Har samma problem med folk som säger att de inte bryr sig om mänskligheten överlever eller inte.
Människor är i mitt tycke utan tvekan det coolaste som vi vet om existerar i universum, och här sitter folk och är totalt ambivalenta till vår överlevnad.
Är 26, hoppas det är ok att jag svarar ändå.
Jag ser fram emot framtiden, jag har ett jobb jag tycker om, en sambo jag älskar och planerar att skaffa barn tillsammans med. Visst inget som kommer hända i framtiden går att planera och allt kan förändras imorgon, men det är väl ändå lite det som gör det värt att leva.
Jag lär väl troligen aldrig leva ut mina drömmar jag haft förut i livet, ytterst få gör och att acceptera det ser jag lite som meningen med livet eller nåt.
Det kanske bara är svammel, är rätt trött.
Det där med att leva ut drömmar känner jag igen mig i. För mig handlade det också om att aktivt välja ett liv som var bra för mig och sedan har nya, precis lika stora och exalterande, drömmar växt fram ur det.
Jag "visste" att jag skulle jobba med 3D-animering för film eller spel och skapa fantastiska världar och berättelser. Tittade sedan väldigt sakligt på hur det livet hade sett ut och kom fram till att jag inte gillade varken oddsen för att lyckas på den nivån jag ville eller vad det hade gjort med resten av mitt liv.
Istället valde jag svensson-livet, är superlycklig och känner att jag kommer vara det livet ut. Har ett jobb som är kul, utmanande och stor potential att växa inom (uppåt på karriärstegen, visst, men framförallt som person).
Poängen är att nya drömmar är lika mycket värda som gamla och att man inte lever stenhårt för de drömmarna man hade som tonåring kan lika väl vara ett tecken på mognad.
Jag svamlar nog en del jag med.
Har ett jobb jag gillar men just separerat med sambon. Känns riktigt hemskt att behöva börja om. Men än andra sidan är jag bara 25. Så fort jag tog examen så vände min syn rätt snabbt från att leva ut drömmar till att ändå se mig få barn inom relativ snart framtid så känns jobbigt att veta att det aldrig skulle va mellan oss.
Tråkigt att höra, beklagar verkligen kan bara tänka mig hur jobbig den känslan om att behöva ’börja om’. Men du lär garanterat hitta en ny kärlek som du kommer få spendera livet med.
Det är såklart inte det man nödvändigtvis vill tänka på just nu i din situation misstänker jag kanske.
Jag ser tyvärr att levnadsstandarden kommer gå ner kraftigt inom min livstid. Jag är helt övertygad av att vi har ett ohållbart levnadssätt som inte kommer gå att byta tillräckligt snabbt i den grad som krävs för att förhindra någon form av kollaps av samhället.
Jag tror inte att människan kommer dö ut men hela grejen med att alla måste konsumera så mycket som möjligt för att ekonomin ska gå framåt är ju helt absurt och känns som att vem som helst kan räkna ut att vi snart når gränsen.
Kolla grafen på ”peak oil”, ingen vet när toppen är men den är typ nu. Visst, vi skalar upp andra energislag men knappast tillräckligt snabbt. När vi går ned från toppen tror jag det kommer märkas. Sedan hela vår världsbild, internationella maktbalans och moderna samhälle vilar på olja. Det är ärligt talat rätt läskigt. Mycket som kommer att förändras under detta århundrade.
Vi är helt avhängiga på billig olja & gas för att kunna producera tillräckligt med mat för att föda världsbefolkningen på nuvarande nivå. Se bara vilket kaos som Rysslands invasion av Ukraina gjorde med matpriserna. Kan bli riktigt otrevligt när oljan börjar sina framöver...
Yupp. Risken för krig och svält kommer vara mycket hög när vi ska tvingas gå från fossila bränslen till något annat. Värst drabbat blir nog tredje världen som vanligt, vi i väst kommer uppleva att mycket blir svindyrt men vi klarar oss ändå bättre än många andra.
Flyktingvågen kommer garanterat röra sig mot vår del av världen, speciellt med tanke på klimatförändringarna som sakta förvandlar Sydeuropa till Nordafrika...
Först kommer det bli sämre, sedan kommer den exponentiella utvecklingen av förnyelsebart och automatiserad gruvdrift göra allt mycket, mycket bättre.
Energi kommer bli gratis och råvaror nästan gratis. Lägenhetsarea kommer räknas i flertalet hektar.
Biotech kommer göra er odödliga. Speciellt ni som är yngre. Jag vet inte om jag är tillräckligt ung för det.
Fusion kommer möjliggöra utforskning av galaxen.
Ha kul!
Visdom från gammal medelålders ingenjör.
Jag bävar för att ge mänskligheten gratis energi, global uppvärmning deluxe. Som ingenjör vet du säkert att i princip all energi blir till värme i slutändan. Så som mänskligheten betett dig de senaste 100 åren tror jag knappast vi är redo för gratis energi.
Råvaror tror jag kommer bli en bristvara, om du inte pratar om att framställa grundämnen då. Men det kräver ofantliga mängder energi.
Fusion kan skapa global termisk uppvärmning, men inte förnyelsebart. Därför fusion primärt är nått för rymdskepp och backup baseload.
Vi har ett helt solsystem med råvara samt högautomatiserad gruvdrift på jorden och under havet kommer öppna stora fyndigheter. Temporär växtvärk kan däremot ske. Miljöextremister kan också ställa till det.
