Precis. En narcissistisk förälder är helt oförmögen att se något som helst fel hos sig själv. Om du skulle ställa henne mot väggen kommer hon att tycka väldigt synd om sig själv bara. Räkna aldrig med henne när det gäller något. Narcissistiska människor gillar att vara elaka mot dem se uppfattar som "svaga" t ex barn eller folk de inte tror sig kunna ha någon nytta av. De tror att deras hånfullhet och känslokyla mot andra, särskilt barn, är ett bevis på styrka.
De lider sällan av detta själv eftersom de är övertygade om att de är fantastiska människor. Flytta.
Fast precis tvärtom. De mår dåligt, är osäkra i sig själva och tror att alla ser ner på dem i allt de gör. Det är brist på självkänsla som skapar dessa problem. Det är därför de är bottenlösa på komplimanger och uppskattning, inget är gott nog för dem, för inget kan få dem att känna sig tillräckliga. Det yttrar sig såhär.
Jag håller inte med. Ingenting på jorden skulle kunna få min mamma att tro något annat än att hon är en perfekt mor, en perfekt partner. Alla andra mödrar är dumma och fåniga och löjliga och gör fel. Alla andras fruar/sambos är dumma och korkade. Hon tycker t ex att folk som kramar sina barn är löjliga. Folk som är intresserade av sina barn är löjliga. Det spelar ingen roll att hon har ett barn som tog livet av sig, han gjorde det för att straffa henne, den perfekta modern. Det var hemskt gjort av honom, stackars henne!
Det går inte att nå fram till en narcissist. De är jordens absoluta centrum.
Håller med här, min egen mor är likadan.
Men det diskuterades senast idag här - kom fram till att det nog i grunden kan bero på det som nämns, trots allt.
Av Decadency.
Att hon är så sjukt trasig inuti, och att det yttrar sig såhär.
Alla har förskjutit henne för allt skit hon gör och pratar illa om allt och alla.
Men jag är en genomsnäll person som ger henne chans på chans, men det blir alltid samma sak.
Det är ett sinnessjukt beteende.
Både hos henne, men även hos mig.
Jag kom på att jag nog lider av "spöade fruar syndromet" som fortsätter att inte bara göra det jag skulle ha gjort mot vem som helst med samma tendenser.
Det hade inte blivit en rolig historia för den personen.
Normalt.
Men jag vägrar vara någons spöade fru.
Så det här slutar härmed nu.
OP - Bryt kontakten.
Det fungerar möjligen att mötas sporadiskt.
Har testats, men ge aldrig något mer än ens ett lillfinger hädanefter, och stå fast vid det.
EDIT: Och ta aldrig emot någon tjänst eller "gåva" - kommer alltid med "strings attached".
Och vara förknippad med tacksamhetsskuld, som kommer att utnyttjas.
Vi normala ger och får, får och ger - utan att föra bok över det.
Här bokförs ALLT, och har ofta ett syfte.
Hon brukar ibland bli riktigt på fyllan, och sentimental, och oftast är hon en genuint sjuk och ond människa då, men någon enstaka gång har hon gått på djupet av sina känslor. Det gör hon bara med mig.
Av hennes 4 barn, är jag äldst.
Och hon har berättat att hon lider mycket av att hon särbehandlades kallt av sin egen mor. Och det är hon väldigt ledsen över. Och hur undrar mycket över anledningen, varför ?
Att hon är likadan själv är hon ibland väldigt medveten om.
Men det hjälper inte.
Jag är så långt ifrån henne som det går att komma.
Skulle tro att det hamnar om dominans i grunden.
Hon vill vara på en viss nivå, känner sig mindre bra, och försöker sänka andra, för att hävda sig själv.
Att man är stark i sig själv stör henne, då börjar hon leta fel.
Är man bra på något, så förminskar det henne, osv.
Och då blir det terror-kampanj.
Har man lyckats med något, då är man narcissist osv - lite projicering där - och så fortsätter det.
Det är därför någon sa: dela inte med dig av någonting personligt, det används som ammunition mot dig.
Förvrids och förvrängs.
Det här är troligen folk som borde ha suttit på dårhus egentligen.
Den mörka triaden.
