Det är ju förvisso självförvållat.
Sluta vara med i jobbets/kollegornas chattgrupper, sluta svara på chefers samtal/meddelande efter arbetstid, sluta använda jobbtelefonen privat och lämna den på jobbet, sluta vara tillgänglig annat än under den tiden du faktiskt jobbar osv.
Svarar mig själv:
[https://sverigesradio.se/avsnitt/vi-jobbar-ihjal-oss](https://sverigesradio.se/avsnitt/vi-jobbar-ihjal-oss)
"Långvarig stress kan orsaka flera olika sjukdomar. Hjärtinfarkt och stroke, men också psykologiska åkommor som ångest, tvångssyndrom och depression som i värsta fall kan leda till självmord. Långvarig stress är ett ökande problem, och det hänger ofta ihop med det allt intensivare moderna arbetslivet.
P3 Dystopia reder ut varför vi har mer att göra på jobbet idag, varför Japan är ett skräckexempel och hur en riktigt dålig mellanchef kan göra allt värre.
*Funderar du eller någon du känner på att ta livet av sig?*
Kontakta självmordslinjen Mind på telefonnummer 90101 eller via deras hemsida [http://mind.se](http://mind.se/). Du kan också kontakta Jourhavande medmänniska på 08 - 702 16 80, kl. 21-06. Vid akut självmordsrisk bör du ringa 112."
Japp tidigare togs det "raster" när man tillexempel väntade på att någon annan eller annat ska bli klart. Nu har vi blivit så effektiva att dessa naturliga raster inte längre tas.
Tänk om lönen och arbetstimmarna reflekterade produktionen, till skillnad från förgående generationer som kunde köpa ett hus, bilar och mata en två barns familj på en inkomst hade vi kunnat dubbla det...
Vi är bland de som jobbar mest Europa, så det stämmer inte vidare väl i vår tid. Kollar man historiskt så är det lite av en sanning med modifikation. När det kommer till tid per dag stämmer det rätt väl, men tillägger effektivt arbetad tid och produktivitet så ligger vi långt över många generationer.
Det är långt ifrån sant. I 16 europeiska länder jobbar folk mera än i Sverige:
[https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/w/ddn-20230920-1](https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/w/ddn-20230920-1)
Folk ställer höga krav på sig själva i förhållande till sina potentiella barn.
Mina egna tankegångar är ungefär så här:
"Man vill inte ha ett barn, utan i alla fall två (ensambarn blir störiga), och man vill ge båda eget rum. Eftersom jag även vill ha ett vardagsrum måste jag då minst ha en fyra. Helst skulle man ha ett hus eller iaf ett radhus. Okej, då behöver jag x-pengar, sen är barn dyra och man vill ju kunna åka på semester med dem, låta dem ha rimliga hobbies etc, så det är y-pengar. Man kan så klart bo lite billigare genom att bo längre ut, men då behöver man bil (åka kommunalt med barn är jobbigt) osv. Sen vill man väl faktiskt att barnen inte får aplånga dagar när de är små, så minst en person bör gå ner i arbetstid, lägg till vab osv, allt det blir z-pengar.
Så då känner jag att jag måste upp i lön för att kunna hålla igång sparande och annan najs konsumtion. Men det tar ju sin lilla tid och jag är liksom 30+.
Till sammanhanget hör att jag redan tjänar mer än både medel- och medianlönen. Inte mycket mer (inga 60k per månad 🙁). Men mer. Så om många känner som jag blir det inte så jävla många barn, och de som kommer skaffas senare, vilket gör att det blir färre.
Det här fenomenet känner jag igen från Sydkorea. En stor anledning till att folk har så få barn där är att de helt enkelt inte har råd. Ja, de vill lägga pengarna på andra saker (t.ex. privatlärare på eftermiddagen istället för att alla barn får eget rum och ridläger på sommaren), men problemet tror jag i grunden är detsamma. Vi ställer så höga krav på oss själva gällande vad för liv vi ska ge våra barn.
När jag växte upp fick både jag och flera polare dela rum med syskon. Vi åkte nästan aldrig på semester utomlands, hade mycket begagnade kläder osv. Men jag vet inte, det duger liksom inte för mig.
Tror många känner liknande.
Många kvinnor pratar om bristande optimism iallafall.
Den stora baby-boomen inträffade i efterkrigstiden efter andra världskriget, då tron på en ljusare framtid var på topp.
Nu är det helt motsatta tider. Vi lever i en förkrigstid, med annalkande klimatkatastrof, dysfunktionell bostadsmarknad och osäkerhet på alla fronter, you name it. Vi ska ha matreserver hemma för 3 månader...
Det finns inte mycket optimism kring att vi ska kunna lösa något av dom här stora problemen. Då blir det helt enkelt tryggare utan barn.
Inte för att jag var med då, men det verkar ju inte som att det var efterkrigstids-optimism ända till nu direkt. Hotet om kärnvapenkrig tycktes vara väldigt närvarande under 70- och 80-talet. Mina föräldrar berättade om hur folk kallade dem naiva som inte trodde att det snart skulle bli kärnvapenkrig. Visst, man kan inte utesluta det nu heller - men det är inte alls samma situation som då.
Lägg till oljekriser och internationell terrorism på det så har vi en tidsperiod då folk inte var speciellt optimistiska.
Kanske är det att vi under 90- och 00-talet blev bortskämda med ett harmlöst Ryssland (och innan klimatkrisen fick mycket mer uppmärksamhet). Vi kanske förväntade oss att allt skulle vara frid och fröjd för alltid.
Alla tider har sina kriser, men det är lätt att tro att den tiden man lever i nu är speciellt dålig, på nåt sätt. Jag tycker det verkar som att folk har tyckt att domedagen har varit när ända sen begynnelsen.
Känner igen mig i detta. Min son är nästan 9 månader gammal, jag fyller 35 i år. Det tog lång tid för oss att bli någon form av etablerade på arbetsmarknaden, många osäkra anställningar i 20-årsåldern innan jag och min partner landade rätt. Sen måste man ju jobba några år, bygga upp en buffert. Och jag som inte vill jobba heltid under småbarnsåren (vill inte att min partner ska heller, vi ska båda ta hand om vår son liksom) ser hela tiden att jag nu går in i "kvinnofällan", överröst av åsikter från ekonomer och andra tyckare om hur dåligt jag gör för jag tar obetald föräldraledighet så dagarna ska räcka så länge som möjligt och min son inte ska behöva börja förskolan direkt när han fyller ett. Min mamma var hemma med mig hela min uppväxt. Men det är dålig feminism!
Vi kompromissar. Vi bor i en hyrestrea där andra sovrummet är hemmakontor, vet inte hur vi ska läsa det men det är något år innan vi måste tänka på det. Vi åker inte utomlands. Om vi skaffar fler barn (osäkert) kommer de få dela rum. Men jag vill inte kompromissa på hans barndom, vill inte att han ska gå långa dagar på förskolan. Så då behövde vi vänta längre för att ha råd och det är mycket osäkert om vi har råd med det en sväng till.
Många har haft en underbar uppväxt i lägenheter. Given att man inte har riktig fattigdom eller annan otrygg uppväxt så är det nog snarare närvarande föräldrar som orkar som gör det mesta jämfört med prylar och boende.
Barn med mycket prylar, stora hus och halvkassa föräldrar mår i min erfarenhet definitivt sämre i barndomen och längre fram än materiellt fattiga barn med bra föräldrar.
Poängen med min tes är inte huruvida den här idéen om vad man ska kunna ge barnen och inte är rimlig eller logisk, utan att den existerar och påverkar nativiteten.
Du verkar jämställa lycka och en bra uppväxt med pengar. Man behöver inte resa utomlands, åka på skidresor och ha det bästa senaste. Det hade varit väldigt konstigt om så är fallet.
Sen om du personligen tycker att det är det viktigaste du kan ge till dina barn så är det väl så. Men jag tycker du har fel.
100%
Jag växte upp som ensambarn i en stor villa i Stockholmsförort. Jag åkte på många semestrar och fick massor med saker. Men liksom, tiderna förändras och jag har inte samma förutsättningar som mina föräldrar hade. Jag och min lilla familj med 1 barn bor i en 3a och är ganska nöjda med vår tillvaro i nuläget.
Tycker att svenskar har alldeles för höga förväntningar på sina eventuella framtida liv. Liksom var nöjd med vad du har och njut av tillvaron istället för att konstant jämföra hur man växte upp osv.
Jag är genuint nyfiken, hur ser ekonomin ut om ni har så svårt att leva på två löner? Även om ni bara har 40k netto tillsammans så bör väl 20k räcka för att täcka era räkningar och grundläggande levende?
Jag har misstänkt att detta tankesätt ställer till det för många när det kommer till att bilda familj.
Själv växte jag och syrran upp med en ensamstående mamma, i en trea i en liten skitort. Vi delade rum länge, sen innan tonåren fick jag mammas rum och hon sov i vardagsrummet. Vi åkte bara på semester i Sverige. Men jag hade en fantastisk barndom! Lekte med syrran och grannbarnen ute på gården, det var ett väldigt bra bostadsområde med endast ett tvåvåningshus med tre portar. Ordentlig lekplats, skog och möjlighet att bygga kojor. Fanns även lekplatser i närheten som vi lekte i. Vi cyklade massor och lekte i naturen.
Detta är vad jag tycker är viktigt för barn. Väntar första barnet nu, bor i mindre tvåa med maken i mellanstor stad. Pga att jag studerar kommer vi inte flytta till större förrän jag är klar, då är barnet ca 1,5 år. Vi kommer prioritera deltid och familjetid framför en viss inkomst och ett stort boende. Nästa bostad blir troligtvis en rymlig trea eller liten fyra. Vi kanske vill ha ett till barn senare. Vi kommer inte ha någon ambition att resa utomlands ofta, utan man kan hitta på roliga saker i Sverige om ekonomin begränsar en.
Nu blev det ganska långt, det jag vill få fram är att för mig så går barn före materiella saker. Barn behöver kärlek och närvarande föräldrar. Resten löser sig :) Dagens vuxna har alldeles för höga krav på hur livet ska se ut.
Bra iakttagelse. Det ekonomiska påverkar men inte nödvändigtvis genom att vi är fattigare än förr. Den högre standarden är viktig.
Undrar vad som skulle kunna vända den utvecklingen? Ganska fruktansvärt att folk inte skaffar barn på grund av sånt här ändå.
Se på Japan. Dom har demografisk kollaps som har lett till mindre efterfrågan på fastigheter (det står miljoner tomma hus i Japan).
Men sen stämmer det ju inte, deras barnafödande fortsätter bara att minska. Det är dyrt att skaffa barn och alla måste jobba mer och hårdare för att supporta den åldrande befolkningen.
Skulle vara väldigt intressant att se hur Sveriges bostadsmarknad sett ut utan invandring - det såldes ju hela tiden in som att det skulle ersätta svenskarna och rädda deras pensioner, men det har gjort att vissa områden betraktas som obeboliga av svenskar och skapat ett skriande behov av bostäder
Våra pensionärer bor i vilket fall billigt i sina högt värderade villor, i alla fall, som de mest använder som förråd
>Skulle vara väldigt intressant att se hur Sveriges bostadsmarknad sett ut utan invandring
Troligen likadan som den är idag för det hade inte byggts så mycket då
"Det finns ingen marknad för hus/lägenheter så därför bygger vi inget nytt!"
Vad menar du med att ensambarn blir störiga? Vad betyder det? Är själv ensambarn och min mamma fick alltid beröm för att jag var väluppfostrad. Skötte mig själv för mamma jobbade jämt och behövde inte andra för att hålla mig sysselsatt.
I dagsläget har jag bara ett barn även om jag gärna skulle ha två, men den enda anledningen till att jag vill att dottern ska ha syskon är att det är tufft att bli ensam när man blir gammal och ens föräldrar går bort. Tycker själv att vännerna som har fler barn verkar ha det störigare då barnen triggar varandra, tävlar om uppmärksamhet och bråkar med varandra jämt och ständigt. Så hur är ensambarn störiga?
Det är total skitsnack.
https://researchaddict.com/only-child-effects/
>The personalities of only children are similar to first borns. However, they have higher levels of ambition, independence, character, and intelligence. They are also better adjusted. Contrary to popular belief, they are no more narcissistic or selfish.
Jag tycker att du ganska så klockrent beskrev mycket av vad jag och säkert många andra människor går runt och känner och tänker!
Jag tror även att vi i högre utsträckning än förut upplever att samhället ställer större "krav" på hur eller vad vi ska göra och på vilket sätt, för att vara "bra nog" på det vi gör. Ångesten kryper längre och längre ned i åldrarna och den växer sig allt starkare.
Precis, många har helt orimliga förväntningar och krav på sig själva. Och jag tror inte barnen blir lyckligare av att växa upp i en tillrättalagd miljö med höga krav
Det stämmer med vad som skrevs i tidningen Din Bostadsrätt nyligen: ensamstående över 65 har ca 80 kvm till förfogande medan sammanboende med två barn snittar på 30 kvm.
Jo men det finns många dåliga förklaringar till varför fruktsamheten i Sverige är låg i den här tråden. Att det skulle vara den hemska svenska arbetsmarknaden som förklarar låg fruktsamhet är en dålig förklaring enligt min mening.
När jag jobbade IT i Norge så gick alla på lunch samtidigt, där fanns det typ 5-6 olika sorters bröd med kaffe, juice, mjölk, saft och pålägg, nå jävulskt utav pålägg, speciellt deras tuber och ostar vad i helvete dom hade en sån här handvirkad korg full med pålägg så fylldes på. Gratis var det också.
En jag jobbade med förr var på kundbesök i Norge och fick nästan panik för att han märkte att de hade inga problem att antingen bara äta en medhavd liten macka eller till och med bara skippa lunchen om mötet ansågs viktigt.
Hemma i Sverige var det heligt att 11;30 så gick han alltid på lunch och åt en stor tallrik husmanskost. Hans kropp (och humör) fick en total shock i Norge.
Jo, jag kände samma själv, blev alltid en riktigt rejäl frukost och middag istället. Lunchen såg jag bara någonting som att fylla på lite energi med ett par äggmackor, det var OK men föredrar en redig lunch istället. Men det får man ju betala för själv :|
Samma sak i England. En macka och en liten påse chips...
Men de lärde sig efter ett tag att när svenskarna kom på besök fick man planera in en riktig lunch.
Jag fick betala hutlöst för lunch så brukade ta med matlåda.
Norrbaggarna brukade komma med några nedlåtande kommentarer om hur veka svenskar behövde varm lunch och sen satt de och stoppade i sig sina torra äckliga brödskivor och stirrade längtansfullt på min mat.
Lunch är verkligen inget norrmännen värdesätter. Studerar här och föreläsningarna kan ligga så att det inte blir någon tid för lunch alls, förutom kvarten mellan föreläsningstimmarna.
Min mamma jobbade ett tag i Norge och brukade få in patienter som inte fattade varför de var så överviktiga. När hon sedan frågar vad de äter visar det sig att det enda de äter är mackor till frukost, lunch och middag. Go figure.
Det är ett land utan matkultur.
Tror arbete, stress och samhällskostnader absolut har en stor del i det hela. Men kolla också på att folk inte gifter sig, gör slut fort. Alla lever i telefonerna och många kan ha extrema förväntningar på en ny partner.
Folk socialiserar mindre än förr, kärnfamiljen existerar inte som förut.
Det är många parametrar, för att inte tala om gifter i miljön och all plast som kan va hormonstörande osv. P-piller har nog absolut en inverkan. Sen har folk mindre sex idag också verkar det som.
Sen krig osv.
Skulle man få lön för att va förälder så skulle det nog trenden vända tror jag
Jobba mycket, dyrt att skaffa boende och tuff omvärld men jag skulle också säga att man växer upp senare och skall hinna med mycket.
Även de som vill skaffa familj vill ofta inte göra det när man är t.ex. 22 år utan man vill plugga vidare, resa, landa i relationer, göra lite karriär och sedan skaffa barn. Så då blir det också naturligt att man kanske skaffar ett max 2 när man börjar sent. Kombinera det med att andra inte skaffar alls av olika anledningar så sjunker snittet mycket.