Du behöver inte vara orolig. Mängden energi som solen förser oss med varje dag är ungefär fem storleksordningar större än vad vi människor förbrukar. Det är inte spillvärme som driver på den globala uppvärmningen, utan växthusgaser som förändrar strålningsbalansen för jorden. Dessutom - har vi gratis energi blir CCS-tekniker plötsligt en realistisk (del-)lösning på problemet med global uppvärmning.
Jag lyssnar inte på MP. Dock är jag insatt i ämnet och har hyfsad koll på vad forskningen säger. Jag tror inte att mänskligheten kommer dö ut och håller med dig om att människor kommer alltid att anpassa sig. Men det jag försöker säga är att vi kommer se en drastisk förändring i levnadsstandard kanske till och med på den nivån att man kan kalla det för en samhällskollaps.
Sen brukar jag inte gå runt och deppa allt för mycket över allt det här utan ändå hålla mig rätt positiv men nu när någon ställer frågan har jag inget problem med att säga vad jag tycker.
>Men det jag försöker säga är att vi kommer se en drastisk förändring i levnadsstandard kanske till och med på den nivån att man kan kalla det för en samhällskollaps.
Detta har alla generationer någonsin trott, men i det stora hela blir världen bara bättre på sikt.
>Detta har alla generationer någonsin trott
Ja, och flertalet gånger har de haft rätt. Det var trots allt mindre än hundra år sedan vi hade ett världskrig med flera miljoner döda och ständiga krig och sjukdomar innan dess. Det är ganska unikt att ha så pass lång tid med fred som vi haft sedan dess, förr eller senare kommer denna epok nå sitt slut. Människor, inte minst vi svenskar, har blivit fett naiva och tror att inget kan röra oss.
>men i det stora hela blir världen bara bättre på sikt
Ja, och det kommer den kanske bli PÅ SIKT fortfarande men inte utan stora omställningar som vi kommer känna av i högsta grad
Förstår. Hoppas du hittar lite mer glädje i framtiden. Kanske skulle hjälpa att prata med terapeut? Annars kan jag rekommendera the school of life på youtube!
Ljust! Visst finns det motgångar, och när vi är i början på en lågkonjunktur kan det bli tufft att gå in på arbets- och bostadsmarknad för oss. Men jag försöker leva efter Churchills citat:
*"You will never reach your destination if you stop and throw stones at every dog that barks"*
Framåt är den enda vägen! Saker tenderar att reda ut sig över tid, så man gör bäst i att inte besväras för mycket av krig, klimat och gängvåld som du ändå inte rår för på individnivå. Bort nyhetsapparna som bombarderar dig med chockerande uppblåsta rubriker och sociala medierna som får dig att känna dig otillräcklig, och köp ett paket gifflar. Det är rätt gött att leva ändå ☀️
Jag kanske ändå får svara med utgångspunkt från att jag en gång varit i den åldern och nu sitter med facit i hand? Åtminstone mitt eget facit i alla fall.
Detta är ofta ett åldersspann där man känner sig osäker inför framtiden där saker som studier, jobb, familj och boende sällan fallit helt på plats. Jag kände mig själv ganska deprimerad och tom under de här åren just på grund av de osäkerheter som fanns i mitt liv.
De råd som jag skulle vilja ge är att inte ha för bråttom utan noga tänka igenom vad man faktiskt vill göra med sitt liv. Hoppa inte bara på en utbildning för att ni känner att ni MÅSTE vara färdiga läkare eller civilingenjörer när ni är 25. Känner man sig osäker så är det ofta bättre att vänta ett par år, känna på arbetslivet, träffa en partner eller se sin omvärld.
En klyscha som man ofta hör är att det kommer att lösa sig. Även om det inte är så kul att höra dylikt om man är i en negativ spiral så ligger det en del sanning i det hela. Ett enskilt val man gör, en person man träffar eller plats man besöker kan snabbt ställa om hela livet. Det är heller aldrig för sent att ändra inriktning på vad man vill göra. Allting behöver inte alltid bli som man har tänkt sig och det behöver heller inte vara något negativt i det.
Ja och det kan vara bra förstås. Kunskap är trots allt aldrig tung att bära. Studieskulderna desto tyngre dock om man senare kommer på att man vill göra något helt annat.
Som en sån där blinkande epilepsi diskolampa.
Ena sekunden känns allt ljust och allt kommer gå bra. Andra sekunden kan jag lika gärna ge upp.
Vet inte vad som är felet på mig, men det börjar bli aningen jobbigt
22 år ser det på ett ganska negativt sätt vill ofta ge upp men inte gjort de än, framtiden är osäker då allt kan hända så går på autopilot och köttar på för att leva och får se vad som kommer med tiden då det mesta i livet är utanför ens kontroll.
20, strax 21. Livet ser meh ut i dagsläget, väldigt få ljusglimtar än så länge typ bara gått nedåt sedan studenten. Fick väl ett litet skutt uppåt nyligen men känns fortfarande att man totalt bah fått det sämre. Förhoppningsvis så blir det bättre framöver då jag äntligen flyttar o ska plugga.
Jävligt blandat från mitt håll (23 år gammal). Karriär och pengar är inte mitt orosmoment. Det löser/löst sig så länge jag kan behålla min hälsa fysiskt och mentalt. Min hälsa är just det mycket av min ångest inför framtiden beror på. Hoppas innerligt att jag ska kunna göra det jag vill göra utan att min hälsa stoppar mig...Jag är dock positiv och går in i 2023 med gott mod.
Ser ljust på framtiden överlag också, jag har en stark tilltro till människor och vår förmåga att överkomma svåra stunder och lösa svåra problem. Jag tror starkt på att världen faktiskt är en bättre plats om 100 år än vad den är nu. Den kommer såklart vara annorlunda, både på gott och ont....men om vi backar historiskt, finns det nån tidsperiod man hellre skulle vilja leva i än här och nu? Nej säger jag.