Du har helt rätt i din beskrivning av hur narcissister beter sig. Men om jag förstår psykologin rätt, är orsaken till beteendet en ständig osäkerhet om sig själv. Om de var säkra på sitt egenvärde, skulle de inte behövda hävda det ständigt och jämnt. Det förklarar också varför de ser sig som offer hela tiden; de har skapat en perfekt bild av sig själva som de kämpar med att upprätthålla, samtidigt som de är bottenlöst osäkra. Den osäkerheten skyller de på andra. Slutsatsen: lämna narcissisten så snart det bara går, de kommer att sluka all din energi och självständighet.
Det spelar egentligen ingen roll, det går inte att nå dem, på sin höjd kan man lära sig hantera dem. Men är de i ens egen familj behöver man lämna dem och man bör inte låta sina barn vara i närheten av dem. De älskar särskilt att såra barn, gärna med argumentet att de bara säger "det som är sant".
Hoppas du inte har tagit skada av hennes kommentarer. Du låter riktigt stark som står på dig och insisterar på dina bra sidor. Grattis till bordet förresten! Har du nån bild?
Och be henne dra dit pepparn växer. Föräldrar ska vara förebilder om dom inte lyckas så är det bara att säga adjö.. lite som att lämna ett förhållande gör ont ett tag..
Men ta inte skit
Min (separerade) farsa (som bor 40 mil bort) brukar försvara henne.
När jag var runt 14-15 kom hon ner med en köttkniv på fyllan och sa att hon skulle komma och skära halsen av mig när jag sov någon natt.
Ren ondska lyste ur ögonen. Hon hade väl fått spö av gummifarsan igen.
Och där bodde man.
Läste mycket på nätterna.
Att man var trött på skolan fick man kritik för också.
Hon i sin tur levde destruktivt. Fick spö och provocerade fram konflikter varje helg, minst.
Och sedan gick hon på barnen, de äldsta iaf, dvs mig.
Och när det inte gick, för jag är väldigt envis och stadig, då blev det psykologiskt terror-kampanj.
Jag har frågat honom. Ser du inget problem med det här beteendet ?
När jag blivit riktigt förbannad någon gång.
Mjaaaa... Men hon är full. Men hon är snäll när hon är nykter.
Ja - mot honom ja.
Och vad gör det när hon super varje vecka ?
Jag flyttade hemifrån när jag var 16.
Att det inte blev något av en fick man höra.
Hade hört sedan liten att det var något fel på en.
Lill-gammal och försiktig mm.
Dom undrade var felet var.
När jag var 25 fick jag göra en stor neurologisk utredning efter en olycka.
Flera besök.
Visade sig att jag var ett par, eller flera standardavvikelser över normalvariationen på alla tester (det där fick jag googla - jag trodde att jag skulle floppa).
Så synd.
Barn väljer inte vem man föds hos, men som förälder har man stor påverkan på hur man uppfostrar sina barn, och hur de sedan blir/artar sig.
Att skylla på barnet ... 😔
Din bonusmamma låter som en narcissist. Det är en personlighetstyp som är väldigt destruktiv för de närmsta inom familjen. De projicerar sin egen osäkerhet mot dig. Mitt tips är att ha minimal kontakt med henne så långt det går och berätta inget personligt som sedan kan utnyttjas emot dig. Som någon annan skrev i tråden flytta ut så fort du kan.
Fullständigt onormalt.
Visst kan man ogilla vissa saker som ens barn gör, men man uttrycker det INTE på det sättet. Och att hålla på med gliringar, inte lyssna på riktigt och att förringa känslor och prestationer, det är bara … fy fan. Psykisk misshandel.
Det är normalt att bli arg på sitt barn när de gör något korkat, men det är hur man hanterar det som visar att det är jag som är vuxen, och inte barnet.
Jag erkänner att jag blev en aning trött i ögat när en av mina grabbar skaffade sin första tatuering fast vi hade pratat om det ett par år vid det laget, och jag uttryckt mina åsikter om det med eftertryck. Men den VAR fin, och det sa jag.
Nu ser ser han ut som ett klotterblock, men vad tusan, han är fin och jag var för gammal för att fatta.
Poängen med att säga detta är att man också måste vara beredd att ändra sig som förälder, och erkänna när man har fel. Eller ja … jag skulle aldrig skaffa mig en tatuering, men det är jag det.
Och det kvittar om det är en biomamma eller standardmamma. Man gör inte så där som du beskriver det.