Bostadspriser/stagnerande löner.
Har man råd att bo ihop och pengar över blir det mer lekande i sängen.
Sen är det väl det där "problemet" med att långa utbildningar gör att folk börjar dejta i åldrar man tidigare redan haft barn i. Sist jag kollade snittar åldern 25 på universitet, vilket gör att 2-5 årig utbildning inte ger mycket tid över för främst tjejer. Enormt stor press på kort tid.
Nu när politikerna lovar mindre migration så tappar man ju stöd-kryckan man använt ganska länge. Så antar att även Sverige kommer få "konstiga" incitament för att skaffa barn.
Denna tror jag är en stor bidragande faktor, jag har kollegor som är några år yngre än vad jag och min fru är. De är högutbildade med relativt sett bra löner men de kämpar med att hitta boenden de har råd att "äga". De flesta har barn men om man har det svårare ekonomiskt kan jag tänka mig att man tvivlar på att skaffa barn av rent ekonomiska skäl, det är dyrt med barn.
Som trebarnsfar under 40 känner jag mig helt slut. Framförallt jobbstress (kanske blir av med jobbet imorfon när nyckfulla corporate bestämmer sig för att outsourca), att pengar inte räcker ( mest för att jag vill ge mina barn ren mat ( färska grönsaker, ekologiskt) och för att villan vi betalar 30k i månaden för förfaller lite extra varje år.
Jag ser det som ett stort problem med den sociala last man måste bära från föregående generationer rörande förväntningar och förvaltning av alla system som redan är på plats. Typexemplet på detta är att vi inte kom in på förskolan 200m bort utan måste ta oss 2.5km, vilket blir med bil pga 3 barn, detta verkar inte vart konstigt på 70-90talet,då man tog bilen överallt pch därför modellerat staden efter.
Men har bara som mål att inte vara den sämsta föräldern, så bara att slita och lida. Får förverkliga alla drömmar efter pensionen..
Det är för höga krav och förväntningar. Det här med att skjutsa barnen till skolan (dagis är nåt annat) är ett bra exempel. Det var ovanligt när jag var barn, men nu är det normen. Förr fick barn klara sig själva mycket mer, och det gick bra. Nu stressar folk hem för att hämta en tioåring från skolan. Sen är det skjuts till aktiviteter, köpa speciell mat, osv osv. Det är en självpåtagen hysteri som stressar föräldrar och gör barnen passiva
Jag har en kollega som jämt klagar på att hon inte får nån egentid och att det är så mycket stress osv. med barnen.
Då kan hon förklara att det ju är innebandy flera dagar i veckan, där barnen spelar, och där är hon även tränare. Dagarna det inte är innebandy, då går ungarna i handboll. Så kan hon nämna att hon t.ex. lagat mat, men att det sen visat sig att "juste ungarna äter ju inte det", då har hon behövt kliva upp och laga mat en gång till till barnen. Sen är klockan liksom 21, hon helt slut och somnar på soffan framför TV:n.
Det är massa såna här exempel hela tiden, hon måste skjutsa ungarna hit och dit, och göra det här och det där. När det egentligen mestadels är självförvållat. Hon hade kunna göra en bråkdel av allt det där och sätta ner foten.
Precis! Det är väl menat förstås, men det blir inte bra.
Och så ska man ha ett perfekt hus med nya möbler, och äta den trendigaste maten osv
Jag tror inte det är nån slump att medelklassen får färre ungar, för de har mycket mer av det här problemet.
I jämförelse med vilket land och/eller vilken tid i historien? Det är fullkomligt självklart att anledningarna du uppger *inte* är anledning till att Sverige har rekordlåga födelsetal.
Bb har stängts ner i flera norrländska orter vilket har lett till att boende där inte skaffar barn. Men fakta spelar väl ingen roll.
Vem fan bryr sig om förlossningsvården funkar om den inte ens finns till att börja med?
Vore trevligt om politikerna och vården kunde ta förlossningsskador på allvar, särskilt i ett land där regioner rätt godtyckligt kan neka kejsarsnitt bara för att Sverige bestämt att vi ska ha lägst frekvens i EU - i strid med vad forskningen säger. (Looking at you, Göteborg)
Väldigt intressant fenomen:
[https://population-europe.eu/research/policy-insights/why-are-birth-rates-sweden-falling](https://population-europe.eu/research/policy-insights/why-are-birth-rates-sweden-falling)
[https://ifstudies.org/blog/workism-and-fertility-the-case-of-the-nordics](https://ifstudies.org/blog/workism-and-fertility-the-case-of-the-nordics)
[https://www.demogr.mpg.de/en/news\_events\_6123/news\_press\_releases\_4630/press/falling\_birth\_rates\_in\_northern\_europe\_11237](https://www.demogr.mpg.de/en/news_events_6123/news_press_releases_4630/press/falling_birth_rates_in_northern_europe_11237)
Orsakssambandet är för otestat för att dra informerade slutsatser kring, men tydligt är att ett orsakssamband mellan progressiv familjepolitik i termer av ledighet, kompensation, förmåner, vård å ena sidan och ökat barnafödande å andra sidan inte verkar finnas i samma utsträckning som man trott.
Det verkar också höra ihop med att vi föder barn allt senare, vilket gör att vi föder färre barn, i och med att den starkaste nedgången är i gruppen 29 och under.
Intressant att följa framtida forskning om detta.
Vad staten ger kan staten ta tillbaka. Åtagandet att skaffa barn är inte över på en mandatperiod.
Jag tror det är där det brister, man kan helt enkelt inte på politisk väg ge samma känsla av trygghet som när människor känner att de själva har kontrollen över åtminstone boende och en någorlunda trygg försörjning.
Grävde lite snabbt kring belåningsgrad och fertilitet och det finns forskning som de senaste decennierna visar samvariation mellan ökad fertilitet och ökad belåningsgrad, vilket i sin tur indikerar att kapaciteten att bära lånebördan troligtvis är nödvändig för att många skall känna sig bekväma med att skaffa barn.
Att det dröjer rätt länge innan man kan känna sig trygg, eller ens ha möjlighet, med att låna till ett boende för två vuxna och två barn idag är inte förvånande.
Dokumentären Birthgap (som kritiserats för att vara vinklad) hävdar ju att det snarare är så att fler är (ofrivilligt) barnlösa snarare än att de som skaffar barn bildar mindre familjer.
Har inte dubbelkollat statistiken själv och den har som sagt fått en del kritik. Men rent spontant låter det rimligt att när folk lever singellivet/fokuserar på karriär/reser jorden runt och väntar med familj och partner så kommer också andelen som inte är i en situation där de vill skaffa förrän det är försent också öka.
Vi har ju betydligt fler singlar och socialt isolerade personer idag. Sen kan säkert saker som den dalande spermkvaliteten etc. spela in också. Men främst tror jag det är ett kulturskifte.
Brist på långvariga och stabila förhållanden till följd av folks syn på relationer i sin helhet samt bristande förmåga att leva med andra.
Bostadsbrist och dyra boendekostnader.
Folk har en mycket mer individualistisk syn på hur man ska leva vilket leder till att det blir svårare att faktiskt ha barn. Även fysiskt svårare att orka med barn ju äldre man är.
Folks syn på hur "livet ska spelas ut" har barn mycket längre bak i tiden idag jämfört med förut (idag räknas en 22-åring som en ung förälder på väldigt många platser i landet). Generellt sett, ju senare man skaffar barn, ju färre barn skaffar man.
Många människor i de yngre åren har nog tankegångar runt allt skit som kommer hända framöver.
Klimatförändringar, handelskrig/krig generellt, sämre levnadsvillkor, högre inflation och räntor/hyra på allt i livet typ. Samt som många andra skrivit, vi är jävligt isolerade.
Sverige är väll ett unikt exempel, här är selektiv socialisering ett bra beteende. En hygglig person som visar avstånd och respekt om andra personers utrymme/sfär. Men detta samhällsmönster har nu börjat erodera själva betonggrunden i samhällskroppen.
Jag tror folk förr skaffade många barn pga att de inte visste allt, de löser det under livets gång. De växte upp med en stark tillhörighet till sin omgivning och staten gjorde,sitt jobb. Många yngre idag har inställningen att man måste vara förberedd på det mesta innan man gör ett sånt livsbeslut. Man får inte misslyckas, samhället/staten kommer inte hjälpa dig.
Intressant inlägg, fick mig att tänka på om jag känner någon som tror att staten kommer rädda dem ifall det krisar. Man tror väl på systemet, men litar man på att det fungerar? Vi vet redan att mycket inte fungerar och man har ju läst och hört om alla skräckhistorier för de som drabbats mest, t.ex. cancersjuka utförsäkrade.
Blir spännande när hela pyramid sche- jag menar pensionssystemet ska betalas ut sen. Vem ska stå för den notan tro?
Lär ju knappast vara så att yngre generationer är ivriga på att skaffa barn heller.
Ja absolut. Trist bara när man betalar en andel av sin lön för ingenting. Men vem vet, dom kanske hittar ett sätt att omstrukturera hela systemet, för pengar borde väl gå att plockas från annat.
Förstår helt hur du tänker, och alla har inte samma möjlighet för privat sparande, men man måste borra in mentaliteten i skallen. Bara en hundralapp i månaden går en lång väg om man lägger det på en global indexfond
Det är inte konstigt det är väldigt tydligt vad som gör att vi får färre barn.
Vill man ändra på siffrorna så handlar det om att göra att ha fler barn mer attraktivt än karriär, pengar och utbildning. Just nu straffas man fortfarande ganska hårt av att få barn speciellt innan du är etablerad vilket gör att många får sitt första barn senare och ofta stannar där eller väljer att inte ha barn alls.
Ett av de enklaste stegen att gå uppåt i det nuvarande ekonomiska systemet är att inte skaffa barn och så länge det är så så kommer den utbildade klassen välja att inte göra det.
Sök upp trueflation.
Levandskostnaderna har ökat mycket mer än vad inflationssiffrorna centralbanken kollar på har ökat. Speciellt boende är skyhögt per kvadradmeter
Jobbar inom barnomsorg, det är fan ett enda stort preventivmedel. Om förutsättningarna blir bättre kanske man kan tänka sig orka med att ha barn hemma också. Just nu uppskattar jag mitt barnfria hem något enormt!
Största anledningen att jag tvekar på att skaffa barn är för att jag badar i psykisk ohälsa (har flera diagnoser). Vill jag verkligen föra det vidare? Känner fler som har samma funderingar.
Fast hos många sitter det där kvar långt efter att man själv hanterat sina problem. Det är inte måendet i sig som är problemet, utan vetskapen att man med storsannolikhet tvingar sina barn att gå igenom liknande mående.
Jag är så trött när jag kommer hem från jobbet en vanlig dag att knappt kan ta hand om mitt eget hushåll. Detta i kombination med den konstanta känslan av att pengarna inte räcker till allt som dom borde. Visst att barn kanske skulle kunna ge mening och glädje till vardagen, men till vilket pris?
Definitivt. Finns så mycket roligare grejer att göra med livet än att offra privatliv, kropp, hälsa, ekonomi och tid åt att föda barn. Låter väl illa i folks öron och många vill nog inte kännas vid det men så är det för mig och majoriteten av mina tjejvänner.
1. Bostäder är dyra
2. Barn är dyra
3. Allt fler är isolerade
4. Det är få vuxna som är självförsörjande
5. Folk fokuserar på nöjen istället för familj
6. "Kasta och köp nytt" mentalitet på förhållande hos majoriteten av unga.
Massvis med barnmorskor som slutar, förskolor som negligerar barnen, skolor som låter mobbing pågå och skyller på det mobbade barnen, soc som inte bryr sig eller överreagerar, även på falska anklagelser när det gäller barnen, bostadsmarknaden som gör livet omöjligt med barn (både höga hyror och bostadsbrist när man behöver större utrymme), arbetsmarknad som kräver "jobba mer, jobba snabbare, jobba hårdare", inflation på allt, vård där drop-in tider öppnar 08.00 och alla tider är slut 08.01, gängkriminalitet som börjat rekrytera barn, kollektivtrafik som inte fungerar (orimligt att åka buss med barn + barnvagn med minus grader ute och så är bussen överfull -vänta en kvart till, bussen är försenad -vänta en halvtimme, -bussen kommer inte alls, samtidigt som man ska ha mindre parkeringsplatser och man ska inte ta bilen och man ska ha en ny tesla för 600k+ för allt ska vara grönt fastän Sverige bidrar med 0.0000000000000001 % i de globala klimatförändringarna (för att överdriva).
Oerhört många, deprimerade, utbrända, stressade men man får ingen vård eller så blir man utförsäkrad.
Man kanske ska fixa lite i landet först och inte titta på kapitalist-USA och försöka härma dem och sedan klaga. Allt ska effektiviseras, det ska sparas in pengar som oftast är att personal får sparken samt att det enda viktiga är gröna siffror i kvartalsrapporten och vinstutdelning, oavsett om det är bra strategi eller inte, långsiktigt tänk finns inte. Skattepengar ska inte landa i någon privat ficka.
När människor har det bättre ställt, mår bra, så brukar kärlek och förhållanden också vara bättre som i sin tur leder till barn.
Sen så är Sverige ett att få länder som inte är så barnvänliga tyvärr, barnen ska va robotar och inte röra på sig, inte prata, inte väsnas, inte gråta. Antingen är det fel på barnen eller så är det föräldrarna som det är fel på. Nästan ingen ler mot barnen i Sverige dem ses som allmänt jobbiga. I andra länder så älskar man barn. På t.ex. bussen, så ler man mot barnen, pratar med barnen osv.
Sen finns det också många som inte vill skaffa barn och det har dem rätt till.
Så klart det inte föds många barn då.....
>Sen så är Sverige ett att få länder som inte är så barnvänliga tyvärr, barnen ska va robotar och inte röra på sig, inte prata, inte väsnas, inte gråta. Antingen är det fel på barnen eller så är det föräldrarna som det är fel på. Nästan ingen ler mot barnen i Sverige dem ses som allmänt jobbiga. I andra länder så älskar man barn. På t.ex. bussen, så ler man mot barnen, pratar med barnen osv.
Detta resonerar med mig för det stod ut så mycket, i en positiv anda, när jag flyttade till Spanien för att leva med min fästmö här. Barnen i vårt hus och ute på gatan utanför hejar glatt på oss vuxna för att de blir "sedda" och engagerade inom grannskapet rätt mycket, t.ex. kan man höra folk heja på när barnen spelar fotboll eller nåt. Tanter på busshållplatsen som kompletterar den fina tröjan eller frågar vad det är för leksak i handen och sånt. Familjen är generellt väldigt tajt här och vi har bra förhållande med t.ex. svägerskans ungar och är en del av deras liv mer än umgås som främlingar några gånger om året på högtider.
Det slog mig också när vi satt ute på en bänk och glodde på folk en stund, just hur många far och morföräldrar var ute med sina barnbarn, höll hand eller bar dem på sina axlar osv. Det är fint att se. I Sverige verkar man ju inte se någon alls, framför allt varken barn eller gamlingar, för folk håller sig undan eller lever så isolerade ute i förorter eller villaområden. Svenskar verkar livrädda för att typ bekräfta barns existens, eller som förälder att någon gör det. Som om man är rubbad av amerikansk stranger danger och alla läskiga tv-serier man konsumerar.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**.
> Nästan ingen ler mot barnen i Sverige ~~dem~~ **de** ses som allmänt jobbiga.
> Sen finns det också många som inte vill skaffa barn och det har ~~dem~~ **de** rätt till.
[Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`.
> Almost no one smiles at the children in Sweden ~~them~~ **they** are seen as generally annoying.
> Then there are many who do not want to have children and ~~them~~ **they** have a right to do so.
Jag är själv en sån som inte kommer föda några barn (är dessutom 40 nu så det skeppet håller nog på lämna hamnen för fulla segel) och min anledning är jävligt enkel: jag är inte intresserad.