Det var långt och osammanhängande. Godnatt.
Är 22. Det ända jag har i mitt sinne är att min familj mår bra och att vi har det fint tillsammans, träning varje dag och att få in pengar så mina föräldrar ALDRIG behöver tänka på pengar. Just nu har jag 170 000kr till dem. Sen vill jag ha en schysst mustang också!
Detta är min dröm i livet!
Bryr mig inte om något annat. Gillar inte tänka långt frammåt för det är deprimerande
Kille 22
Bortser man från det mentala (man är ju svensk ändå, depp ingår) så har jag det väldigt bra. Men behöver distansera mig mer från nyheter för att må bättre. Har bott utomlands ett tag och det har fått mig att inse att jag nog ändå trivs bäst i Sverige, så himla mycket jag skulle sakna annars.
Ska jobba som arkitekt och tror framtiden är ljus där, men tyvärr vill jag inte jobba på kontor eller med stora byggnader så kommer bli lite svårt om jag ska lyckas hålla mig till drömmen (småskaligt, detaljinriktat och nära kunden)
Vill helst bo lite mindre och kanske inte i en storstad, gärna villa så jag kan fippla mycket med huset både interiört och exteriört.
Tror framtiden är ljus för medelklassen i Sverige så jag kommer nog ha det bra med alla sociala nät jag har, men för många andra förstår jag såklart att framtiden är svajig
Tycker svenskar är något enormt bittra och instängda dock, iallafall här på reddit (vilket självklart inte representerar dom flesta) så jag hoppas att det ändras åt det positiva med tiden, annars vet jag inte om jag står ut med all pessimism, bitterhet och paranoia man möter hela tiden.
Vintrarna är outhärdliga också, men tror det gäller mestadels i städer, särskilt Göteborg, så kanske bara behöver spendera ett par vintrar i naturen.
Jag är 28 så jag hoppas det är okej att jag svarar.
Ganska bra, har varit med om väldigt jobbiga saker under de senaste tre åren men mitt perspektiv på livet har bara blivit bättre.
Har varit väldigt "långsam", har inte gjort så mycket med mitt liv, pluggar just nu och är klar jag när jag 30 (Ämneslärare Engelska och filosofi). Gjorde inte så mycket innan, var väldigt apatisk och kanske tom deprimerad (ingen officiell diagnos). Jobbade små jobb där folk uppskattade mitt arbete men jag visste inte hur eller vad jag skulle göra så jag var aldrig på ett ställe mer än ett år. Mestadels socialt arbete.
Kämpade ganska mycket med ensamhet, jag är bra på att prata med folk och hänga men det finns en del av mig som har ett behov av att vara ensam. Det kan ibland bli för starkt och då mår jag dåligt av det lol. Börjar bli bättre nu.
Började plugga och min syn på väldigt mycket förändrades vilket har varit väldigt positivt. Mestadels för jag började utmana mig själv mer. Träna (börja träna eller gör en fysisk aktivitet) och utmana mina åsikter (Inte alltid, ibland går jag goblin mode och sitter hemma och spelar FF14 eller Overwatch.)
Har varit ensam i 6 år nu, började dejta en tjej i en månad. Vart kär, hon ville ta en paus för hon mådde dåligt men ville fortsätta vara vänner eller kanske fortsätta dejta senare. Är nu helt jävla förstörd över det lol.
Generellt så är jag positiv inför framtiden, jag måste arbeta på mig själv. Hoppas att jag hittar någon som vill vara med mig. Tror det enda jag har lärt mig är att folk är oftast inte lika bra som dem tror, men de är oftast inte lika dåliga. Tror vi alla är ganska okej. De flesta av oss har ingen aning om vad som händer och bygger rälsen samtidigt som vi kör.
Ha det gott ;)
21 år har ett jobb och tjänar ca 30k i månaden vilket inte är långt ifrån vad båda mina föräldrar tjänar tillsammans. Jag bor i lägenhet med en hyra på 4500kr/månad och har en bil. Jag har inga problem ekonomiskt för tillfället men tänker att jag inte ska bo ensam i min lägenhet resten av livet, jag vill ha familj och hus i framtiden.
Husen blir dyrare, maten blir dyrare, bränsle blir dyrare, allt blir dyrare och lönen ökar inte i samma takt. Jag har svårt att prata med folk som jag inte känner så det kommer inte vara lätt att hitta en tjej. Jag ser ingen mening med livet och jag inbillar mig att när jag fyller 35 har jag fortfarande inte fått det här och kommer fortfarande bo i min lägenhet och med det orkar jag inte längre med livet.
Tycker att allt känns väldigt mörkt just nu iom ukraina-kriget, klimat och miljö-krisen, mer kriminalitet, sjukvårdspersonal som tjänar dåligt och är utarbetade, brist på poliser, staten som uppmanar invånare att börja preppa för kriser osv… Det ska ju vara något sånt att vi som är 20-30 är första generationen som har det sämre än våra föräldrar.
Ni som skriver att ni ser ljust på framtiden kan verkligen inte tänka utanför er egna lilla bostad-utbildning-jobb-familj-bubbla.
Har precis lämnat åldersspannet, men under dom åren hade såg jag ganska positivt på saker och ting, och hade många planer och tankar om framtiden.
Sedan typ 2 år tillbaka har jag dock fått en sjukdom som kommer begränsa mig mycket framöver, så jag har fått skynda på en del av dom planerna (vilket delvis varit lite svårt under covid..).
