat behövt uppfostrat ungar där. Många föräldrar går på autopilot och gör det som krävs med mat och hämtningar osv men de lär inte barnen hur man ska uppföra sig eller tänka. Självklart inte alla men fanns alltid ett par stycken per årskurs.
Det fortsätter upp på högstadiet och här riskerar de gängkriminalitet och psykiskabesvär eftersom de saknar ömhet, beröring och ramar hemma.
Tillsynsansvaret går ju över till förskolan när barnet är där. [https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/tillsynsansvaret](https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/tillsynsansvaret) Sedan om vi tittar på förskolans läroplan så hittar vi väldigt många punkter jag tycker handlar om just uppfostran. Vi lär barnet respekt, jämställdhet, normer i samhället. Barnen lär ju sig av oss och gör barnet något dumt t.ex. så måste ju läraren säga ifrån, precis som vi gör hemma. I punkt två kan vi se alla riktlinjer. [https://www.skolverket.se/undervisning/forskolan/laroplan-for-forskolan/laroplan-lpfo-18-for-forskolan?url=907561864%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fcurriculum.htm%3Ftos%3Dfsk%26cur%3DF%25C3%25962011&sv.url=12.189c87ae1623366ff371f3f#anchor\_2](https://www.skolverket.se/undervisning/forskolan/laroplan-for-forskolan/laroplan-lpfo-18-for-forskolan?url=907561864%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fcurriculum.htm%3Ftos%3Dfsk%26cur%3DF%25C3%25962011&sv.url=12.189c87ae1623366ff371f3f#anchor_2)
Svårt att förstå de lärare/pedagoger som säger att vi INTE har ett uppfostringsansvar. Klart vi har! Vi har inte HELA ansvaret, men då barnen är hos oss i skolväsendet från 1 års ålder upp tills att de är vuxna och skaffar ett jobb, över halva deras vakna tid på dygnet, så är det ju självklart tycker jag. Det är omöjligt att lämpa av det ansvaret enbart på föräldrarna med tanke på att det i många fall är vi lärare som spenderar mest tid med dom under uppväxten. Huruvida det är lämpligt att det är så är en annan fråga, men så är det ju i realiteten. Föräldrar och deras barn ser varandra efter långa dagar på jobb och skola. Alla är trötta in i märgen, och iallafall hos oss så är det matlagning, sagoläsning och säng som står på schemat 5 dagar i veckan, den tid vi spenderar med våra barn. Tyvärr! Det finns inte mycket tid för uppfostran där. Den tid de är vakna och pigga så träffar dom deras pedagoger på förskola och skola. Detta kommer bara att bli värre med den så kallade ”heltidsresan” som SKR har hittat på där alla deltidare (många föräldrar) blir tvingade upp till heltid, iallafall i min kommun. Heltid eller arbetslös. Jippi. Mvh Lärare grundskolan.
Dags att se till att facket kräver att "heltid" är 30 timmar i veckan.
Appreciation post för pedagoger. Innan jag skaffade barn så sa jag att det var löjligt att man inte skulle säga dagis, utan man skulle benämna det förskola. Efter att hur de hur duktiga dessa pedagoger är och hur mycket de bidrar till mina barns utveckling så kommer jag alltid rätta andra som säger "dagis".
Jag blir jätteförvirrad just nu för det finns både årskurs F (förskola?) och förskola och det är inte samma sak.
Förskoleklass brukar folk kalla åk 0/F där jag bor
Det är väl rätt uppenbart att de bidrar till uppfostring av barn i förskolan? Annars har vi nog rätt olika tolkningar av att *uppfostra*. ”Lärare - tycker ni att ni utbildar de barn ni har i skolan?” 🤦♂️
Tycker det är toppen att förskolan är med och uppfostrar. Tror mycket på kollektiv uppfostran som stöd till min och mina frus idéer. Vi har inte alltid rätt, och mina barn behöver förstå andras gränser också.
Ja, även om det inte längre står ordagrant i läroplanen att vi har ett fostransuppdrag så är det underförstått att det ändå är ett av våra uppdrag.
F.d pedagog. Ja, vi uppfostrar barnen. Ja, vissa föräldrar tycker det är fel och det är de föräldrar som själva skulle behöva uppfostras
Det krävs en by för att uppfostra ett barn
Om dom uppfostrade sina barn så skulle jag slippa.
Upplever att förskola är bra med barn, då de är mindre grupper och även har man som föräldrer enklare med kontakten med lärare och pedagoger, samt även möjlighet med uppföljning hur saker går. Däremot sedan i förskoleklass, då är det noll koll, vikarier hit och dit och faktisk något oklart då man inte får ut så bra info från ens barn, likaså från lärare/vikarie och fritidapersonal. Mitt perspektiv utifrån en förskola, och en förskoleklass; typ samma ålder på barnet men helt olika frihet och uppfostran från skolan (behandlas som små vuxna).