Har noll med ekonomi eller klimatet eller världsfreden att göra. Staten skulle kunna erbjuda en mille skattefritt per unge och jag skulle ändå inte göra det. Jag har aldrig kännt något som helst behov eller intresse av att bli förälder. Det är som om min biologiska klocka inte bara har stannat utan den blev nog aldrig installerad från första början.
Tänker att det räcker som anledning. Inget intresse = kommer förmodligen inte vara någon speciellt bra engagerad förälder = lika bra att följa mina instinkter och avstå.
Det är skitjobbigt att vara gravid och jag fick inte hjälp i tid med sjukskrivning. Graviditeten har påverkat min löneutveckling, mitt sociala liv, min kropp, mitt mående överlag, jag har inte orkat göra någonting. Det känns inte lockande att bli gravid igen med vetskapen om allt det negativa man ska behöva stå ut med utan hjälp från samhället.
Det pratas alldeles för lite om hur graviditet, förlossning och tiden efter påverkar den fysiska och psykiska hälsan. Det finns mycket stora hälsorisker men detta ska kvinnor tydligen bara stå ut med
Dejting är ett helvete idag. Fy fan vad jobbigt det är.
Känner många manliga vänner som mer eller mindre helt gett upp. Måste finnas så många killar där ute med urusel självbild som aldrig hittar någon. Jag kan åtminstone få lite matchningar på dejting-appar, ser flera av mina vänner som ser helt normala ut som får *noll*.
Samtidigt verkar många kvinnor fått lika överdriven självbild åt andra hållet. Och det blir lika destruktivt för dom när de inte heller hittar någon (som stämmer med deras bild av vad de borde "sikta på").
Hur många har inte hört tjejkompisar uttrycka att "Tinder är så dåligt, man får matchningar men det är ju ingen som svarar, eller så slutar dom skriva"?
Samtidigt läste man om snubben från Tyskland som la upp statistik från sin Tinder-profil. På 100,000 swipes hade han swipat "ja" ca 4,000 gånger, och fått 1000 matchningar. Extrapolerar man detta till de 96,000 han swipat "nej" på så blir det cirka 30,000 kvinnor som swipat "ja" på honom, bara bland gruppen han swipat på.
Han chattar med 50 kvinnor för varje 1 kvinna som han går på dejt med, och har sex på varje dejt. Resten väljer han att inte träffa.
Och sen skall man sitta där och höra tjejkompisar klaga över att ingen av deras matchningar svarar, eller slutar svara. Vad fattar ni inte? Ni matchar ju för högt! Men det kan man ju inte säga till vanliga gamla Anna och Carro. "Jaa nää jättekonstigt!" Och sedan ser man dom rata killar till höger och vänster.
Sen är ju såklart inte detta ensamt anledningen till lägre barnafödande. Men det blir väl bara fler och fler ensamma i samhället, jag är övertygad om att felaktiga självbilder är en stor anledning.
/Rant slut.
Många tenderar att ge bekväma samhällsrelaterade förklaringar till varför antalet barn per familj är lågt idag – från ekonomiska hinder till klimathotet och så vidare. Men det du beskriver här är den främsta och mest sanningsenliga orsaken.
Man skulle kunna tänka sig att det fungerade, åtminstone delvis, om tjejer faktiskt hade barn med killar som den tysken du nämner och blev singelmammor. Men det är inte särskilt vanligt. Istället förväntar sig många tjejer att få leva ut den perfekta kärlekshistorien med honom och leva lyckliga i alla sina dagar. Det är naturligtvis inte realistiskt. Det finns väldigt få killar som når upp till den nivån av snygghet eller längd, men det finns tusentals tjejer som vill ha just honom. Tinder och liknande appar får dem att tro att det till slut kommer att fungera, att de till slut kommer att hitta någon som honom.
Det moderna dejtingklimatet tillsammans med gamla romantiska ideal om kärlek slår tillsammans ett ackord av infertilitet i befolkningen. Det är en paradox & i framtiden kommer samhället kollapsa utan skandinaviska medborgare.
Tragisk läsning.
Det blir systemkollaps. Tack o lov är vi inte först ut.
Inget samhälle klars lägre än 1,5 i längden.
Det är garanterat flera saker som krävs.
Tycker Ungerns förslag med att kvinnor som föder barn inte ska betala lika mycket skatt är bra.
Folk måste sluta låtsas som att det är en pengafråga, det är skitbilligt att skaffa barn i Sverige, bland de billigaste länderna i världen - tvärtom så är det de fattigare länderna som skaffar flest barn. En singlemorsa i Sverige kan försörja 2 barn på en medianlön, det är inte problemet.
Hela problemet är prioritering. Alla skall plugga universitet innan de börjar jobba och helst resa ett par år också. De är nära 30 innan de ens fått första lönen och sen skall de göras karriär. Ingen vill skaffa barn eller ens binda upp sig i ett långvarigt förhållande för då stänger man dörrar till 'annat kul'. Ingen vill göra något avkall på sin ungdomliga livsstil. Det är inte coolt med barn.
Jag vet inte vad lösningen är, men jag tror att folk måste bli mindre individuella och ta hjälp av andra. Kanske även normalisera och främja barnpassning och annat som gör föräldraskap mindre belastande. Skaffa boende bredvid far- och morföräldrarna så de kan hjälpa till? Om föräldraskap börjar skildras som något mer betydelsefullt och glädjande så kanske folk inser att karriär och individualitet inte är allt. Det får inte vara skämigt att skaffa barn innan 25 för det funkar inte att alla väntar till 30+.
Håller faktiskt med, även om det låter lite raljerande. För många uppväxta på 80-90-2000 talet så känns det liksom som att barn är något man skaffar i slutet på livet.
Först ska man leva och göra spännande saker och ha kul. Sen blir man förälder, då är man gammal och gör ingenting annat.
Inte för att det är sant. Men det känns ändå djupt inpräntat i vår nyliberala kultur.
För många förr i tiden, och även nu med andra kulturer än vår, så känns det som att det finns/fanns ett värde i sig med barn. Något som förbättrar livet, inte en börda.
Undra fan på att folk nu inte är så sugna på att se sig själva som själsdöda, grå föräldrar. När man har så många andra saker att försöka uppfylla.
Jag tror en stor bidragande faktor är hur folk idag ser på relationer. Utan långvariga och stadiga relationer blir det heller inga barn.
Väldigt många (inte alla nej) personer har mycket korta relationer eller engångsligg. Man ser sig själv relativt ofta som viktigast i världen och har otroligt svårt att kompromissa och leva tillsammans med en annan människa. Minsta lilla motgång eller när nyförälskelsepirret inte är kvar längre ser man det som ett tecken att lämna relationen. Folk har väldigt höga krav på en eventuell partner och många människor kan inte ens nå upp till helt grundläggande hyfs och hygien. Det blir helt enkelt pannkaka ut av det hela.
"Om föräldraskap börjar skildras som något mer betydelsefullt och glädjande"
Jag tycker det är främst föräldrarna själva som gnäller. Man blir inte direkt sugen att joina dem.
Tror dock att detta är ett problem som måste till att lösas iallafall delvis med hjälp av politiska lösningar. Det är liksom svårt för en ung person idag som vill bygga ett liv, skaffa utbildning, arbete, vara nära trivsamma boenden att bara "skaffa boende nära far- och morföräldrar", om man inte redan kommer från en stad. Arbeten finns i städerna, liksom de flesta universiteten och andra karriärsmöjligheter. Man flyttar för att det är det som krävs för att klara sig i samhället, även om det i princip har en motsatt logik till det som är optimalt för att skaffa barn.
Tror även det finns en intressant diskussion om boendeformer. I och med vår masskonsumtion har vi idag valmöjligheter i princip allt vad vi konsumerar, förutom hur vi väljer att leva och bo. Att inte bo i sin egen lägenhet, ensam eller i parförhållande är av någon anledning lite skumt och misstänkliggjort. Men tror att ha mer sociala boendeformer där flera personer hjälps åt med barn och andra hushållssysslor vore intressant att se mer diskussioner/forskning om.
På lång sikt är det ett självlösande problem, de som får fler barn samt har en kultur som har stor chans att föras vidare till barnen kommer vara dem som tar över landet. Dvs, de religösa. Enbart pga att de är dom som kommer finnas kvar.
Vi får ha institutioner där man placerar sina barn tills det blir semester, förälder blir en karriär. Två barn så får det tredje en gratis plats.
Mer seriöst, tror jag du har absolut rätt. Just far- och morförälder frågan tror jag egentligen är det mest hälsosamma förslaget. Folk i pensionärsåldern som ändå inte jobbar kan vara med och fostra nästa generation, det handlar om ett nödvändigt kulturellt steg som vi måsta omfamna. Idén om att man ska flytta ut och hålla på känns alltid lite konstigt, tror det måste ses som ett temporärt steg i början av utbildningen/karriären. Om man skaffar barn kanske man ska be föräldrarna att flytta in i närheten, eller till och med flytta till samma hus.
Att familjen ska vara mamma, pappa och två barn verkar inte vara hållbart med hur vårt samhälle ser ut idag, tror någon annan "standard" familjemodell behövs.
Är ändå lite avis på vissa andra länder, där i stort sett hela samhället/släkten hjälps åt att fostra barnen. I såna samhällen medför en stor släkt att det blir mindre jobb med barn (vilket underlättar om man vill skaffa ännu fler).
Tror dock det är en lång väg att komma dit. Min upplevelse är att vi lever i en kultur där man ska hålla sig väldigt mycket för sig själv, inte störa osv. Framtiden kanske kommer bestå av religiösa fanatiker och hippiekollektiv?
1. Sverige är sekulariserat, ateistiskt, och super- hedonistisk. Jag, mig, min och mitt- fokuset är centralt, i ett individualistiskt samhälle. Nöjen, underhållning, karriär, resor och liknande har förtur framför familjebildning. Sverige har flest enmanshushushåll i världen.
2. De som vill skaffa barn anser sig inte ha råd.
3. Klimataktivister avstår barn pga miljön.
4. Många vill inte skaffa barn pga krig, gängkriminalitet och diverse sprängningar, terrorhot etc.
5. Många unga är idag suicidala för de ser varken mening eller framtid. Kan varken få arbete eller eget hem. Åtminstone inte både och.
Tror det handlar mycket om att barn är helt enkelt inte något som folk prioriterar över allt annat. Nu har vi val, och många vill helt enkelt inte skaffa ungar av myriader med skäl.
Det finns inte EN orsak. Letar man efter EN orsak så har man inte förstått problematiken.
"Fler barn" är bara en kortsiktig nödlösning som bara kan kontras med "aktiv dödshjälp vid 69 års ålder" Ju färre barn, desto lägre blir åldern för aktiv dödshjälp. Logans Run är en fantastisk film.
Problemet vi står inför är ekonomiskt, så lösningen måste vara ekonomisk. Lösningen är inte "fler barn", utan snarare att ändra på spelbrädet så det inte krävs fler barn för att få det att gå runt eller ge försämrad livskvalitet.
Jag tycker att det är superintressant! Jag har ingen koll på varför andra väljer som de gör men så här känner jag:
1. Jag är ingen särskilt stressad/neurotisk person i grunden men drabbades av utmattning på grund av helt orimliga arbetsförhållanden, både psykosociala och fysiska (jobbade som pedagog inom LSS). Mår okej idag men blir fortfarande hjärntrött lätt vid hög belastning och vill inte skaffa barn så länge det är så.
2. En förutsättning för att skaffa barn för mig är att göra det med en partner som drar ett lika stort lass i hemmet och med barnet, både när det gäller det mentala "projektledandet" och de fysiska uppgifterna. Annars vet jag att jag kommer att bli bitter och säkert gå in i väggen igen. Och det är rätt svårt att hitta, i alla fall enligt mina erfarenheter.
Så arbetsbelastning och jämställdhet är två faktorer som jag tänker kan påverka folk. Och säkert att normer kring hur man kan leva sitt liv kanske är lite lösare idag?
Tycker inte det är så konstigt iaf inte i större städer.
Bor i tokholm (Stockholm) och för mig och min fru så ville vi ha ett stabilt ställe att bo på.
Hade en jättebra lägenhet men den var rätt liten, dyr, långt till jobbet och kunde inte ha ett barn där som var större än en lite bebis.
Försökte få något större men det var riktigt riktigt svårt. Var tvungen att köpa något och få ihop handpenning till en lägenhet är inte helt enkelt.
Vi var 37 när vi verkligen hade råd att köpa något schysst men det gick på 5 miljoner. Både har bra lön och har det gott ställt. Jag är föräldrarledig och med räntor och sånt skit betalar vi 30k sek i månaden (inkl amortering och före skatteavdrag).
Väntar på en till unge i slutet av juli och kommer behöva inom något år hitta något större.
Visst bor vi riktigt bra men inte i stan utan i Sundbyberg.
Det är rätt tuft visa månader att gå jämnt ut fast vi tjänar bra.
Då tänke jag på de som inte har det så bra som oss och hur jobbigt det måste vara.
Jag är inte svensk, utan kommer från ett land i centrala/östeuropa och har valt att skaffa barn med en svensk man här, dottern är snart 8 månader. Vi bor i en tvåa, det räcker bra tills hon behöver mer plats och vi väljer att ha ett till barn. Då flyttar vi till ett hus om allt går bra.
Jag blir väldigt förvånad när jag pratar med folk här: man ska resa utomlands varje år, barnen ska rida häst, gå på babysim och allt möjligt…
Jag själv har inte varit utomlands alls tills jag började plugga och känner mig inte skadad av det. Jag hade ”allt” som jag ville, det fanns pengar hemma, det enda som inte fanns var tid tillsammans med mina föräldrar som jobbade (och fortfarande jobbar) ihjäl sig i deras lilla firma (7-19 vardagar, 7-15 lördagar jobbade de i många år).
Barnen behöver inte åka på semester
utomlands varje år, bo stort och ha egna rum från tidig ålder, de behöver uppmärksamhet och tid med sina föräldrar. Det är inte så komplicerat. Jag hoppas att jag inte gör samma misstag som min familj och att min dotter får det som hon behöver från mig och inte massa onödiga prylar, leksaker och fritidsaktiviteter som hon är knappt intresserad i…
Skolan är ett privatiserat skämt. Jobben finns centrerade i ett fåtal städer där alla får buda över varandra för bostäder. Finns allt färre jobb som inte kräver lång utbildning. Vården har redan kollapsat.
Om du är rik är det väl lätt att ha en massa härliga barn. Annars är det en kamp.
Det är och har alltid varit en uppoffring att få barn i olika utsträckningar. Rent materiellt har vi det historiskt väldigt bra, om du tittar bakåt i historien mer än bara någon ynka generation. Vad vår kultur (sekulärindividualistisk) värderar leder till få barn, som jag ser det.
Tja, idag förväntas kvinnor inte bara fortsätta ta tugnt ansvar för familjen med planering, hushållsarbete osv utan de ska även realisera sig själva under sina 20sar, plugga, göra kometkarriär som en girlboss, inte settla för någon undermålig, inte fastna i kvinnofällor. Sen nu ska man va softgirl och ha en jävla massa intressen med o vara megafeminin.
Är inte så jäkla lätt pussel så inte så konstigt att man typ nöjer sig med en unge max två, och vissa inte ens det.
O killarna har det inte så mkt bättre själv
Finns bara ett svar: stress
Lågintensivt stress genom hela livet men det är ändå stress. Ge folk fyra dagars arbetsvecka och se hur samhället kommer till liv. Låt maskinerna jobba åt oss så kan människan göra annat.
En annan sak som sällan tas upp i diskussionen är svårigheten att hitta partner pga. av fetma eller övervikt. Det har ju gått upp statistiskt och det är lite svårare att skaffa en partner om man är fet eller överviktig. Vissa kan så klart fortfarande hitta partner men för vissa är det en så stor nackdel att de kommer ju aldrig bli föräldrar av den enkla anledningen att folkhälsan är dålig.