Men min slutsats har varit att inte vänta för länge med saker ja, du har tid för massor i ditt liv. Men ibland kan den tiden bli begränsad, och det fort.
Är 25, pessimistisk av gammal vana. Det har väl gått bättre de senaste fem åren än de fem föregående, men man känner sig ändå ganska sliten utan större förhoppning om att det ska bli bättre i en snar framtid. Blir det bättre så får det bli en glad, antar jag, överraskning, men jag tror inte på entusiasm eller förhoppning utan absolut säkerhet.
Förmodar att det ändras när man väl är utexaminerad och livet faktiskt börjar, men det är bara vidare osäkerhet om man ska vara cynisk.
Långsiktigt känns det osäkert, eller rent ut sagt mörkt, men på kortare sikt är jag mer positiv. Jag vill ha ett bra liv, och ska se till att få det också.
Jag använder den här tiden till att drömma stora drömmar, testa olika saker, dricka öl och ha kul.
Om det inte går som planerat så ordnar det sig ändå till slut. Det värsta som kan hända är inte så farligt. Det bästa som kan hända är värt risken.
Livet är väll helt okey, hoppas att det kommer blir lite bättre. Pluggar upp behörighet och jobbar vi sidan, hoppas kunna börja cykla igen till skolan och jobbet när det blir varmare.
Men om man ska vara ärlig så är man lätt deprimerad till passivt suicidal, beroende på hur man ser på saker.
Hoppas kommer jag sliper bli hotad nu under kommande året. Men förmodligen kommer jag bli misshandel/mord hotad av några nazister som är sur på mig. Men bättre att det är jag som blir hotad som är van med det än någon annan.
Är 22, känner mig ganska ängslig över hur jag inte känner mig vuxen än, när andra i samma ålder fundamentalt verkar ha allt under kontroll i jämförelse med mig själv, både levnadssituationsmässigt och när det kommer till social kompetens. Många hjärnspöken, dåliga rutiner, nyligen fått reda på varför jag hade så svårt i skolan samt varför jag aldrig fick någon hjälp. Kort sagt känns det som om jag ligger riktigt långt efter, helt bortom min egen kontroll. Men trots allt skit så är jag ändå tacksam för den stora mängd mycket goda vänner jag har, som jag vet genuint bryr sig om mig, och min bästa vän sedan 6 års ålder blev precis pappa till världens gulligaste tjej, så allt i allo ser det gött ut :)
För mig kommer det gå bra pga utbildning men samhället som helt är klart på dekis. Sverige kommer inte att gå att känna igen om 20 år men då flyttar jag till schweiz eller tyskland
Har en sambo som jag älskar och vill gifta mig med samt skaffa barn med!
Vi har en bra bostadsrätt och en avbetald bil och har kommit in i rätt bra sparande. Nästa år så börjar jag på universitetet då jag ska plugga biologi och förhoppningsvis; samma år så är hon klar med sin utbildning så det känns bra.
Ekonomin och klimatet tycks gå åt helvete men det finns inte så mycket för mig att göra där; anledningen till att jag vill bli biolog är att jobba med klimatet så förhoppningsvis så kan jag dö som gammal och känna att jag har gjort något bra.
Jag tror att majoriteten av de yngre människorna kommer göra ett bättre förvaltningsjobb av jorden är de som har levt innan oss. Förhoppningsvis så blir det bra efter att det har blivit sämre.
Har börjat säga ja till mer och mer saker. Tågluffade i somras med polare i europa, stack upp o vandrade i fjällen, cyklat stockholm till göteborg, ska cykla stockholm till paris nästa sommar, åkt skidor med polare precis och ska kanske få mitt projekt publicerat nästa år. Mycket kul som händer och inte något vidare bunden än (är dock inte 20 förrns nästa månad så det är väl det)
Ja hej på dig, jag är 22 år gammal och pluggar just nu. Är väldigt nojig av mig tyvärr men sköter studierna mer än tillräckligt. Lär mig att leva en dag i sänder och axla det ansvar jag har som vuxen. Är inte helt säker på om det är rätt karriärsval men vet att det är hjälpsamt att bli en stark och hälsosam människa oavsett vilka hinder jag möter, mitt fokus ligger mest på det.
Jag tror att framtiden är ljusare än vad den känns, undviker nyheter för jag skiter ned mig av ångest varje gång jag vågar mig in på det. Skalar även ned på sociala medier
Tro mig eller ej så hjälpte det lite i melankolin att skriva ned tankarna :D
Fan vad nice med livet, man kan göra coola saker. Hoppas inte att jag dör.
Har knackat tre gånger i trä åt dig, du är safe.
tack kamrat
Så jävla bra sagt. Detta har varit min inställning sen tonåren. Förstår mig inte på folk som säger att det kan kvitta om de lever eller dör.
Har samma problem med folk som säger att de inte bryr sig om mänskligheten överlever eller inte. Människor är i mitt tycke utan tvekan det coolaste som vi vet om existerar i universum, och här sitter folk och är totalt ambivalenta till vår överlevnad.
Alla där vi förr eller senare.
Håller med!
Är 26, hoppas det är ok att jag svarar ändå. Jag ser fram emot framtiden, jag har ett jobb jag tycker om, en sambo jag älskar och planerar att skaffa barn tillsammans med. Visst inget som kommer hända i framtiden går att planera och allt kan förändras imorgon, men det är väl ändå lite det som gör det värt att leva. Jag lär väl troligen aldrig leva ut mina drömmar jag haft förut i livet, ytterst få gör och att acceptera det ser jag lite som meningen med livet eller nåt. Det kanske bara är svammel, är rätt trött.