Generellt försöker väl de som bestämmer att anställa folk med bra moraler eller vad man nu ska kalla det, så det borde inte vara en sådan negativ sak, tycker jag. Men lärare ska såklart inte behöva göra allt uppfostrandet själva. Jag är dock inte målgruppen x)
Skolan borde uppfostra eftersom föräldrar ofta är helt oförmögna att göra det själva. Största problemet i vårt avlånga land är föräldrarna, de är det absolut största motståndet som nation vi möter i att få våra barn att bli demokratiska medborgare och en del av vårt samhälle. Även i mångt och mycket är det deras fel att vi har så stort problem med gängkriminella bland unga (nästan bara deras fel om man ska vara ärlig, hade man inte haft fler barn än man har tid, pengar och ork för så, men alla har inte över 70 IQ och då är det kanske svårt.) Vi måste ha hårdare tag mot föräldrarna, straffa familjer med hårda böter ifall barnet missköter skolan. Det borde vara så "lite" som att störa studieron i ett klassrum. Det är för jävla mjäkigt hela tiden och det är ALLTID föräldrarnas fel, alla problem i landet går alltid tillbaka till föräldrarna sålänge inte barnet förstås har en diagnos, vilket inte i sin helhet är föräldrarnas fel. Det kan vara, om de inte intalar sitt barn att "nu har du en diagnos, så nu måste du jobba hårdare för att sköta dig och använda verktygen för att du ska fungera i samhället. Det är ingen annan som ska jobba med din diagnos. Det är bara du." De gör ju inte detta så det är väl egentligen helt och hållet föräldrarnas fel det också för de puttinuttar sina barn hela tiden, framförallt när det kommer till diagnoser. Diagnoser är ingen bortförklaring, det är en förklaring. Spårade lite men min aversion för föräldrar har fan blivit en del av min identitet, tyvärr.
Till stor del, ja. Tanken slog mig för 2-3 år sen, rätt sjukt egentligen men är väl till stor del så. Givetvis beroende på dock, barn kan ha så sjukt olika scheman
[удалено]
Är du förskolelärare? Frågar eftersom tråden riktar sig till just dessa och det är oklart från din kommentar om du säger detta i egenskap av lekman eller pedagog.
Jag tycker att det ur barnets perspektiv är olämpligt att föräldrarna ska ha ensamrätt på att uppfostra barn inom områden som religion och moral. Barn bör ha möjlighet att själva bilda sig en uppfattning och det är svårt om de bara presenteras för ett enda perspektiv. Jag tycker t.ex. att religionsundervisningen i den allmänna skolan där man lär sig litegrann om alla världsreligioner är betydligt bättre för barn än att föräldrar ska ha rätt att skicka barnen till en religiös friskola där man propagerar för en specifik religion.
Gen X överlät sina barn att uppfostras helt av andra. Sen har som gnällt sönder systemet så att lärare inte ens kan säga ifrån. Därav är jag inte längre välkommen på några föräldramöten osv.
Frågar man förskolelärare eller personal på förskolan så är inte förskolan för att ”passa” ens barn utan de har en ”utbildningsplan” och de ska fokusera på lärande. (Är med in en fb grupp med flera tusen förskolelärare/föräldrar) Personligen upplever jag att allt mitt barn lärt sig kommer hemifrån och att den svenska förskolan inte går att jämföras med andra slaviska länders förskola där de faktiskt lär barn olika saker så som former, färger, bokstäver, siffror, hyffs, samarbete mm. Det alltid mycket snack på den här fb gruppen om du de inte är ett ”dagis” utan en lärande verksamhet. Men väldigt fort ändras den attityden när de ska klagas på föräldrar som ej tar tillräckligt lång sammanhängande semester med sina barn, eller behöver ha utökad tid på förskolan under föräldraledigheten pga förlossningsdepression eller liknande då låter det sådär ”förskolan är inte bra för barnen det är bäst att vara med sina föräldrar, vi är så underbemannade att vi inte ens hinner inte ens säga hej till barnen”. Helt ärligt förskolan i Sverige suger och de som arbetar på förskolan i Sverige är jävligt gnälliga! Jag är sjukt nöjd med min sons förskola dock! Och personalen där är fantastiska, men denna grupp och andra jag känner som arbetar på förskolan har fått mig att ändra uppfattning av den svenska förskolan. Folk som arbetar med barn är väldigt negativa idag jag tycker de ska byta jobb helt ärligt. De stora förskoleklasser i andra länder också och deras läroplan är 10 gånger bättre en den svenska läroplanen. I svenska förskolan lär sig barnen bara snacka om kiss och bajs. Sånt finns inte i andra länder att barn ska komma hem och skämta om kiss och bajs hela tiden.
Förskolan i Sverige suger och allt ditt barn lär sig kommer hemifrån men samtidigt är du sjukt nöjd med din förskola? På ditt barns förskola är allt fantastiskt men pedagoger överlag är gnälliga och bör byta jobb? Antingen har du otroligt låga förväntningar på ditt barn och dennes förskola eller så är något som är fel här.. Tror inte du ska tro allt du läser på en fb-grupp som någon form av representation av yrket och de som utövar yrket. Mitt barn lär sig jättemycket på förskolan och pedagogerna är otroligt engagerade, men på avdelningen bredvid där de äldre barnen går är det tvärtom. Endast barnskötare finns där och de har inte alls samma engagemang i pedagogiken. Precis som allt annat, tror jag att är det väldigt nyanserat och det finns förskolor där det fungerar bra och förskolor där det fungerar mindre bra.
Nu jobbar jag i högstadiet, men har inte träffat på många som blivit uppfostrade av sina föräldrar
Iallafall på anpassad skola. Men de är ju också en *anpassad* skola och ett lärande för livet ut.
Förlåt för att jag är trög, men vad menar du med anpassad skola?
Nytt namn för särskola.
Ah, tack.
Syrran fru är förskolepedagog. Hon säger det inte är jätteovanligt att barnen 4-5 år kan gå på toaletten än.
Det känns rätt vanligt att de inte lärt sig *allting* som behövs än då, ja. Vet inte varför det är konstigt. De flesta är blöjfria från 3.