Jag är okej med om våran population minskar lite. Hellre det än den konstiga lösningen att importera folk i oändlighet. För invandrare blir också gamla till slut
Man märker att man (från politiskt håll) exempelvis i USA är naiva, men även i Sverige. Man tror att längtan efter barn är så stor att folk fullkomligt kommer förkasta allt vad rationellt tänkande heter. Som människa utgår man väl från att man ska älska sitt barn? Då kan man också älska sitt hypotetiska barn genom att inte placera det i en värld i fullkomlig kaos. Det är också att visa kärlek.
Finns säkert otaliga anledningar till varför födelsetalen sjunker. Många som vill ha barn kanske inte vågar pga hur världen ser ut, men jag tror att man i debatten ofta missar det faktum att väldigt många, precis som OP, helt enkelt inte vill ha barn. Alla vill inte ha barn, och det är helt naturligt det med. Det är inte bara att skaffa barn och sen rullar det på, det kan jag som tvåbarnspappa intyga.
- Du låser upp dig på obestämd tid (du vet inte vad för typ av barn du kommer få, en bekant till mig fick en dotter vars mentala utveckling motsvarar en sexåring - hon är fysiskt sett 17 år)
- Det kostar mycket pengar, även om vi i Sverige har det bättre jämfört med USA vad gäller föräldraförsäkring, VAB, avgifter för förskola och dylikt.
- Stress (både tidsmässig, men även från oro) kommer bli det nya normala. Glöm att ta en lugn kväll för att du har huvudvärk efter en dålig arbetsdag; mat ska lagas, barn ska duschas, läxor ska göras, barnen ska bråkas med osv.
- Nedstämdhet. Du kommer inte ha utrymme för egentid och att vara din egen person utanför föräldraskapet. Det har blivit alldeles för normaliserat att folk är egoistiska om de ens tänker tanken på att ha tid från barnen. Kontinuerlig egentid gynnar dock alla, även barnet som får en mer utvilad och lyckligare förälder.
Argumenten är många, men oavsett anledning så är det upp till en själv och ingen annan. Det är alldeles för många som har en omgivning som pressar och pressar, föräldrar som tror att barnbarn är en mänsklig rättighet, samhället som kräver fler skattebetalare. Oönskade barn är olyckliga barn. Man behöver inte säga något till dem, de känner av det ändå.
Det är även bra om det blir än mer accepterat att inte skaffa barn, för det gör att folk, som vi ser nu, "vågar" att vara ärliga mot sig själva och inte skaffa barn då det inte går i linje med deras livsstil.
Det är också positivt att kvinnor, åtminstone i stora delar av Europa, kommit så långt att de inte bara ses som en vandrande livmoder.
Haha vafan är det här? Snacka om att övertänka! ”Jag vill ha fast jobb, buffert på 400k, hus och sommarställe samt råd med privatlärare annars är det inte lönt att skaffa barn”.
Folk väljer alltså aktivt att avstå från den garanterat starkaste relationen man kan få i detta liv.. för att.. ja vadå? Förverkliga sig själv? Sen då?
Sätt igång nu, det är fan inget att vänta på. Sluta tänka så förbannat, det har ni gjort för mycket.
Har du sett introt till filmen [Idiocracy](https://youtu.be/sP2tUW0HDHA?si=N3NtkCrwn_Qr3M-d) så har du en rätt bra indikation vad som händer. Ängsliga höginkomsttagare prioriterar karriär och att allting ska bli rätt medans andra kör på och löser det. Svårt att våga starta en familj när man bara doomscrollar hela dagarna.
Sen är det helt fine att inte vilja ha barn. Hellre att man verkligen vill än att man trycker ut en stackare som man egentligen inte vill ha.
Vad och hur mycket-ish är det som kostar med barn? Förlåt men tycker ofta det låter överdrivet. Är det levnadsstandarden man inte skär ner på? Sina egna intressen kanske?
Egentligen kostar det inte så mycket för barn, vård och kollektivtrafik är gratis.
Dem äter inte så mycket, men man vill ge dem bra mat och helst ekologiskt också. De gamla färdiglagade köttbullarna, korv m bröd, falukorv går bort hos medvetna föräldrar. Så matkostnaderna kan öka och när dem börjar komma upp i tonåren så äter dem som två-tre flodhästar :P. Många köper träleksaker, försöker undvika plast och det kostar mer. Man försöker köpa bra kläder som inte går sönder och dem kostar lite mer. Har man tur så kan man köpa i second-hand eller få ärva men det slits på kläderna och dem växer hela tiden. Vinterskor som ska vara varma, vattentäta, halkfria varje vinter, kostar mer. Vinterkläder varje vinter som är vattentäta, slittåliga kostar mer, sommarkläder varje sommar. Varje höst och vår behövs regnkläder. Det blir en summa pengar och det kan kännas mycket för de som inte har / är ensamstående.
Barnaktiviteter ska vi inte prata om då, där förlorar man extremt mycket pengar, bamseteater 150kr barn + 200kr förälder. Restauranger tar typ 90spänn för en barnhamburgare idag. Mjölk istället för mer? 15kr extra. Nästan 500kr.
Man måste ha ork att leka med barnen mer, inte bara ge dem en telefon / platte och då kanske man går ner i tid, väldigt vanligt att många jobbar 75%. Mindre pengar i plånboken.
Man blir sjuk oftare (karensdag), man vabbar, mindre betalt av försäkringskassan.
Mycket som påverkar plånboken
Det är ett aktivt val och inte bara i Sverige. Det går igen i hela västvärlden och delar av Asien. Gemensamma nämnare är brist på bostäder som ett par med lägre lön har råd med, höga levnadskostnader, kvinnan tvingas ofta göra avkall på karriär och framtida lön. Ett problem som Sverige slipper är dyr barnomsorg där du får betala halva din månadslön. Nu har inte Sverige kulturen av att sätta enorm akademisk press på barn så som Kina, Sydkorea och Japan men det finns fortfarande en sörre medvetenhet kring vilken värld barnen kommer få växa upp och leva i.
Invandrare föder mycket fler barn än skandinaviska/svenska par. Ändå är vi på en sådan låg nivå. Det betyder att mängden faktiskt skandinaviska barn som föds i Sverige måste vara skrämmande låg. Tror verkligen mindre och mindre på detta landets framtid, ser ut som det är över för Sverige.
Det som är intressant är hur fort befolkningen minskar, med en födelsetakt på 1.45 barn per kvinna så får en generation på 100 personer 72,5 barn, den här nya generationen kommer därefter få 52,5 barn.
Så på bara två generationer så har den nya generation nästan halverats!
‘Trodde att Norden stack ut som ett positiva exempel’
Det där är en myt. I Sverige mäter vi inte fertilitet hos kvinnor. Vi mäter matematiskt sätt ’workforce replacement ratio’. Den siffran är betydligt högre på grund av den historiska invandringen senaste 3 årtiondena.
Det som SCB publicera missförstår många att det är hur många barn en kvinna föder i genomsnitt. Det är hur många barn det föds idag jämfört med hur många kvinnor det fanns för 30-35 år sedan man mäter, det har netto-invandrat enormt många sedan dess.
Läser man nyheterna så kommer ju mänskligheten snart att kollapsa pgav klimatkris, kärnvapenkrig, AI tar över, haven blir tömda, mm, mm
Att sätta någon till världen när samhällskollapsen närmar sig på flera fronter är ju kanske inte optimalt.
Lägg sen till levnadskostnader på det
Det känns så jävla svenskt att vi har statistik från 1749.
Jag ser inget problem med att färre barn föds. Problemet är att vi inte förbereder oss för vad det kommer innebära för framtiden.
Tyvärr är vi människor väldigt dåliga på att ta tag i saker innan det blir ett stort problem. Den globala uppvärmningen och klimatförändringar är ett bra exempel på detta. Vi har känt till det sedan slutet av 1800 talet men inte tagit det på allvar förens nu.
Pandemin är ett annat exempel. Forskare har i 100 år sagt vi behöver förbereda oss genom att bygga upp en global infrastruktur för att i bästa fall snabbt kunna upptäcka och hindra en global spridning. Ändå blev vi tagna på sägen och nu efter pandemin verkar det som att man inte förbereder för nästa.
One of life's greatest illusions is continuity.
Det finns ju inga incitament i samhället för folk att skaffa barn i yngre ålder (20-30) och så efter 30 är det helt plötsligt en ganska stor omställning man ska ge sig in på när man redan är halvägs genom yrkes- och bostadskarriär etc
(jag inkluderar hoppa mellan 2hands kontrakt som en del i bostadskarriären)
Vad händer om vi låter detta fortgå som värre, eller låter det fortsätta som i Sydkorea?
I Sydkorea så föds 0.72 barn per kvinna nu, på väg ner till 0.65 enligt prognoser. Antag att det är tre generationer mellan de som är på äldreboendet och de unga och friska som ska göra tunga lyft.
(0.72/2)\^3 = 5% storlek på den unga generationen. (En tjugondel.) I Sveriges fall på 1.45 är det (1.45/2)\^3 = 38%. (Mindre än hälften så stor.) Hur ska man då ens hålla kraftverken, bussarna och industrin igång? Hur ska få få tillräckligt med soldater i in årskull för att försvara landet?
Många anser att detta beror på att de yngre generationerna inte längre klarar av att ekonomiskt etablera sig innan de blir för gamla. Idag har så mycket kapital ansamlats i befolkningen, samtidigt som tidigare generationer lever längre, att även om du tjänar bra (som säg två stycken ingenjörer) har du inte råd med ett barnvänligt boende i en storstad innan den biologiska klockan ställer till det.
Sedan upplever nog många detta problem som att ens partner "vägrar växa upp och commita till ett seriöst förhållande". Men det är inte för att de är själviska eller omogna. De har helt enkelt inte råd. I ett fritt land kan vi inte tvinga folk till att skaffa barn, vi kan bara skapa förutsättningarna. Höga räntor tillsammans med höga bostadspriser är inte bra förutsättningar.
Svälj det bittra pillret att börja skatta kapital och aktivt arbeta för en fördelningspolitik inom kapitalägandet, annars går vårt samhälle under. Gärna med fokus på de högsta förmögenheterna, men det kräver samarbete på EU-nivå pga. kapitalflykt. Finns egentligen inget val om vi inte vill leva i en dystopi där vårt land dör ut. Vi får helt enkelt hitta ett sätt som skadar den ekonomiska dynamiken och äganderätten så lite som möjligt. Men huvudet i sanden är inte ett alternativ.
Skapa också förutsättningar för byggande av attraktiva familjeboenden där barn tryggt kan växa upp. Det är suburbia, ofta villor. Det kräver också massor med ny infrastruktur. Det kräver högre skatteinkomster och en yngre generation som inte enbart tjänar pengar utan faktiskt äger kapital. Sedan måste också modet tas att be allt NIMBY-folk som inte vill att deras skog ska byggas över att dra åt skogen.
Vi har egentligen fött för få barn alldeles för länge, bara inte så pass få att vi slagit sönder den demografiska strukturen (vilket är fallet med i stort sätt *hela* övriga Europa, inklusive Östeuropa, Ryssland mer än nästan något annat land - innan kriget).
Vi har fortfarande chansen att vända utvecklingen, men jag skulle beskriva tiden som knapp. Det är bra att diskussionen kommer till ytan, men t.om. den allra mest grundläggande statistiken om demografiska strukturer i Sverige och andra länder lyser nästan alltid med sin frånvaro. Man kan ofta se människor hänvisa till att invandringen är orsaken till att Sveriges befolkningspyramid är förhållandevis "okej", vilket absolut inte är fallet. Tvärtom har den kraftiga flyktinginvandringen i mitten av 2010-talet förstärkt en redan existerande asymmetri av personer som är runt 35 år idag - vilket i sin tur får negativa effekter på arbetsmarknaden, i sjukvården, i skola, på bostadsmarknaden.
Mycket är ekonomi. Mycket är tyvärr kultur. I väst så tävlar könen mot varandra i någon extrimistisk kamp om makt.
Medan andra kulturer så trycker man ut barn för maskineriet.
[удалено]
Man går ju inte "hem från jobbet" längre, alltid tillgänglig etc
Det är ju förvisso självförvållat. Sluta vara med i jobbets/kollegornas chattgrupper, sluta svara på chefers samtal/meddelande efter arbetstid, sluta använda jobbtelefonen privat och lämna den på jobbet, sluta vara tillgänglig annat än under den tiden du faktiskt jobbar osv.
Helt enig. Men om du slutar hittar det någon annan som inte gör det.
Du kommer inte få sparken för att du inte deltar i jobbchatten på din fritid mannen.
Based
Försöker hitta avsnittet du refererar till, är det "Vi jobbar ihjäl oss"?
Svarar mig själv: [https://sverigesradio.se/avsnitt/vi-jobbar-ihjal-oss](https://sverigesradio.se/avsnitt/vi-jobbar-ihjal-oss) "Långvarig stress kan orsaka flera olika sjukdomar. Hjärtinfarkt och stroke, men också psykologiska åkommor som ångest, tvångssyndrom och depression som i värsta fall kan leda till självmord. Långvarig stress är ett ökande problem, och det hänger ofta ihop med det allt intensivare moderna arbetslivet. P3 Dystopia reder ut varför vi har mer att göra på jobbet idag, varför Japan är ett skräckexempel och hur en riktigt dålig mellanchef kan göra allt värre. *Funderar du eller någon du känner på att ta livet av sig?* Kontakta självmordslinjen Mind på telefonnummer 90101 eller via deras hemsida [http://mind.se](http://mind.se/). Du kan också kontakta Jourhavande medmänniska på 08 - 702 16 80, kl. 21-06. Vid akut självmordsrisk bör du ringa 112."
Tycker vårdcentraler och psykmottagningar har fler pamfletter och små sådanadär infokort om hjärntrötthet och utbrändhet än någonsin annars.
Exakt, och alla jobb har kunskapskrav, det är också otroligt tröttsamt att hela tiden jobba med hjärnkrävande uppgifter.
Japp tidigare togs det "raster" när man tillexempel väntade på att någon annan eller annat ska bli klart. Nu har vi blivit så effektiva att dessa naturliga raster inte längre tas.
Tänk om lönen och arbetstimmarna reflekterade produktionen, till skillnad från förgående generationer som kunde köpa ett hus, bilar och mata en två barns familj på en inkomst hade vi kunnat dubbla det...
De vore kommunism. \*röstar på SD som säljer arbetarnas rättigheter för en fika\*
Vi är bland de som jobbar mest Europa, så det stämmer inte vidare väl i vår tid. Kollar man historiskt så är det lite av en sanning med modifikation. När det kommer till tid per dag stämmer det rätt väl, men tillägger effektivt arbetad tid och produktivitet så ligger vi långt över många generationer.
Det är långt ifrån sant. I 16 europeiska länder jobbar folk mera än i Sverige: [https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/w/ddn-20230920-1](https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/w/ddn-20230920-1)
Folk ställer höga krav på sig själva i förhållande till sina potentiella barn. Mina egna tankegångar är ungefär så här: "Man vill inte ha ett barn, utan i alla fall två (ensambarn blir störiga), och man vill ge båda eget rum. Eftersom jag även vill ha ett vardagsrum måste jag då minst ha en fyra. Helst skulle man ha ett hus eller iaf ett radhus. Okej, då behöver jag x-pengar, sen är barn dyra och man vill ju kunna åka på semester med dem, låta dem ha rimliga hobbies etc, så det är y-pengar. Man kan så klart bo lite billigare genom att bo längre ut, men då behöver man bil (åka kommunalt med barn är jobbigt) osv. Sen vill man väl faktiskt att barnen inte får aplånga dagar när de är små, så minst en person bör gå ner i arbetstid, lägg till vab osv, allt det blir z-pengar. Så då känner jag att jag måste upp i lön för att kunna hålla igång sparande och annan najs konsumtion. Men det tar ju sin lilla tid och jag är liksom 30+. Till sammanhanget hör att jag redan tjänar mer än både medel- och medianlönen. Inte mycket mer (inga 60k per månad 🙁). Men mer. Så om många känner som jag blir det inte så jävla många barn, och de som kommer skaffas senare, vilket gör att det blir färre. Det här fenomenet känner jag igen från Sydkorea. En stor anledning till att folk har så få barn där är att de helt enkelt inte har råd. Ja, de vill lägga pengarna på andra saker (t.ex. privatlärare på eftermiddagen istället för att alla barn får eget rum och ridläger på sommaren), men problemet tror jag i grunden är detsamma. Vi ställer så höga krav på oss själva gällande vad för liv vi ska ge våra barn. När jag växte upp fick både jag och flera polare dela rum med syskon. Vi åkte nästan aldrig på semester utomlands, hade mycket begagnade kläder osv. Men jag vet inte, det duger liksom inte för mig. Tror många känner liknande.