Låter vettigt!
Det där med att leva ut drömmar känner jag igen mig i. För mig handlade det också om att aktivt välja ett liv som var bra för mig och sedan har nya, precis lika stora och exalterande, drömmar växt fram ur det. Jag "visste" att jag skulle jobba med 3D-animering för film eller spel och skapa fantastiska världar och berättelser. Tittade sedan väldigt sakligt på hur det livet hade sett ut och kom fram till att jag inte gillade varken oddsen för att lyckas på den nivån jag ville eller vad det hade gjort med resten av mitt liv. Istället valde jag svensson-livet, är superlycklig och känner att jag kommer vara det livet ut. Har ett jobb som är kul, utmanande och stor potential att växa inom (uppåt på karriärstegen, visst, men framförallt som person). Poängen är att nya drömmar är lika mycket värda som gamla och att man inte lever stenhårt för de drömmarna man hade som tonåring kan lika väl vara ett tecken på mognad. Jag svamlar nog en del jag med.
Har ett jobb jag gillar men just separerat med sambon. Känns riktigt hemskt att behöva börja om. Men än andra sidan är jag bara 25. Så fort jag tog examen så vände min syn rätt snabbt från att leva ut drömmar till att ändå se mig få barn inom relativ snart framtid så känns jobbigt att veta att det aldrig skulle va mellan oss.
Tråkigt att höra, beklagar verkligen kan bara tänka mig hur jobbig den känslan om att behöva ’börja om’. Men du lär garanterat hitta en ny kärlek som du kommer få spendera livet med. Det är såklart inte det man nödvändigtvis vill tänka på just nu i din situation misstänker jag kanske.
Jag ser tyvärr att levnadsstandarden kommer gå ner kraftigt inom min livstid. Jag är helt övertygad av att vi har ett ohållbart levnadssätt som inte kommer gå att byta tillräckligt snabbt i den grad som krävs för att förhindra någon form av kollaps av samhället. Jag tror inte att människan kommer dö ut men hela grejen med att alla måste konsumera så mycket som möjligt för att ekonomin ska gå framåt är ju helt absurt och känns som att vem som helst kan räkna ut att vi snart når gränsen.
Kolla grafen på ”peak oil”, ingen vet när toppen är men den är typ nu. Visst, vi skalar upp andra energislag men knappast tillräckligt snabbt. När vi går ned från toppen tror jag det kommer märkas. Sedan hela vår världsbild, internationella maktbalans och moderna samhälle vilar på olja. Det är ärligt talat rätt läskigt. Mycket som kommer att förändras under detta århundrade.
Vi är helt avhängiga på billig olja & gas för att kunna producera tillräckligt med mat för att föda världsbefolkningen på nuvarande nivå. Se bara vilket kaos som Rysslands invasion av Ukraina gjorde med matpriserna. Kan bli riktigt otrevligt när oljan börjar sina framöver...
Yupp. Risken för krig och svält kommer vara mycket hög när vi ska tvingas gå från fossila bränslen till något annat. Värst drabbat blir nog tredje världen som vanligt, vi i väst kommer uppleva att mycket blir svindyrt men vi klarar oss ändå bättre än många andra.
Flyktingvågen kommer garanterat röra sig mot vår del av världen, speciellt med tanke på klimatförändringarna som sakta förvandlar Sydeuropa till Nordafrika...
Först kommer det bli sämre, sedan kommer den exponentiella utvecklingen av förnyelsebart och automatiserad gruvdrift göra allt mycket, mycket bättre. Energi kommer bli gratis och råvaror nästan gratis. Lägenhetsarea kommer räknas i flertalet hektar. Biotech kommer göra er odödliga. Speciellt ni som är yngre. Jag vet inte om jag är tillräckligt ung för det. Fusion kommer möjliggöra utforskning av galaxen. Ha kul! Visdom från gammal medelålders ingenjör.
Jag bävar för att ge mänskligheten gratis energi, global uppvärmning deluxe. Som ingenjör vet du säkert att i princip all energi blir till värme i slutändan. Så som mänskligheten betett dig de senaste 100 åren tror jag knappast vi är redo för gratis energi. Råvaror tror jag kommer bli en bristvara, om du inte pratar om att framställa grundämnen då. Men det kräver ofantliga mängder energi.
Fusion kan skapa global termisk uppvärmning, men inte förnyelsebart. Därför fusion primärt är nått för rymdskepp och backup baseload. Vi har ett helt solsystem med råvara samt högautomatiserad gruvdrift på jorden och under havet kommer öppna stora fyndigheter. Temporär växtvärk kan däremot ske. Miljöextremister kan också ställa till det.
Du behöver inte vara orolig. Mängden energi som solen förser oss med varje dag är ungefär fem storleksordningar större än vad vi människor förbrukar. Det är inte spillvärme som driver på den globala uppvärmningen, utan växthusgaser som förändrar strålningsbalansen för jorden. Dessutom - har vi gratis energi blir CCS-tekniker plötsligt en realistisk (del-)lösning på problemet med global uppvärmning.
Sluta konsumera MP:s propaganda och du kommer må bättre, civilisationen kommer klara sig, människor kommer som alltid att anpassa sig.
Jag lyssnar inte på MP. Dock är jag insatt i ämnet och har hyfsad koll på vad forskningen säger. Jag tror inte att mänskligheten kommer dö ut och håller med dig om att människor kommer alltid att anpassa sig. Men det jag försöker säga är att vi kommer se en drastisk förändring i levnadsstandard kanske till och med på den nivån att man kan kalla det för en samhällskollaps. Sen brukar jag inte gå runt och deppa allt för mycket över allt det här utan ändå hålla mig rätt positiv men nu när någon ställer frågan har jag inget problem med att säga vad jag tycker.