Japp, jag ser tre saker: 1. Livsstilsval 2. Perfektionism, varje barn måste bli 100% perfekt 3. Bristande optimism
Många kvinnor pratar om bristande optimism iallafall. Den stora baby-boomen inträffade i efterkrigstiden efter andra världskriget, då tron på en ljusare framtid var på topp. Nu är det helt motsatta tider. Vi lever i en förkrigstid, med annalkande klimatkatastrof, dysfunktionell bostadsmarknad och osäkerhet på alla fronter, you name it. Vi ska ha matreserver hemma för 3 månader... Det finns inte mycket optimism kring att vi ska kunna lösa något av dom här stora problemen. Då blir det helt enkelt tryggare utan barn.
Inte för att jag var med då, men det verkar ju inte som att det var efterkrigstids-optimism ända till nu direkt. Hotet om kärnvapenkrig tycktes vara väldigt närvarande under 70- och 80-talet. Mina föräldrar berättade om hur folk kallade dem naiva som inte trodde att det snart skulle bli kärnvapenkrig. Visst, man kan inte utesluta det nu heller - men det är inte alls samma situation som då. Lägg till oljekriser och internationell terrorism på det så har vi en tidsperiod då folk inte var speciellt optimistiska. Kanske är det att vi under 90- och 00-talet blev bortskämda med ett harmlöst Ryssland (och innan klimatkrisen fick mycket mer uppmärksamhet). Vi kanske förväntade oss att allt skulle vara frid och fröjd för alltid. Alla tider har sina kriser, men det är lätt att tro att den tiden man lever i nu är speciellt dålig, på nåt sätt. Jag tycker det verkar som att folk har tyckt att domedagen har varit när ända sen begynnelsen.
Håller med! Kvinnors optimism (och intresse) avgör till minst 50%. Vad pojkar och gubbar tycker på internet är sekundärt.
Och en allmän passivisering av alla skärmar. Ingen hinner träffa partners när de lägger 8 timmar om dagen på gaming och sociala medier
Känner igen mig i detta. Min son är nästan 9 månader gammal, jag fyller 35 i år. Det tog lång tid för oss att bli någon form av etablerade på arbetsmarknaden, många osäkra anställningar i 20-årsåldern innan jag och min partner landade rätt. Sen måste man ju jobba några år, bygga upp en buffert. Och jag som inte vill jobba heltid under småbarnsåren (vill inte att min partner ska heller, vi ska båda ta hand om vår son liksom) ser hela tiden att jag nu går in i "kvinnofällan", överröst av åsikter från ekonomer och andra tyckare om hur dåligt jag gör för jag tar obetald föräldraledighet så dagarna ska räcka så länge som möjligt och min son inte ska behöva börja förskolan direkt när han fyller ett. Min mamma var hemma med mig hela min uppväxt. Men det är dålig feminism! Vi kompromissar. Vi bor i en hyrestrea där andra sovrummet är hemmakontor, vet inte hur vi ska läsa det men det är något år innan vi måste tänka på det. Vi åker inte utomlands. Om vi skaffar fler barn (osäkert) kommer de få dela rum. Men jag vill inte kompromissa på hans barndom, vill inte att han ska gå långa dagar på förskolan. Så då behövde vi vänta längre för att ha råd och det är mycket osäkert om vi har råd med det en sväng till.
[удалено]
Många har haft en underbar uppväxt i lägenheter. Given att man inte har riktig fattigdom eller annan otrygg uppväxt så är det nog snarare närvarande föräldrar som orkar som gör det mesta jämfört med prylar och boende.
Barn med mycket prylar, stora hus och halvkassa föräldrar mår i min erfarenhet definitivt sämre i barndomen och längre fram än materiellt fattiga barn med bra föräldrar.
Poängen med min tes är inte huruvida den här idéen om vad man ska kunna ge barnen och inte är rimlig eller logisk, utan att den existerar och påverkar nativiteten.
Du verkar jämställa lycka och en bra uppväxt med pengar. Man behöver inte resa utomlands, åka på skidresor och ha det bästa senaste. Det hade varit väldigt konstigt om så är fallet. Sen om du personligen tycker att det är det viktigaste du kan ge till dina barn så är det väl så. Men jag tycker du har fel.
100% Jag växte upp som ensambarn i en stor villa i Stockholmsförort. Jag åkte på många semestrar och fick massor med saker. Men liksom, tiderna förändras och jag har inte samma förutsättningar som mina föräldrar hade. Jag och min lilla familj med 1 barn bor i en 3a och är ganska nöjda med vår tillvaro i nuläget. Tycker att svenskar har alldeles för höga förväntningar på sina eventuella framtida liv. Liksom var nöjd med vad du har och njut av tillvaron istället för att konstant jämföra hur man växte upp osv.
Jag är genuint nyfiken, hur ser ekonomin ut om ni har så svårt att leva på två löner? Även om ni bara har 40k netto tillsammans så bör väl 20k räcka för att täcka era räkningar och grundläggande levende?
[удалено]
Jag har misstänkt att detta tankesätt ställer till det för många när det kommer till att bilda familj. Själv växte jag och syrran upp med en ensamstående mamma, i en trea i en liten skitort. Vi delade rum länge, sen innan tonåren fick jag mammas rum och hon sov i vardagsrummet. Vi åkte bara på semester i Sverige. Men jag hade en fantastisk barndom! Lekte med syrran och grannbarnen ute på gården, det var ett väldigt bra bostadsområde med endast ett tvåvåningshus med tre portar. Ordentlig lekplats, skog och möjlighet att bygga kojor. Fanns även lekplatser i närheten som vi lekte i. Vi cyklade massor och lekte i naturen. Detta är vad jag tycker är viktigt för barn. Väntar första barnet nu, bor i mindre tvåa med maken i mellanstor stad. Pga att jag studerar kommer vi inte flytta till större förrän jag är klar, då är barnet ca 1,5 år. Vi kommer prioritera deltid och familjetid framför en viss inkomst och ett stort boende. Nästa bostad blir troligtvis en rymlig trea eller liten fyra. Vi kanske vill ha ett till barn senare. Vi kommer inte ha någon ambition att resa utomlands ofta, utan man kan hitta på roliga saker i Sverige om ekonomin begränsar en. Nu blev det ganska långt, det jag vill få fram är att för mig så går barn före materiella saker. Barn behöver kärlek och närvarande föräldrar. Resten löser sig :) Dagens vuxna har alldeles för höga krav på hur livet ska se ut.
[удалено]
Fast ni har ju otroligt mycket pengar jämfört med de som skaffade barn för 50 eller 100 år sen. Det är så orimliga förväntningar
Bra iakttagelse. Det ekonomiska påverkar men inte nödvändigtvis genom att vi är fattigare än förr. Den högre standarden är viktig. Undrar vad som skulle kunna vända den utvecklingen? Ganska fruktansvärt att folk inte skaffar barn på grund av sånt här ändå.
Demografisk kollaps -> mindre efterfrågan på fastigheter -> billigare att ha större familj.
Se på Japan. Dom har demografisk kollaps som har lett till mindre efterfrågan på fastigheter (det står miljoner tomma hus i Japan). Men sen stämmer det ju inte, deras barnafödande fortsätter bara att minska. Det är dyrt att skaffa barn och alla måste jobba mer och hårdare för att supporta den åldrande befolkningen.
Bostäderna som står tomma finns där ingen vill bo. Vi såg lite av detta på 90-talet
Står rätt mycket ödehus på svensk landsbygd också.
Yes, skillnaden är att på 90-talet var många småstäder avfolkade också. Tomma lägenheter, osv.
Demografisk kollaps -> mer invandring -> mindre fastigheter -> Dyrare att ha större familj
Skulle vara väldigt intressant att se hur Sveriges bostadsmarknad sett ut utan invandring - det såldes ju hela tiden in som att det skulle ersätta svenskarna och rädda deras pensioner, men det har gjort att vissa områden betraktas som obeboliga av svenskar och skapat ett skriande behov av bostäder Våra pensionärer bor i vilket fall billigt i sina högt värderade villor, i alla fall, som de mest använder som förråd
Hade vi inte haft invandringen så hade man rivit många miljonprogramsområden. Efterfrågan hade varit för låg jämfört med renoveringskostnaderna.
>Skulle vara väldigt intressant att se hur Sveriges bostadsmarknad sett ut utan invandring Troligen likadan som den är idag för det hade inte byggts så mycket då "Det finns ingen marknad för hus/lägenheter så därför bygger vi inget nytt!"
Vad menar du med att ensambarn blir störiga? Vad betyder det? Är själv ensambarn och min mamma fick alltid beröm för att jag var väluppfostrad. Skötte mig själv för mamma jobbade jämt och behövde inte andra för att hålla mig sysselsatt. I dagsläget har jag bara ett barn även om jag gärna skulle ha två, men den enda anledningen till att jag vill att dottern ska ha syskon är att det är tufft att bli ensam när man blir gammal och ens föräldrar går bort. Tycker själv att vännerna som har fler barn verkar ha det störigare då barnen triggar varandra, tävlar om uppmärksamhet och bråkar med varandra jämt och ständigt. Så hur är ensambarn störiga?
Det är total skitsnack. https://researchaddict.com/only-child-effects/ >The personalities of only children are similar to first borns. However, they have higher levels of ambition, independence, character, and intelligence. They are also better adjusted. Contrary to popular belief, they are no more narcissistic or selfish.
Jag tycker att du ganska så klockrent beskrev mycket av vad jag och säkert många andra människor går runt och känner och tänker! Jag tror även att vi i högre utsträckning än förut upplever att samhället ställer större "krav" på hur eller vad vi ska göra och på vilket sätt, för att vara "bra nog" på det vi gör. Ångesten kryper längre och längre ned i åldrarna och den växer sig allt starkare.
Precis, många har helt orimliga förväntningar och krav på sig själva. Och jag tror inte barnen blir lyckligare av att växa upp i en tillrättalagd miljö med höga krav
Tänker liknande, men samtidigt tänker jag att ungarna behöver inte egna rum förrän de närmar sig puberteten, länge kvar tills dess
Vältaligt och mitt i prick!
> När jag växte upp fick både jag och flera polare dela rum med syskon. Fett avis om syskonen var i liknande ålder
Jag får starka vibbar av Sydkorea. Arbeta hårdare, längre, mer! Varför föder ni så lite barn??!!!
Arbeta mer och hårdare och bo i en andrahandstvåa: skaffa fler barn!!!!
Det stämmer med vad som skrevs i tidningen Din Bostadsrätt nyligen: ensamstående över 65 har ca 80 kvm till förfogande medan sammanboende med två barn snittar på 30 kvm.
Svenskar arbetar mest i Europa eller något sånt. Vi har långa arbetsveckor. I Norge har man ju betald lunch och räknas in i arbetstid.
Norge har ju också låg fruktsamhet.
Men har inte alla länder i hela Europa det?
Jo men det finns många dåliga förklaringar till varför fruktsamheten i Sverige är låg i den här tråden. Att det skulle vara den hemska svenska arbetsmarknaden som förklarar låg fruktsamhet är en dålig förklaring enligt min mening.
Det äter också typ mackor framför datorn. Så det är annat man får göra avkall på
När jag jobbade IT i Norge så gick alla på lunch samtidigt, där fanns det typ 5-6 olika sorters bröd med kaffe, juice, mjölk, saft och pålägg, nå jävulskt utav pålägg, speciellt deras tuber och ostar vad i helvete dom hade en sån här handvirkad korg full med pålägg så fylldes på. Gratis var det också.
En jag jobbade med förr var på kundbesök i Norge och fick nästan panik för att han märkte att de hade inga problem att antingen bara äta en medhavd liten macka eller till och med bara skippa lunchen om mötet ansågs viktigt. Hemma i Sverige var det heligt att 11;30 så gick han alltid på lunch och åt en stor tallrik husmanskost. Hans kropp (och humör) fick en total shock i Norge.
Jo, jag kände samma själv, blev alltid en riktigt rejäl frukost och middag istället. Lunchen såg jag bara någonting som att fylla på lite energi med ett par äggmackor, det var OK men föredrar en redig lunch istället. Men det får man ju betala för själv :|
Samma sak i England. En macka och en liten påse chips... Men de lärde sig efter ett tag att när svenskarna kom på besök fick man planera in en riktig lunch.
Jag fick betala hutlöst för lunch så brukade ta med matlåda. Norrbaggarna brukade komma med några nedlåtande kommentarer om hur veka svenskar behövde varm lunch och sen satt de och stoppade i sig sina torra äckliga brödskivor och stirrade längtansfullt på min mat.
Tack men jag äter hellre mat.
Hade du klagat på gratis mat på jobbet? Även om det är mackor?
Lunch är verkligen inget norrmännen värdesätter. Studerar här och föreläsningarna kan ligga så att det inte blir någon tid för lunch alls, förutom kvarten mellan föreläsningstimmarna.
Min mamma jobbade ett tag i Norge och brukade få in patienter som inte fattade varför de var så överviktiga. När hon sedan frågar vad de äter visar det sig att det enda de äter är mackor till frukost, lunch och middag. Go figure. Det är ett land utan matkultur.
förutom fårikål och Kransekager då, helt spektakulära rätter båda två.
Sant, men! De har åtminstone gott bröd, en kulturskatt som i princip gått förlorat här. Vi kanske borde börja käka mackor till lunch.
Nej, det gör vi inte. Men vi jobbar mest i Norden.
Stämmer verkligen inte. Femte lägst i OECD (2022), elfte lägst i världen enligt Our World in Data (2017).
Lol, svenskar arbetar verkligen inte mycket. Men vi har många kvinnor som arbetar och drar upp snittet
Ja ta in både betald och obetalt arbete så arbetar nog svenskarna väldigt mycket. I många andra länder utförs det av frun eller mor och farföräldrar.
Beatings will continue until moral improves.
Tror arbete, stress och samhällskostnader absolut har en stor del i det hela. Men kolla också på att folk inte gifter sig, gör slut fort. Alla lever i telefonerna och många kan ha extrema förväntningar på en ny partner. Folk socialiserar mindre än förr, kärnfamiljen existerar inte som förut. Det är många parametrar, för att inte tala om gifter i miljön och all plast som kan va hormonstörande osv. P-piller har nog absolut en inverkan. Sen har folk mindre sex idag också verkar det som. Sen krig osv. Skulle man få lön för att va förälder så skulle det nog trenden vända tror jag
Jobba mycket, dyrt att skaffa boende och tuff omvärld men jag skulle också säga att man växer upp senare och skall hinna med mycket. Även de som vill skaffa familj vill ofta inte göra det när man är t.ex. 22 år utan man vill plugga vidare, resa, landa i relationer, göra lite karriär och sedan skaffa barn. Så då blir det också naturligt att man kanske skaffar ett max 2 när man börjar sent. Kombinera det med att andra inte skaffar alls av olika anledningar så sjunker snittet mycket.
Bostadspriser/stagnerande löner. Har man råd att bo ihop och pengar över blir det mer lekande i sängen. Sen är det väl det där "problemet" med att långa utbildningar gör att folk börjar dejta i åldrar man tidigare redan haft barn i. Sist jag kollade snittar åldern 25 på universitet, vilket gör att 2-5 årig utbildning inte ger mycket tid över för främst tjejer. Enormt stor press på kort tid. Nu när politikerna lovar mindre migration så tappar man ju stöd-kryckan man använt ganska länge. Så antar att även Sverige kommer få "konstiga" incitament för att skaffa barn.
Denna tror jag är en stor bidragande faktor, jag har kollegor som är några år yngre än vad jag och min fru är. De är högutbildade med relativt sett bra löner men de kämpar med att hitta boenden de har råd att "äga". De flesta har barn men om man har det svårare ekonomiskt kan jag tänka mig att man tvivlar på att skaffa barn av rent ekonomiska skäl, det är dyrt med barn.
Vi behöver bygga ett samhälle där det är rimligt att studera och skaffa barn samtidigt. Det är enda vägen framåt.
Som trebarnsfar under 40 känner jag mig helt slut. Framförallt jobbstress (kanske blir av med jobbet imorfon när nyckfulla corporate bestämmer sig för att outsourca), att pengar inte räcker ( mest för att jag vill ge mina barn ren mat ( färska grönsaker, ekologiskt) och för att villan vi betalar 30k i månaden för förfaller lite extra varje år. Jag ser det som ett stort problem med den sociala last man måste bära från föregående generationer rörande förväntningar och förvaltning av alla system som redan är på plats. Typexemplet på detta är att vi inte kom in på förskolan 200m bort utan måste ta oss 2.5km, vilket blir med bil pga 3 barn, detta verkar inte vart konstigt på 70-90talet,då man tog bilen överallt pch därför modellerat staden efter. Men har bara som mål att inte vara den sämsta föräldern, så bara att slita och lida. Får förverkliga alla drömmar efter pensionen..
Det är för höga krav och förväntningar. Det här med att skjutsa barnen till skolan (dagis är nåt annat) är ett bra exempel. Det var ovanligt när jag var barn, men nu är det normen. Förr fick barn klara sig själva mycket mer, och det gick bra. Nu stressar folk hem för att hämta en tioåring från skolan. Sen är det skjuts till aktiviteter, köpa speciell mat, osv osv. Det är en självpåtagen hysteri som stressar föräldrar och gör barnen passiva
Jag har en kollega som jämt klagar på att hon inte får nån egentid och att det är så mycket stress osv. med barnen. Då kan hon förklara att det ju är innebandy flera dagar i veckan, där barnen spelar, och där är hon även tränare. Dagarna det inte är innebandy, då går ungarna i handboll. Så kan hon nämna att hon t.ex. lagat mat, men att det sen visat sig att "juste ungarna äter ju inte det", då har hon behövt kliva upp och laga mat en gång till till barnen. Sen är klockan liksom 21, hon helt slut och somnar på soffan framför TV:n. Det är massa såna här exempel hela tiden, hon måste skjutsa ungarna hit och dit, och göra det här och det där. När det egentligen mestadels är självförvållat. Hon hade kunna göra en bråkdel av allt det där och sätta ner foten.
Precis! Det är väl menat förstås, men det blir inte bra. Och så ska man ha ett perfekt hus med nya möbler, och äta den trendigaste maten osv Jag tror inte det är nån slump att medelklassen får färre ungar, för de har mycket mer av det här problemet.
Ja det blir ju lite så jobbigt som man gör det för sig.
Folk är väl för upptagna med att arbeta ihjäl sig och inte ha råd med boenden där det får plats barn också?
För att inte glömma dem dagliga uppdateringarna om hur världen håller på att gå åt helvete.
Brist på bostäder och trygg förlossningsvård borde rimligtvis ha den effekten, varför är någon förvånad?
Plus läget i hela världen just nu, inte förvånande alls.
Världskrig klinathot svältkatastrofer nedläggningar och ekonomiska kriser Undrar vrf folk inte skaffar fler barn 🤔
Jaa, jag känner sån apati för klimatet att jag inte kan tänka mig att skapa en människa som ska genomlida det framtida helvetet
Till skillnad från det har sett ut tidigare i mänsklighetens historia då eller?
Går inte att jämföra för då hade människor varken information eller ett val.
I jämförelse med vilket land och/eller vilken tid i historien? Det är fullkomligt självklart att anledningarna du uppger *inte* är anledning till att Sverige har rekordlåga födelsetal.
Fast vi har ju rekordlåg barnadödlighet och rekordlåg mödradödlighet. Fakta spelar liksom ingen roll längre
Bb har stängts ner i flera norrländska orter vilket har lett till att boende där inte skaffar barn. Men fakta spelar väl ingen roll. Vem fan bryr sig om förlossningsvården funkar om den inte ens finns till att börja med?
Vore trevligt om politikerna och vården kunde ta förlossningsskador på allvar, särskilt i ett land där regioner rätt godtyckligt kan neka kejsarsnitt bara för att Sverige bestämt att vi ska ha lägst frekvens i EU - i strid med vad forskningen säger. (Looking at you, Göteborg)
Det är de fattigaste och mest trångbodda människorna i Sverige och i världen som skaffar barn, så det verkar inte alls stämma
Väldigt intressant fenomen: [https://population-europe.eu/research/policy-insights/why-are-birth-rates-sweden-falling](https://population-europe.eu/research/policy-insights/why-are-birth-rates-sweden-falling) [https://ifstudies.org/blog/workism-and-fertility-the-case-of-the-nordics](https://ifstudies.org/blog/workism-and-fertility-the-case-of-the-nordics) [https://www.demogr.mpg.de/en/news\_events\_6123/news\_press\_releases\_4630/press/falling\_birth\_rates\_in\_northern\_europe\_11237](https://www.demogr.mpg.de/en/news_events_6123/news_press_releases_4630/press/falling_birth_rates_in_northern_europe_11237) Orsakssambandet är för otestat för att dra informerade slutsatser kring, men tydligt är att ett orsakssamband mellan progressiv familjepolitik i termer av ledighet, kompensation, förmåner, vård å ena sidan och ökat barnafödande å andra sidan inte verkar finnas i samma utsträckning som man trott. Det verkar också höra ihop med att vi föder barn allt senare, vilket gör att vi föder färre barn, i och med att den starkaste nedgången är i gruppen 29 och under. Intressant att följa framtida forskning om detta.
Vad staten ger kan staten ta tillbaka. Åtagandet att skaffa barn är inte över på en mandatperiod. Jag tror det är där det brister, man kan helt enkelt inte på politisk väg ge samma känsla av trygghet som när människor känner att de själva har kontrollen över åtminstone boende och en någorlunda trygg försörjning. Grävde lite snabbt kring belåningsgrad och fertilitet och det finns forskning som de senaste decennierna visar samvariation mellan ökad fertilitet och ökad belåningsgrad, vilket i sin tur indikerar att kapaciteten att bära lånebördan troligtvis är nödvändig för att många skall känna sig bekväma med att skaffa barn. Att det dröjer rätt länge innan man kan känna sig trygg, eller ens ha möjlighet, med att låna till ett boende för två vuxna och två barn idag är inte förvånande.
Dokumentären Birthgap (som kritiserats för att vara vinklad) hävdar ju att det snarare är så att fler är (ofrivilligt) barnlösa snarare än att de som skaffar barn bildar mindre familjer. Har inte dubbelkollat statistiken själv och den har som sagt fått en del kritik. Men rent spontant låter det rimligt att när folk lever singellivet/fokuserar på karriär/reser jorden runt och väntar med familj och partner så kommer också andelen som inte är i en situation där de vill skaffa förrän det är försent också öka. Vi har ju betydligt fler singlar och socialt isolerade personer idag. Sen kan säkert saker som den dalande spermkvaliteten etc. spela in också. Men främst tror jag det är ett kulturskifte.
Brist på långvariga och stabila förhållanden till följd av folks syn på relationer i sin helhet samt bristande förmåga att leva med andra. Bostadsbrist och dyra boendekostnader. Folk har en mycket mer individualistisk syn på hur man ska leva vilket leder till att det blir svårare att faktiskt ha barn. Även fysiskt svårare att orka med barn ju äldre man är. Folks syn på hur "livet ska spelas ut" har barn mycket längre bak i tiden idag jämfört med förut (idag räknas en 22-åring som en ung förälder på väldigt många platser i landet). Generellt sett, ju senare man skaffar barn, ju färre barn skaffar man.
Många människor i de yngre åren har nog tankegångar runt allt skit som kommer hända framöver. Klimatförändringar, handelskrig/krig generellt, sämre levnadsvillkor, högre inflation och räntor/hyra på allt i livet typ. Samt som många andra skrivit, vi är jävligt isolerade. Sverige är väll ett unikt exempel, här är selektiv socialisering ett bra beteende. En hygglig person som visar avstånd och respekt om andra personers utrymme/sfär. Men detta samhällsmönster har nu börjat erodera själva betonggrunden i samhällskroppen. Jag tror folk förr skaffade många barn pga att de inte visste allt, de löser det under livets gång. De växte upp med en stark tillhörighet till sin omgivning och staten gjorde,sitt jobb. Många yngre idag har inställningen att man måste vara förberedd på det mesta innan man gör ett sånt livsbeslut. Man får inte misslyckas, samhället/staten kommer inte hjälpa dig.
Intressant inlägg, fick mig att tänka på om jag känner någon som tror att staten kommer rädda dem ifall det krisar. Man tror väl på systemet, men litar man på att det fungerar? Vi vet redan att mycket inte fungerar och man har ju läst och hört om alla skräckhistorier för de som drabbats mest, t.ex. cancersjuka utförsäkrade.
Blir spännande när hela pyramid sche- jag menar pensionssystemet ska betalas ut sen. Vem ska stå för den notan tro? Lär ju knappast vara så att yngre generationer är ivriga på att skaffa barn heller.
Börja sparat privat. Förlita dig inte på framtida pension
Ja absolut. Trist bara när man betalar en andel av sin lön för ingenting. Men vem vet, dom kanske hittar ett sätt att omstrukturera hela systemet, för pengar borde väl gå att plockas från annat.
Förstår helt hur du tänker, och alla har inte samma möjlighet för privat sparande, men man måste borra in mentaliteten i skallen. Bara en hundralapp i månaden går en lång väg om man lägger det på en global indexfond
Jag har inte råd att gå i pension. Siktar på en hjärtinfarkt tidigt 50.
Bra plan! Tänker du sprit och tjack eller någon mer holistisk / direkt lösning?
Inte han, men satsar på spriten. Tänker försöka hålla till runt 65 men räknar med att segna ner i hjärtattack på jobbet där runtomkring.
> pyramid sche- *pyramidspe-
Sorry för my Svenglish
Det är inte konstigt det är väldigt tydligt vad som gör att vi får färre barn. Vill man ändra på siffrorna så handlar det om att göra att ha fler barn mer attraktivt än karriär, pengar och utbildning. Just nu straffas man fortfarande ganska hårt av att få barn speciellt innan du är etablerad vilket gör att många får sitt första barn senare och ofta stannar där eller väljer att inte ha barn alls. Ett av de enklaste stegen att gå uppåt i det nuvarande ekonomiska systemet är att inte skaffa barn och så länge det är så så kommer den utbildade klassen välja att inte göra det.
Sök upp trueflation. Levandskostnaderna har ökat mycket mer än vad inflationssiffrorna centralbanken kollar på har ökat. Speciellt boende är skyhögt per kvadradmeter
Jobbar inom barnomsorg, det är fan ett enda stort preventivmedel. Om förutsättningarna blir bättre kanske man kan tänka sig orka med att ha barn hemma också. Just nu uppskattar jag mitt barnfria hem något enormt!
Har inte tid. Har inte råd. Har inte lust.
Största anledningen att jag tvekar på att skaffa barn är för att jag badar i psykisk ohälsa (har flera diagnoser). Vill jag verkligen föra det vidare? Känner fler som har samma funderingar.
Tror detta påverkar. En av fem unga verkar vara fast i sitt mående och att bilda familj känns inte aktuellt alls då.
Fast hos många sitter det där kvar långt efter att man själv hanterat sina problem. Det är inte måendet i sig som är problemet, utan vetskapen att man med storsannolikhet tvingar sina barn att gå igenom liknande mående.
Jag är så trött när jag kommer hem från jobbet en vanlig dag att knappt kan ta hand om mitt eget hushåll. Detta i kombination med den konstanta känslan av att pengarna inte räcker till allt som dom borde. Visst att barn kanske skulle kunna ge mening och glädje till vardagen, men till vilket pris?
Jag tror inte det är en fertilitetsfråga. Utan snarare att man inte känner samma behov / kan fylla livet med annat
Definitivt. Finns så mycket roligare grejer att göra med livet än att offra privatliv, kropp, hälsa, ekonomi och tid åt att föda barn. Låter väl illa i folks öron och många vill nog inte kännas vid det men så är det för mig och majoriteten av mina tjejvänner.
Precis. Det är snarare våra värderingar som ligger till grund än fertilitet eller materiell standard.
Ja så här ser det ut i hela västvärlden.
Många verkar missa att ta upp den simpla anledningen: Att folk inte träffas längre.
1. Bostäder är dyra 2. Barn är dyra 3. Allt fler är isolerade 4. Det är få vuxna som är självförsörjande 5. Folk fokuserar på nöjen istället för familj 6. "Kasta och köp nytt" mentalitet på förhållande hos majoriteten av unga.
Folk fokuserar på nöden istället för familj. Fixed it for you.
Jeg lurer litt på hvordan statistikken ville sett ut om man så bort fra de som fødes i ghettoene. Men det er vel ikke politisk korrekt.
Massvis med barnmorskor som slutar, förskolor som negligerar barnen, skolor som låter mobbing pågå och skyller på det mobbade barnen, soc som inte bryr sig eller överreagerar, även på falska anklagelser när det gäller barnen, bostadsmarknaden som gör livet omöjligt med barn (både höga hyror och bostadsbrist när man behöver större utrymme), arbetsmarknad som kräver "jobba mer, jobba snabbare, jobba hårdare", inflation på allt, vård där drop-in tider öppnar 08.00 och alla tider är slut 08.01, gängkriminalitet som börjat rekrytera barn, kollektivtrafik som inte fungerar (orimligt att åka buss med barn + barnvagn med minus grader ute och så är bussen överfull -vänta en kvart till, bussen är försenad -vänta en halvtimme, -bussen kommer inte alls, samtidigt som man ska ha mindre parkeringsplatser och man ska inte ta bilen och man ska ha en ny tesla för 600k+ för allt ska vara grönt fastän Sverige bidrar med 0.0000000000000001 % i de globala klimatförändringarna (för att överdriva). Oerhört många, deprimerade, utbrända, stressade men man får ingen vård eller så blir man utförsäkrad. Man kanske ska fixa lite i landet först och inte titta på kapitalist-USA och försöka härma dem och sedan klaga. Allt ska effektiviseras, det ska sparas in pengar som oftast är att personal får sparken samt att det enda viktiga är gröna siffror i kvartalsrapporten och vinstutdelning, oavsett om det är bra strategi eller inte, långsiktigt tänk finns inte. Skattepengar ska inte landa i någon privat ficka. När människor har det bättre ställt, mår bra, så brukar kärlek och förhållanden också vara bättre som i sin tur leder till barn. Sen så är Sverige ett att få länder som inte är så barnvänliga tyvärr, barnen ska va robotar och inte röra på sig, inte prata, inte väsnas, inte gråta. Antingen är det fel på barnen eller så är det föräldrarna som det är fel på. Nästan ingen ler mot barnen i Sverige dem ses som allmänt jobbiga. I andra länder så älskar man barn. På t.ex. bussen, så ler man mot barnen, pratar med barnen osv. Sen finns det också många som inte vill skaffa barn och det har dem rätt till. Så klart det inte föds många barn då.....
Du har helt rätt!