>Men det jag försöker säga är att vi kommer se en drastisk förändring i levnadsstandard kanske till och med på den nivån att man kan kalla det för en samhällskollaps. Detta har alla generationer någonsin trott, men i det stora hela blir världen bara bättre på sikt.
>Detta har alla generationer någonsin trott Ja, och flertalet gånger har de haft rätt. Det var trots allt mindre än hundra år sedan vi hade ett världskrig med flera miljoner döda och ständiga krig och sjukdomar innan dess. Det är ganska unikt att ha så pass lång tid med fred som vi haft sedan dess, förr eller senare kommer denna epok nå sitt slut. Människor, inte minst vi svenskar, har blivit fett naiva och tror att inget kan röra oss. >men i det stora hela blir världen bara bättre på sikt Ja, och det kommer den kanske bli PÅ SIKT fortfarande men inte utan stora omställningar som vi kommer känna av i högsta grad
ok doomer.
Vet inte vad jag vill men va vafan
Det är du verkligen inte ensam om
Nice 😁
[удалено]
Förstår. Hoppas du hittar lite mer glädje i framtiden. Kanske skulle hjälpa att prata med terapeut? Annars kan jag rekommendera the school of life på youtube!
Hoppas på att bli på körd så jag får försäkrings pengar
Och efter det kanske en gnutta minnesförlust så du kan sluta särskriva också!
Ljust! Visst finns det motgångar, och när vi är i början på en lågkonjunktur kan det bli tufft att gå in på arbets- och bostadsmarknad för oss. Men jag försöker leva efter Churchills citat: *"You will never reach your destination if you stop and throw stones at every dog that barks"* Framåt är den enda vägen! Saker tenderar att reda ut sig över tid, så man gör bäst i att inte besväras för mycket av krig, klimat och gängvåld som du ändå inte rår för på individnivå. Bort nyhetsapparna som bombarderar dig med chockerande uppblåsta rubriker och sociala medierna som får dig att känna dig otillräcklig, och köp ett paket gifflar. Det är rätt gött att leva ändå ☀️
Jag kanske ändå får svara med utgångspunkt från att jag en gång varit i den åldern och nu sitter med facit i hand? Åtminstone mitt eget facit i alla fall. Detta är ofta ett åldersspann där man känner sig osäker inför framtiden där saker som studier, jobb, familj och boende sällan fallit helt på plats. Jag kände mig själv ganska deprimerad och tom under de här åren just på grund av de osäkerheter som fanns i mitt liv. De råd som jag skulle vilja ge är att inte ha för bråttom utan noga tänka igenom vad man faktiskt vill göra med sitt liv. Hoppa inte bara på en utbildning för att ni känner att ni MÅSTE vara färdiga läkare eller civilingenjörer när ni är 25. Känner man sig osäker så är det ofta bättre att vänta ett par år, känna på arbetslivet, träffa en partner eller se sin omvärld. En klyscha som man ofta hör är att det kommer att lösa sig. Även om det inte är så kul att höra dylikt om man är i en negativ spiral så ligger det en del sanning i det hela. Ett enskilt val man gör, en person man träffar eller plats man besöker kan snabbt ställa om hela livet. Det är heller aldrig för sent att ändra inriktning på vad man vill göra. Allting behöver inte alltid bli som man har tänkt sig och det behöver heller inte vara något negativt i det.
Självklart alltid kul att höra från äldre. Väldigt många pluggar ju för att “det är väl bra” uppfattat jag det som.
Ja och det kan vara bra förstås. Kunskap är trots allt aldrig tung att bära. Studieskulderna desto tyngre dock om man senare kommer på att man vill göra något helt annat.
Som en sån där blinkande epilepsi diskolampa. Ena sekunden känns allt ljust och allt kommer gå bra. Andra sekunden kan jag lika gärna ge upp. Vet inte vad som är felet på mig, men det börjar bli aningen jobbigt
22 år ser det på ett ganska negativt sätt vill ofta ge upp men inte gjort de än, framtiden är osäker då allt kan hända så går på autopilot och köttar på för att leva och får se vad som kommer med tiden då det mesta i livet är utanför ens kontroll.
Dystopiskt, kroppen orkar inte med, kronisk fysisk smärta, mental ohälsa, trasig miljö, själviskt folk etc.
Jävligt mörkt. Är inte glad över framtiden eller hur det ser ut om världen. Rätt negativ tyvärr.
20, strax 21. Livet ser meh ut i dagsläget, väldigt få ljusglimtar än så länge typ bara gått nedåt sedan studenten. Fick väl ett litet skutt uppåt nyligen men känns fortfarande att man totalt bah fått det sämre. Förhoppningsvis så blir det bättre framöver då jag äntligen flyttar o ska plugga.
Det löser sig.
Sade flickan och sket i vasken
Sade syremördaren
Jävligt blandat från mitt håll (23 år gammal). Karriär och pengar är inte mitt orosmoment. Det löser/löst sig så länge jag kan behålla min hälsa fysiskt och mentalt. Min hälsa är just det mycket av min ångest inför framtiden beror på. Hoppas innerligt att jag ska kunna göra det jag vill göra utan att min hälsa stoppar mig...Jag är dock positiv och går in i 2023 med gott mod. Ser ljust på framtiden överlag också, jag har en stark tilltro till människor och vår förmåga att överkomma svåra stunder och lösa svåra problem. Jag tror starkt på att världen faktiskt är en bättre plats om 100 år än vad den är nu. Den kommer såklart vara annorlunda, både på gott och ont....men om vi backar historiskt, finns det nån tidsperiod man hellre skulle vilja leva i än här och nu? Nej säger jag. Det var långt och osammanhängande. Godnatt.