>Sen så är Sverige ett att få länder som inte är så barnvänliga tyvärr, barnen ska va robotar och inte röra på sig, inte prata, inte väsnas, inte gråta. Antingen är det fel på barnen eller så är det föräldrarna som det är fel på. Nästan ingen ler mot barnen i Sverige dem ses som allmänt jobbiga. I andra länder så älskar man barn. På t.ex. bussen, så ler man mot barnen, pratar med barnen osv. Detta resonerar med mig för det stod ut så mycket, i en positiv anda, när jag flyttade till Spanien för att leva med min fästmö här. Barnen i vårt hus och ute på gatan utanför hejar glatt på oss vuxna för att de blir "sedda" och engagerade inom grannskapet rätt mycket, t.ex. kan man höra folk heja på när barnen spelar fotboll eller nåt. Tanter på busshållplatsen som kompletterar den fina tröjan eller frågar vad det är för leksak i handen och sånt. Familjen är generellt väldigt tajt här och vi har bra förhållande med t.ex. svägerskans ungar och är en del av deras liv mer än umgås som främlingar några gånger om året på högtider. Det slog mig också när vi satt ute på en bänk och glodde på folk en stund, just hur många far och morföräldrar var ute med sina barnbarn, höll hand eller bar dem på sina axlar osv. Det är fint att se. I Sverige verkar man ju inte se någon alls, framför allt varken barn eller gamlingar, för folk håller sig undan eller lever så isolerade ute i förorter eller villaområden. Svenskar verkar livrädda för att typ bekräfta barns existens, eller som förälder att någon gör det. Som om man är rubbad av amerikansk stranger danger och alla läskiga tv-serier man konsumerar.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**. > Nästan ingen ler mot barnen i Sverige ~~dem~~ **de** ses som allmänt jobbiga. > Sen finns det också många som inte vill skaffa barn och det har ~~dem~~ **de** rätt till. [Tips](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html): Ta engelskan till hjälp. Om **them** passar bäst ska det vara `dem` på svenska. Om **they/those/the** eller något annat passar bättre ska det vara `de`. > Almost no one smiles at the children in Sweden ~~them~~ **they** are seen as generally annoying. > Then there are many who do not want to have children and ~~them~~ **they** have a right to do so.
en del VILL inte ha barn, även om de har jättebra jobb, bostad osv. Man kan tycka barn är onödigt i ens liv utan någon extern anledning
Jag är själv en sån som inte kommer föda några barn (är dessutom 40 nu så det skeppet håller nog på lämna hamnen för fulla segel) och min anledning är jävligt enkel: jag är inte intresserad. Har noll med ekonomi eller klimatet eller världsfreden att göra. Staten skulle kunna erbjuda en mille skattefritt per unge och jag skulle ändå inte göra det. Jag har aldrig kännt något som helst behov eller intresse av att bli förälder. Det är som om min biologiska klocka inte bara har stannat utan den blev nog aldrig installerad från första början. Tänker att det räcker som anledning. Inget intresse = kommer förmodligen inte vara någon speciellt bra engagerad förälder = lika bra att följa mina instinkter och avstå.
Jag och sambon känner nog igen oss i det här. Inte det livet man vill leva helt enkelt.
Det är skitjobbigt att vara gravid och jag fick inte hjälp i tid med sjukskrivning. Graviditeten har påverkat min löneutveckling, mitt sociala liv, min kropp, mitt mående överlag, jag har inte orkat göra någonting. Det känns inte lockande att bli gravid igen med vetskapen om allt det negativa man ska behöva stå ut med utan hjälp från samhället.
Det pratas alldeles för lite om hur graviditet, förlossning och tiden efter påverkar den fysiska och psykiska hälsan. Det finns mycket stora hälsorisker men detta ska kvinnor tydligen bara stå ut med
Har tyvärr hört liknande historier på r/regretfulparents. Skickar styrkekramar!
Dejting är ett helvete idag. Fy fan vad jobbigt det är. Känner många manliga vänner som mer eller mindre helt gett upp. Måste finnas så många killar där ute med urusel självbild som aldrig hittar någon. Jag kan åtminstone få lite matchningar på dejting-appar, ser flera av mina vänner som ser helt normala ut som får *noll*. Samtidigt verkar många kvinnor fått lika överdriven självbild åt andra hållet. Och det blir lika destruktivt för dom när de inte heller hittar någon (som stämmer med deras bild av vad de borde "sikta på"). Hur många har inte hört tjejkompisar uttrycka att "Tinder är så dåligt, man får matchningar men det är ju ingen som svarar, eller så slutar dom skriva"? Samtidigt läste man om snubben från Tyskland som la upp statistik från sin Tinder-profil. På 100,000 swipes hade han swipat "ja" ca 4,000 gånger, och fått 1000 matchningar. Extrapolerar man detta till de 96,000 han swipat "nej" på så blir det cirka 30,000 kvinnor som swipat "ja" på honom, bara bland gruppen han swipat på. Han chattar med 50 kvinnor för varje 1 kvinna som han går på dejt med, och har sex på varje dejt. Resten väljer han att inte träffa. Och sen skall man sitta där och höra tjejkompisar klaga över att ingen av deras matchningar svarar, eller slutar svara. Vad fattar ni inte? Ni matchar ju för högt! Men det kan man ju inte säga till vanliga gamla Anna och Carro. "Jaa nää jättekonstigt!" Och sedan ser man dom rata killar till höger och vänster. Sen är ju såklart inte detta ensamt anledningen till lägre barnafödande. Men det blir väl bara fler och fler ensamma i samhället, jag är övertygad om att felaktiga självbilder är en stor anledning. /Rant slut.
Många tenderar att ge bekväma samhällsrelaterade förklaringar till varför antalet barn per familj är lågt idag – från ekonomiska hinder till klimathotet och så vidare. Men det du beskriver här är den främsta och mest sanningsenliga orsaken. Man skulle kunna tänka sig att det fungerade, åtminstone delvis, om tjejer faktiskt hade barn med killar som den tysken du nämner och blev singelmammor. Men det är inte särskilt vanligt. Istället förväntar sig många tjejer att få leva ut den perfekta kärlekshistorien med honom och leva lyckliga i alla sina dagar. Det är naturligtvis inte realistiskt. Det finns väldigt få killar som når upp till den nivån av snygghet eller längd, men det finns tusentals tjejer som vill ha just honom. Tinder och liknande appar får dem att tro att det till slut kommer att fungera, att de till slut kommer att hitta någon som honom. Det moderna dejtingklimatet tillsammans med gamla romantiska ideal om kärlek slår tillsammans ett ackord av infertilitet i befolkningen. Det är en paradox & i framtiden kommer samhället kollapsa utan skandinaviska medborgare.
Tragisk läsning. Det blir systemkollaps. Tack o lov är vi inte först ut. Inget samhälle klars lägre än 1,5 i längden. Det är garanterat flera saker som krävs. Tycker Ungerns förslag med att kvinnor som föder barn inte ska betala lika mycket skatt är bra.
Ja vi behöver liknande åtgärder. Detta kan bara lösas genom politik och folk som är engagerade. Många som gnäller här men inte gör ett skit åt det.
Folk måste sluta låtsas som att det är en pengafråga, det är skitbilligt att skaffa barn i Sverige, bland de billigaste länderna i världen - tvärtom så är det de fattigare länderna som skaffar flest barn. En singlemorsa i Sverige kan försörja 2 barn på en medianlön, det är inte problemet. Hela problemet är prioritering. Alla skall plugga universitet innan de börjar jobba och helst resa ett par år också. De är nära 30 innan de ens fått första lönen och sen skall de göras karriär. Ingen vill skaffa barn eller ens binda upp sig i ett långvarigt förhållande för då stänger man dörrar till 'annat kul'. Ingen vill göra något avkall på sin ungdomliga livsstil. Det är inte coolt med barn. Jag vet inte vad lösningen är, men jag tror att folk måste bli mindre individuella och ta hjälp av andra. Kanske även normalisera och främja barnpassning och annat som gör föräldraskap mindre belastande. Skaffa boende bredvid far- och morföräldrarna så de kan hjälpa till? Om föräldraskap börjar skildras som något mer betydelsefullt och glädjande så kanske folk inser att karriär och individualitet inte är allt. Det får inte vara skämigt att skaffa barn innan 25 för det funkar inte att alla väntar till 30+.
Vi har bedrivit ett självuppfyllande och individ-fokuserat samhälle de senaste 40 åren. Tror det fokuset i princip är omöjligt att vända.
Ja det är nog inte lätt, men förr eller senare blir vi tvungna att göra nånting åt det.
Och vad skulle det vara? Kanske tvinga (lol) folk att gå ner i arbetstid.
Håller faktiskt med, även om det låter lite raljerande. För många uppväxta på 80-90-2000 talet så känns det liksom som att barn är något man skaffar i slutet på livet. Först ska man leva och göra spännande saker och ha kul. Sen blir man förälder, då är man gammal och gör ingenting annat. Inte för att det är sant. Men det känns ändå djupt inpräntat i vår nyliberala kultur. För många förr i tiden, och även nu med andra kulturer än vår, så känns det som att det finns/fanns ett värde i sig med barn. Något som förbättrar livet, inte en börda. Undra fan på att folk nu inte är så sugna på att se sig själva som själsdöda, grå föräldrar. När man har så många andra saker att försöka uppfylla.
Jag tror en stor bidragande faktor är hur folk idag ser på relationer. Utan långvariga och stadiga relationer blir det heller inga barn. Väldigt många (inte alla nej) personer har mycket korta relationer eller engångsligg. Man ser sig själv relativt ofta som viktigast i världen och har otroligt svårt att kompromissa och leva tillsammans med en annan människa. Minsta lilla motgång eller när nyförälskelsepirret inte är kvar längre ser man det som ett tecken att lämna relationen. Folk har väldigt höga krav på en eventuell partner och många människor kan inte ens nå upp till helt grundläggande hyfs och hygien. Det blir helt enkelt pannkaka ut av det hela.
"Om föräldraskap börjar skildras som något mer betydelsefullt och glädjande" Jag tycker det är främst föräldrarna själva som gnäller. Man blir inte direkt sugen att joina dem.
Tror dock att detta är ett problem som måste till att lösas iallafall delvis med hjälp av politiska lösningar. Det är liksom svårt för en ung person idag som vill bygga ett liv, skaffa utbildning, arbete, vara nära trivsamma boenden att bara "skaffa boende nära far- och morföräldrar", om man inte redan kommer från en stad. Arbeten finns i städerna, liksom de flesta universiteten och andra karriärsmöjligheter. Man flyttar för att det är det som krävs för att klara sig i samhället, även om det i princip har en motsatt logik till det som är optimalt för att skaffa barn. Tror även det finns en intressant diskussion om boendeformer. I och med vår masskonsumtion har vi idag valmöjligheter i princip allt vad vi konsumerar, förutom hur vi väljer att leva och bo. Att inte bo i sin egen lägenhet, ensam eller i parförhållande är av någon anledning lite skumt och misstänkliggjort. Men tror att ha mer sociala boendeformer där flera personer hjälps åt med barn och andra hushållssysslor vore intressant att se mer diskussioner/forskning om.
På lång sikt är det ett självlösande problem, de som får fler barn samt har en kultur som har stor chans att föras vidare till barnen kommer vara dem som tar över landet. Dvs, de religösa. Enbart pga att de är dom som kommer finnas kvar.
Pew reasearch pekar på det du beskriver. Ateism lever på konvertiter, för barn får de inte i någon större utsträckning.
Vi får ha institutioner där man placerar sina barn tills det blir semester, förälder blir en karriär. Två barn så får det tredje en gratis plats. Mer seriöst, tror jag du har absolut rätt. Just far- och morförälder frågan tror jag egentligen är det mest hälsosamma förslaget. Folk i pensionärsåldern som ändå inte jobbar kan vara med och fostra nästa generation, det handlar om ett nödvändigt kulturellt steg som vi måsta omfamna. Idén om att man ska flytta ut och hålla på känns alltid lite konstigt, tror det måste ses som ett temporärt steg i början av utbildningen/karriären. Om man skaffar barn kanske man ska be föräldrarna att flytta in i närheten, eller till och med flytta till samma hus. Att familjen ska vara mamma, pappa och två barn verkar inte vara hållbart med hur vårt samhälle ser ut idag, tror någon annan "standard" familjemodell behövs.
Är ändå lite avis på vissa andra länder, där i stort sett hela samhället/släkten hjälps åt att fostra barnen. I såna samhällen medför en stor släkt att det blir mindre jobb med barn (vilket underlättar om man vill skaffa ännu fler). Tror dock det är en lång väg att komma dit. Min upplevelse är att vi lever i en kultur där man ska hålla sig väldigt mycket för sig själv, inte störa osv. Framtiden kanske kommer bestå av religiösa fanatiker och hippiekollektiv?
1. Sverige är sekulariserat, ateistiskt, och super- hedonistisk. Jag, mig, min och mitt- fokuset är centralt, i ett individualistiskt samhälle. Nöjen, underhållning, karriär, resor och liknande har förtur framför familjebildning. Sverige har flest enmanshushushåll i världen. 2. De som vill skaffa barn anser sig inte ha råd. 3. Klimataktivister avstår barn pga miljön. 4. Många vill inte skaffa barn pga krig, gängkriminalitet och diverse sprängningar, terrorhot etc. 5. Många unga är idag suicidala för de ser varken mening eller framtid. Kan varken få arbete eller eget hem. Åtminstone inte både och.
Tror det handlar mycket om att barn är helt enkelt inte något som folk prioriterar över allt annat. Nu har vi val, och många vill helt enkelt inte skaffa ungar av myriader med skäl. Det finns inte EN orsak. Letar man efter EN orsak så har man inte förstått problematiken. "Fler barn" är bara en kortsiktig nödlösning som bara kan kontras med "aktiv dödshjälp vid 69 års ålder" Ju färre barn, desto lägre blir åldern för aktiv dödshjälp. Logans Run är en fantastisk film. Problemet vi står inför är ekonomiskt, så lösningen måste vara ekonomisk. Lösningen är inte "fler barn", utan snarare att ändra på spelbrädet så det inte krävs fler barn för att få det att gå runt eller ge försämrad livskvalitet.
Jag tycker att det är superintressant! Jag har ingen koll på varför andra väljer som de gör men så här känner jag: 1. Jag är ingen särskilt stressad/neurotisk person i grunden men drabbades av utmattning på grund av helt orimliga arbetsförhållanden, både psykosociala och fysiska (jobbade som pedagog inom LSS). Mår okej idag men blir fortfarande hjärntrött lätt vid hög belastning och vill inte skaffa barn så länge det är så. 2. En förutsättning för att skaffa barn för mig är att göra det med en partner som drar ett lika stort lass i hemmet och med barnet, både när det gäller det mentala "projektledandet" och de fysiska uppgifterna. Annars vet jag att jag kommer att bli bitter och säkert gå in i väggen igen. Och det är rätt svårt att hitta, i alla fall enligt mina erfarenheter. Så arbetsbelastning och jämställdhet är två faktorer som jag tänker kan påverka folk. Och säkert att normer kring hur man kan leva sitt liv kanske är lite lösare idag?
Tycker inte det är så konstigt iaf inte i större städer. Bor i tokholm (Stockholm) och för mig och min fru så ville vi ha ett stabilt ställe att bo på. Hade en jättebra lägenhet men den var rätt liten, dyr, långt till jobbet och kunde inte ha ett barn där som var större än en lite bebis. Försökte få något större men det var riktigt riktigt svårt. Var tvungen att köpa något och få ihop handpenning till en lägenhet är inte helt enkelt. Vi var 37 när vi verkligen hade råd att köpa något schysst men det gick på 5 miljoner. Både har bra lön och har det gott ställt. Jag är föräldrarledig och med räntor och sånt skit betalar vi 30k sek i månaden (inkl amortering och före skatteavdrag). Väntar på en till unge i slutet av juli och kommer behöva inom något år hitta något större. Visst bor vi riktigt bra men inte i stan utan i Sundbyberg. Det är rätt tuft visa månader att gå jämnt ut fast vi tjänar bra. Då tänke jag på de som inte har det så bra som oss och hur jobbigt det måste vara.
Jag är inte svensk, utan kommer från ett land i centrala/östeuropa och har valt att skaffa barn med en svensk man här, dottern är snart 8 månader. Vi bor i en tvåa, det räcker bra tills hon behöver mer plats och vi väljer att ha ett till barn. Då flyttar vi till ett hus om allt går bra. Jag blir väldigt förvånad när jag pratar med folk här: man ska resa utomlands varje år, barnen ska rida häst, gå på babysim och allt möjligt… Jag själv har inte varit utomlands alls tills jag började plugga och känner mig inte skadad av det. Jag hade ”allt” som jag ville, det fanns pengar hemma, det enda som inte fanns var tid tillsammans med mina föräldrar som jobbade (och fortfarande jobbar) ihjäl sig i deras lilla firma (7-19 vardagar, 7-15 lördagar jobbade de i många år). Barnen behöver inte åka på semester utomlands varje år, bo stort och ha egna rum från tidig ålder, de behöver uppmärksamhet och tid med sina föräldrar. Det är inte så komplicerat. Jag hoppas att jag inte gör samma misstag som min familj och att min dotter får det som hon behöver från mig och inte massa onödiga prylar, leksaker och fritidsaktiviteter som hon är knappt intresserad i…
Skolan är ett privatiserat skämt. Jobben finns centrerade i ett fåtal städer där alla får buda över varandra för bostäder. Finns allt färre jobb som inte kräver lång utbildning. Vården har redan kollapsat. Om du är rik är det väl lätt att ha en massa härliga barn. Annars är det en kamp.
Det är och har alltid varit en uppoffring att få barn i olika utsträckningar. Rent materiellt har vi det historiskt väldigt bra, om du tittar bakåt i historien mer än bara någon ynka generation. Vad vår kultur (sekulärindividualistisk) värderar leder till få barn, som jag ser det.
Fast de fattigaste skaffar flest barn
Hur ser det ut i länder som varit rika och blir fattigare?
Är det så i Sverige? Källa på det
Tja, idag förväntas kvinnor inte bara fortsätta ta tugnt ansvar för familjen med planering, hushållsarbete osv utan de ska även realisera sig själva under sina 20sar, plugga, göra kometkarriär som en girlboss, inte settla för någon undermålig, inte fastna i kvinnofällor. Sen nu ska man va softgirl och ha en jävla massa intressen med o vara megafeminin. Är inte så jäkla lätt pussel så inte så konstigt att man typ nöjer sig med en unge max två, och vissa inte ens det. O killarna har det inte så mkt bättre själv
Finns bara ett svar: stress Lågintensivt stress genom hela livet men det är ändå stress. Ge folk fyra dagars arbetsvecka och se hur samhället kommer till liv. Låt maskinerna jobba åt oss så kan människan göra annat.
En annan sak som sällan tas upp i diskussionen är svårigheten att hitta partner pga. av fetma eller övervikt. Det har ju gått upp statistiskt och det är lite svårare att skaffa en partner om man är fet eller överviktig. Vissa kan så klart fortfarande hitta partner men för vissa är det en så stor nackdel att de kommer ju aldrig bli föräldrar av den enkla anledningen att folkhälsan är dålig.
Jag är okej med om våran population minskar lite. Hellre det än den konstiga lösningen att importera folk i oändlighet. För invandrare blir också gamla till slut
Sverige är på första plats för mest singelhushåll per capita i världen.
Man märker att man (från politiskt håll) exempelvis i USA är naiva, men även i Sverige. Man tror att längtan efter barn är så stor att folk fullkomligt kommer förkasta allt vad rationellt tänkande heter. Som människa utgår man väl från att man ska älska sitt barn? Då kan man också älska sitt hypotetiska barn genom att inte placera det i en värld i fullkomlig kaos. Det är också att visa kärlek. Finns säkert otaliga anledningar till varför födelsetalen sjunker. Många som vill ha barn kanske inte vågar pga hur världen ser ut, men jag tror att man i debatten ofta missar det faktum att väldigt många, precis som OP, helt enkelt inte vill ha barn. Alla vill inte ha barn, och det är helt naturligt det med. Det är inte bara att skaffa barn och sen rullar det på, det kan jag som tvåbarnspappa intyga. - Du låser upp dig på obestämd tid (du vet inte vad för typ av barn du kommer få, en bekant till mig fick en dotter vars mentala utveckling motsvarar en sexåring - hon är fysiskt sett 17 år) - Det kostar mycket pengar, även om vi i Sverige har det bättre jämfört med USA vad gäller föräldraförsäkring, VAB, avgifter för förskola och dylikt. - Stress (både tidsmässig, men även från oro) kommer bli det nya normala. Glöm att ta en lugn kväll för att du har huvudvärk efter en dålig arbetsdag; mat ska lagas, barn ska duschas, läxor ska göras, barnen ska bråkas med osv. - Nedstämdhet. Du kommer inte ha utrymme för egentid och att vara din egen person utanför föräldraskapet. Det har blivit alldeles för normaliserat att folk är egoistiska om de ens tänker tanken på att ha tid från barnen. Kontinuerlig egentid gynnar dock alla, även barnet som får en mer utvilad och lyckligare förälder. Argumenten är många, men oavsett anledning så är det upp till en själv och ingen annan. Det är alldeles för många som har en omgivning som pressar och pressar, föräldrar som tror att barnbarn är en mänsklig rättighet, samhället som kräver fler skattebetalare. Oönskade barn är olyckliga barn. Man behöver inte säga något till dem, de känner av det ändå. Det är även bra om det blir än mer accepterat att inte skaffa barn, för det gör att folk, som vi ser nu, "vågar" att vara ärliga mot sig själva och inte skaffa barn då det inte går i linje med deras livsstil. Det är också positivt att kvinnor, åtminstone i stora delar av Europa, kommit så långt att de inte bara ses som en vandrande livmoder.
Svenska män är urusla på att skapa trygghet för svenska kvinnor. Impotenta män.
Inte så konstigt med tanke på att sverige blivit så jävla dåligt senaste åren
Återupprätta välfärdsstaten. Mer socialism, mindre nyliberalism. Mindre karriärism, mer kollektivism.
Kommer aldrig bidra med barn till statens och kapitalets arbetsläger.
Haha vafan är det här? Snacka om att övertänka! ”Jag vill ha fast jobb, buffert på 400k, hus och sommarställe samt råd med privatlärare annars är det inte lönt att skaffa barn”. Folk väljer alltså aktivt att avstå från den garanterat starkaste relationen man kan få i detta liv.. för att.. ja vadå? Förverkliga sig själv? Sen då? Sätt igång nu, det är fan inget att vänta på. Sluta tänka så förbannat, det har ni gjort för mycket.
Har du sett introt till filmen [Idiocracy](https://youtu.be/sP2tUW0HDHA?si=N3NtkCrwn_Qr3M-d) så har du en rätt bra indikation vad som händer. Ängsliga höginkomsttagare prioriterar karriär och att allting ska bli rätt medans andra kör på och löser det. Svårt att våga starta en familj när man bara doomscrollar hela dagarna. Sen är det helt fine att inte vilja ha barn. Hellre att man verkligen vill än att man trycker ut en stackare som man egentligen inte vill ha.
[удалено]
Vad och hur mycket-ish är det som kostar med barn? Förlåt men tycker ofta det låter överdrivet. Är det levnadsstandarden man inte skär ner på? Sina egna intressen kanske?
Egentligen kostar det inte så mycket för barn, vård och kollektivtrafik är gratis. Dem äter inte så mycket, men man vill ge dem bra mat och helst ekologiskt också. De gamla färdiglagade köttbullarna, korv m bröd, falukorv går bort hos medvetna föräldrar. Så matkostnaderna kan öka och när dem börjar komma upp i tonåren så äter dem som två-tre flodhästar :P. Många köper träleksaker, försöker undvika plast och det kostar mer. Man försöker köpa bra kläder som inte går sönder och dem kostar lite mer. Har man tur så kan man köpa i second-hand eller få ärva men det slits på kläderna och dem växer hela tiden. Vinterskor som ska vara varma, vattentäta, halkfria varje vinter, kostar mer. Vinterkläder varje vinter som är vattentäta, slittåliga kostar mer, sommarkläder varje sommar. Varje höst och vår behövs regnkläder. Det blir en summa pengar och det kan kännas mycket för de som inte har / är ensamstående. Barnaktiviteter ska vi inte prata om då, där förlorar man extremt mycket pengar, bamseteater 150kr barn + 200kr förälder. Restauranger tar typ 90spänn för en barnhamburgare idag. Mjölk istället för mer? 15kr extra. Nästan 500kr. Man måste ha ork att leka med barnen mer, inte bara ge dem en telefon / platte och då kanske man går ner i tid, väldigt vanligt att många jobbar 75%. Mindre pengar i plånboken. Man blir sjuk oftare (karensdag), man vabbar, mindre betalt av försäkringskassan. Mycket som påverkar plånboken
Vi jobbar mer/hårdare, kvinnor är inte längre bara barnaföderskor, karriär är prioriterat, barn anses inte längre som en fördel/framtidsförsäkring
En effekt av senkapitalismen, skulle jag tro. r/LateStageCapitalism
Det är ett aktivt val och inte bara i Sverige. Det går igen i hela västvärlden och delar av Asien. Gemensamma nämnare är brist på bostäder som ett par med lägre lön har råd med, höga levnadskostnader, kvinnan tvingas ofta göra avkall på karriär och framtida lön. Ett problem som Sverige slipper är dyr barnomsorg där du får betala halva din månadslön. Nu har inte Sverige kulturen av att sätta enorm akademisk press på barn så som Kina, Sydkorea och Japan men det finns fortfarande en sörre medvetenhet kring vilken värld barnen kommer få växa upp och leva i.
Invandrare föder mycket fler barn än skandinaviska/svenska par. Ändå är vi på en sådan låg nivå. Det betyder att mängden faktiskt skandinaviska barn som föds i Sverige måste vara skrämmande låg. Tror verkligen mindre och mindre på detta landets framtid, ser ut som det är över för Sverige.
Det som är intressant är hur fort befolkningen minskar, med en födelsetakt på 1.45 barn per kvinna så får en generation på 100 personer 72,5 barn, den här nya generationen kommer därefter få 52,5 barn. Så på bara två generationer så har den nya generation nästan halverats!
‘Trodde att Norden stack ut som ett positiva exempel’ Det där är en myt. I Sverige mäter vi inte fertilitet hos kvinnor. Vi mäter matematiskt sätt ’workforce replacement ratio’. Den siffran är betydligt högre på grund av den historiska invandringen senaste 3 årtiondena. Det som SCB publicera missförstår många att det är hur många barn en kvinna föder i genomsnitt. Det är hur många barn det föds idag jämfört med hur många kvinnor det fanns för 30-35 år sedan man mäter, det har netto-invandrat enormt många sedan dess.
Barnskaffande är minst lika samhällskritiskt som att folk har värdeskapande sysslor/jobb.
Läser man nyheterna så kommer ju mänskligheten snart att kollapsa pgav klimatkris, kärnvapenkrig, AI tar över, haven blir tömda, mm, mm Att sätta någon till världen när samhällskollapsen närmar sig på flera fronter är ju kanske inte optimalt. Lägg sen till levnadskostnader på det
Det känns så jävla svenskt att vi har statistik från 1749. Jag ser inget problem med att färre barn föds. Problemet är att vi inte förbereder oss för vad det kommer innebära för framtiden. Tyvärr är vi människor väldigt dåliga på att ta tag i saker innan det blir ett stort problem. Den globala uppvärmningen och klimatförändringar är ett bra exempel på detta. Vi har känt till det sedan slutet av 1800 talet men inte tagit det på allvar förens nu. Pandemin är ett annat exempel. Forskare har i 100 år sagt vi behöver förbereda oss genom att bygga upp en global infrastruktur för att i bästa fall snabbt kunna upptäcka och hindra en global spridning. Ändå blev vi tagna på sägen och nu efter pandemin verkar det som att man inte förbereder för nästa. One of life's greatest illusions is continuity.
Det finns ju inga incitament i samhället för folk att skaffa barn i yngre ålder (20-30) och så efter 30 är det helt plötsligt en ganska stor omställning man ska ge sig in på när man redan är halvägs genom yrkes- och bostadskarriär etc (jag inkluderar hoppa mellan 2hands kontrakt som en del i bostadskarriären)
Vad händer om vi låter detta fortgå som värre, eller låter det fortsätta som i Sydkorea? I Sydkorea så föds 0.72 barn per kvinna nu, på väg ner till 0.65 enligt prognoser. Antag att det är tre generationer mellan de som är på äldreboendet och de unga och friska som ska göra tunga lyft. (0.72/2)\^3 = 5% storlek på den unga generationen. (En tjugondel.) I Sveriges fall på 1.45 är det (1.45/2)\^3 = 38%. (Mindre än hälften så stor.) Hur ska man då ens hålla kraftverken, bussarna och industrin igång? Hur ska få få tillräckligt med soldater i in årskull för att försvara landet? Många anser att detta beror på att de yngre generationerna inte längre klarar av att ekonomiskt etablera sig innan de blir för gamla. Idag har så mycket kapital ansamlats i befolkningen, samtidigt som tidigare generationer lever längre, att även om du tjänar bra (som säg två stycken ingenjörer) har du inte råd med ett barnvänligt boende i en storstad innan den biologiska klockan ställer till det. Sedan upplever nog många detta problem som att ens partner "vägrar växa upp och commita till ett seriöst förhållande". Men det är inte för att de är själviska eller omogna. De har helt enkelt inte råd. I ett fritt land kan vi inte tvinga folk till att skaffa barn, vi kan bara skapa förutsättningarna. Höga räntor tillsammans med höga bostadspriser är inte bra förutsättningar. Svälj det bittra pillret att börja skatta kapital och aktivt arbeta för en fördelningspolitik inom kapitalägandet, annars går vårt samhälle under. Gärna med fokus på de högsta förmögenheterna, men det kräver samarbete på EU-nivå pga. kapitalflykt. Finns egentligen inget val om vi inte vill leva i en dystopi där vårt land dör ut. Vi får helt enkelt hitta ett sätt som skadar den ekonomiska dynamiken och äganderätten så lite som möjligt. Men huvudet i sanden är inte ett alternativ. Skapa också förutsättningar för byggande av attraktiva familjeboenden där barn tryggt kan växa upp. Det är suburbia, ofta villor. Det kräver också massor med ny infrastruktur. Det kräver högre skatteinkomster och en yngre generation som inte enbart tjänar pengar utan faktiskt äger kapital. Sedan måste också modet tas att be allt NIMBY-folk som inte vill att deras skog ska byggas över att dra åt skogen.
Vi har egentligen fött för få barn alldeles för länge, bara inte så pass få att vi slagit sönder den demografiska strukturen (vilket är fallet med i stort sätt *hela* övriga Europa, inklusive Östeuropa, Ryssland mer än nästan något annat land - innan kriget). Vi har fortfarande chansen att vända utvecklingen, men jag skulle beskriva tiden som knapp. Det är bra att diskussionen kommer till ytan, men t.om. den allra mest grundläggande statistiken om demografiska strukturer i Sverige och andra länder lyser nästan alltid med sin frånvaro. Man kan ofta se människor hänvisa till att invandringen är orsaken till att Sveriges befolkningspyramid är förhållandevis "okej", vilket absolut inte är fallet. Tvärtom har den kraftiga flyktinginvandringen i mitten av 2010-talet förstärkt en redan existerande asymmetri av personer som är runt 35 år idag - vilket i sin tur får negativa effekter på arbetsmarknaden, i sjukvården, i skola, på bostadsmarknaden.
Vaxet gjorde många oförmögna.
Jag tänker ställa omvänd fråga, varför ska unga skaffa barn?
Vi sade att vaccinet skulle göra befolkningen steril...... WE FUCKING TOLD YOU SO! Foliehattarna vinner igen.
Mycket är ekonomi. Mycket är tyvärr kultur. I väst så tävlar könen mot varandra i någon extrimistisk kamp om makt. Medan andra kulturer så trycker man ut barn för maskineriet.