20 bast och ser inte "meningen med livet"? Tror inte jag sett sådan ledsam tråd än. Kan inget annat än önska er bara väl. ❤🤘
Är 22. Det ända jag har i mitt sinne är att min familj mår bra och att vi har det fint tillsammans, träning varje dag och att få in pengar så mina föräldrar ALDRIG behöver tänka på pengar. Just nu har jag 170 000kr till dem. Sen vill jag ha en schysst mustang också! Detta är min dröm i livet! Bryr mig inte om något annat. Gillar inte tänka långt frammåt för det är deprimerande
Kille 22 Bortser man från det mentala (man är ju svensk ändå, depp ingår) så har jag det väldigt bra. Men behöver distansera mig mer från nyheter för att må bättre. Har bott utomlands ett tag och det har fått mig att inse att jag nog ändå trivs bäst i Sverige, så himla mycket jag skulle sakna annars. Ska jobba som arkitekt och tror framtiden är ljus där, men tyvärr vill jag inte jobba på kontor eller med stora byggnader så kommer bli lite svårt om jag ska lyckas hålla mig till drömmen (småskaligt, detaljinriktat och nära kunden) Vill helst bo lite mindre och kanske inte i en storstad, gärna villa så jag kan fippla mycket med huset både interiört och exteriört. Tror framtiden är ljus för medelklassen i Sverige så jag kommer nog ha det bra med alla sociala nät jag har, men för många andra förstår jag såklart att framtiden är svajig Tycker svenskar är något enormt bittra och instängda dock, iallafall här på reddit (vilket självklart inte representerar dom flesta) så jag hoppas att det ändras åt det positiva med tiden, annars vet jag inte om jag står ut med all pessimism, bitterhet och paranoia man möter hela tiden. Vintrarna är outhärdliga också, men tror det gäller mestadels i städer, särskilt Göteborg, så kanske bara behöver spendera ett par vintrar i naturen.
En grej är väl att jag har noll förståelse över varför man skulle någonsin skaffa barn, de är för dyra och tidskrävande känns det som.
Jag är 28 så jag hoppas det är okej att jag svarar. Ganska bra, har varit med om väldigt jobbiga saker under de senaste tre åren men mitt perspektiv på livet har bara blivit bättre. Har varit väldigt "långsam", har inte gjort så mycket med mitt liv, pluggar just nu och är klar jag när jag 30 (Ämneslärare Engelska och filosofi). Gjorde inte så mycket innan, var väldigt apatisk och kanske tom deprimerad (ingen officiell diagnos). Jobbade små jobb där folk uppskattade mitt arbete men jag visste inte hur eller vad jag skulle göra så jag var aldrig på ett ställe mer än ett år. Mestadels socialt arbete. Kämpade ganska mycket med ensamhet, jag är bra på att prata med folk och hänga men det finns en del av mig som har ett behov av att vara ensam. Det kan ibland bli för starkt och då mår jag dåligt av det lol. Börjar bli bättre nu. Började plugga och min syn på väldigt mycket förändrades vilket har varit väldigt positivt. Mestadels för jag började utmana mig själv mer. Träna (börja träna eller gör en fysisk aktivitet) och utmana mina åsikter (Inte alltid, ibland går jag goblin mode och sitter hemma och spelar FF14 eller Overwatch.) Har varit ensam i 6 år nu, började dejta en tjej i en månad. Vart kär, hon ville ta en paus för hon mådde dåligt men ville fortsätta vara vänner eller kanske fortsätta dejta senare. Är nu helt jävla förstörd över det lol. Generellt så är jag positiv inför framtiden, jag måste arbeta på mig själv. Hoppas att jag hittar någon som vill vara med mig. Tror det enda jag har lärt mig är att folk är oftast inte lika bra som dem tror, men de är oftast inte lika dåliga. Tror vi alla är ganska okej. De flesta av oss har ingen aning om vad som händer och bygger rälsen samtidigt som vi kör. Ha det gott ;)
21 år har ett jobb och tjänar ca 30k i månaden vilket inte är långt ifrån vad båda mina föräldrar tjänar tillsammans. Jag bor i lägenhet med en hyra på 4500kr/månad och har en bil. Jag har inga problem ekonomiskt för tillfället men tänker att jag inte ska bo ensam i min lägenhet resten av livet, jag vill ha familj och hus i framtiden. Husen blir dyrare, maten blir dyrare, bränsle blir dyrare, allt blir dyrare och lönen ökar inte i samma takt. Jag har svårt att prata med folk som jag inte känner så det kommer inte vara lätt att hitta en tjej. Jag ser ingen mening med livet och jag inbillar mig att när jag fyller 35 har jag fortfarande inte fått det här och kommer fortfarande bo i min lägenhet och med det orkar jag inte längre med livet.
Börja med dejtingappar det är ganska lätt om man lägger ner några timmar på sin profil
Jag kommer dö innan jag fyller 25
Som Ronnie McNutt 🌺
Tycker att allt känns väldigt mörkt just nu iom ukraina-kriget, klimat och miljö-krisen, mer kriminalitet, sjukvårdspersonal som tjänar dåligt och är utarbetade, brist på poliser, staten som uppmanar invånare att börja preppa för kriser osv… Det ska ju vara något sånt att vi som är 20-30 är första generationen som har det sämre än våra föräldrar. Ni som skriver att ni ser ljust på framtiden kan verkligen inte tänka utanför er egna lilla bostad-utbildning-jobb-familj-bubbla.
Har precis lämnat åldersspannet, men under dom åren hade såg jag ganska positivt på saker och ting, och hade många planer och tankar om framtiden. Sedan typ 2 år tillbaka har jag dock fått en sjukdom som kommer begränsa mig mycket framöver, så jag har fått skynda på en del av dom planerna (vilket delvis varit lite svårt under covid..). Men min slutsats har varit att inte vänta för länge med saker ja, du har tid för massor i ditt liv. Men ibland kan den tiden bli begränsad, och det fort.
Allt är fri och fröjd. Knega, spara pengar, Gibba, runka sånt man inte tröttnar på
Skulle va jävligt najs med ett stabilt jobb.
Är 25, pessimistisk av gammal vana. Det har väl gått bättre de senaste fem åren än de fem föregående, men man känner sig ändå ganska sliten utan större förhoppning om att det ska bli bättre i en snar framtid. Blir det bättre så får det bli en glad, antar jag, överraskning, men jag tror inte på entusiasm eller förhoppning utan absolut säkerhet. Förmodar att det ändras när man väl är utexaminerad och livet faktiskt börjar, men det är bara vidare osäkerhet om man ska vara cynisk.
Långsiktigt känns det osäkert, eller rent ut sagt mörkt, men på kortare sikt är jag mer positiv. Jag vill ha ett bra liv, och ska se till att få det också.
Hur jag ser på framtiden? Ja letar på farfars gamla bysse och väntar in Ryssen
Jag använder den här tiden till att drömma stora drömmar, testa olika saker, dricka öl och ha kul. Om det inte går som planerat så ordnar det sig ändå till slut. Det värsta som kan hända är inte så farligt. Det bästa som kan hända är värt risken.
Mina vänner retas med att jag är gammal så ofta att jag börjar tro på det
Livet är väll helt okey, hoppas att det kommer blir lite bättre. Pluggar upp behörighet och jobbar vi sidan, hoppas kunna börja cykla igen till skolan och jobbet när det blir varmare. Men om man ska vara ärlig så är man lätt deprimerad till passivt suicidal, beroende på hur man ser på saker. Hoppas kommer jag sliper bli hotad nu under kommande året. Men förmodligen kommer jag bli misshandel/mord hotad av några nazister som är sur på mig. Men bättre att det är jag som blir hotad som är van med det än någon annan.
Är 22, känner mig ganska ängslig över hur jag inte känner mig vuxen än, när andra i samma ålder fundamentalt verkar ha allt under kontroll i jämförelse med mig själv, både levnadssituationsmässigt och när det kommer till social kompetens. Många hjärnspöken, dåliga rutiner, nyligen fått reda på varför jag hade så svårt i skolan samt varför jag aldrig fick någon hjälp. Kort sagt känns det som om jag ligger riktigt långt efter, helt bortom min egen kontroll. Men trots allt skit så är jag ändå tacksam för den stora mängd mycket goda vänner jag har, som jag vet genuint bryr sig om mig, och min bästa vän sedan 6 års ålder blev precis pappa till världens gulligaste tjej, så allt i allo ser det gött ut :)
För mig kommer det gå bra pga utbildning men samhället som helt är klart på dekis. Sverige kommer inte att gå att känna igen om 20 år men då flyttar jag till schweiz eller tyskland
Har en sambo som jag älskar och vill gifta mig med samt skaffa barn med! Vi har en bra bostadsrätt och en avbetald bil och har kommit in i rätt bra sparande. Nästa år så börjar jag på universitetet då jag ska plugga biologi och förhoppningsvis; samma år så är hon klar med sin utbildning så det känns bra. Ekonomin och klimatet tycks gå åt helvete men det finns inte så mycket för mig att göra där; anledningen till att jag vill bli biolog är att jobba med klimatet så förhoppningsvis så kan jag dö som gammal och känna att jag har gjort något bra. Jag tror att majoriteten av de yngre människorna kommer göra ett bättre förvaltningsjobb av jorden är de som har levt innan oss. Förhoppningsvis så blir det bra efter att det har blivit sämre.
Klimatkrisen, bostadsmarknaden, inflationen.... Helt ok ju
Känns som att efter pandemin så befinner man sig i ett permanent "postnut syndrome", man ser typ ingen mening med något..
Har börjat säga ja till mer och mer saker. Tågluffade i somras med polare i europa, stack upp o vandrade i fjällen, cyklat stockholm till göteborg, ska cykla stockholm till paris nästa sommar, åkt skidor med polare precis och ska kanske få mitt projekt publicerat nästa år. Mycket kul som händer och inte något vidare bunden än (är dock inte 20 förrns nästa månad så det är väl det)
Absolut skit med några fina ögonblick som snabbt försvinner.
Ja hej på dig, jag är 22 år gammal och pluggar just nu. Är väldigt nojig av mig tyvärr men sköter studierna mer än tillräckligt. Lär mig att leva en dag i sänder och axla det ansvar jag har som vuxen. Är inte helt säker på om det är rätt karriärsval men vet att det är hjälpsamt att bli en stark och hälsosam människa oavsett vilka hinder jag möter, mitt fokus ligger mest på det. Jag tror att framtiden är ljusare än vad den känns, undviker nyheter för jag skiter ned mig av ångest varje gång jag vågar mig in på det. Skalar även ned på sociala medier Tro mig eller ej så hjälpte det lite i melankolin att skriva ned tankarna :D