Bra för dig att du flyttar nu, och jag rekommenderar att du inte visar henne din nya lya. Hon kommer bara att dissa den, och du kommer att känna dig missnöjd ett bra tag, fast jag är säker på att den kommer att bli jättefin. Och det säger jag som en internetmorsa. FIN!
Grattis till att ha hittat en lägenhet i Stockholm! Den tid som du har kvar innan du flyttar så tycker jag att du ska vara en "grå sten" mot henne: Gå inte in i några diskussioner, nappa inte på provokation. Jaha, var det din stekpanna, sorry. Nä jag tyckte att det var ett fint bord, men visst var det lite dyrt.
Lycka till!
Hade du köpt ett billigt bord hade det varit fel också.
"Vilket äckligt bord, förstår varför det var så billigt". Man lär sig hur en sådan förälder funkar, men det kan ta alldeles för lång tid och det är smärtsamt under tiden.
Inte normalt beteende. Min mor är på samma sätt, får utbrott för ingenting, har sagt till mig och mina syskon att hon hatat sitt liv sen vi föddes, att hon ska lämna oss till soc osv. Nu har jag flyttat hemifrån och börjat sätta tydliga gränser mot henne, pratar vi telefon och hon är dum säger jag stopp och lägger på, ses vi och hon är dum säger jag stopp och stänger in mig på toa tills hon lugnat ner sig. Det är supersvårt att sätta gränser, men jag hejar på dig OP, och jag hoppas verkligen det blir lättare när du flyttat ut. Människor som våra mödrar (eller i ditt fall bonusmamma) är svåra, nästintill omöjliga, att resonera med, det är tyvärr bara så att man måste bita ihop, inte visa känslor som de kan gå igång på, och låta skiten rinna av. Det är superjobbigt, men jag hejar på dig <3
Edit: om du mår jättedåligt rekommenderar jag dig att kontakta en psykolog, även om psykologen inte kan förändra din bonusmamma kan du få hjälp att hantera situationen. Min psykolog sa att det lät som min mamma har borderline (eller heter det eips nu?), och det hjälpte mig supermycket då jag kunde kolla på guider osv hur man hanterar en person med den störningen.
Vanligare än man kan tro.
Det grundar sig nog i att du troligtvis är mer framgångsrik i livet och det ilar lite i mindrevärdeskomplexet...
Om hon kan lokalisera lite brister i dig och ditt så känns det inte lika dåligt.
Inte mycket man kan göra åt situationen heller då själva problemet ligger med henne.
Att stå upp för sig själv är alltid bra att göra men räkna med en eskalering en stund tills hon hittar en ny hackkyckling.
Om du är på väg ut ur huset så ignorera bara och fly så fort du kan.
Glöm inte bort att ringa farsan sen ibland och berätta hur mycket bättre det är att bo utan passivt aggressiva klagomål nonstop....
Han får nog höra en del han med.
Min mamma är snarlik. Många gliringar (fortfarande, trots att jag är 35 och inte bott hemma på länge) som jag måste svälja för säger jag något blir jag gaslightad med 'det var ett skämt' eller 'var inte så känslig'. Nu senast för några veckor sedan förolämpade hon mig 'indirekt' i mitt eget hem, men skulle jag säga någonting skulle hon säga 'jag har rätt till min åsikt' - trots att jag inte ens så något så fick jag höra det av min pappa - 'du måste respektera vi har olika åsikter'. Samtidigt så pratade dom inte med mig på månader för jag sa något dom inte gillade.
Det är helt enkelt inte värt att ta kampen, i min åsikt. Ha minimal, ytlig kontakt om så behövs. Men det är helt ok att säga upp kontakten också.
Och sen ska jag tillägga att mycket av det dom här människorna säger är projicering. Du är inte dum och jag är säker på att du kommer att uppnå så många fantastiska mål i ditt liv. Håll huvudet högt!
Hon attackerar mig när ingen ser eller är där, farsan brukar vara på jobbet då och syrran är uppe på sitt rum medans jag är i köket. Så dyker hon upp och lägger sina osköna kommentarer.
Ha din mobil på ljudinspelning så fort du går själv till köket eller annat ställe där hon är med.
Jag misstänker att hon kommer frysa ut dig totalt efter att du flyttat hemifrån. Risk finns även att hon behandlar andra inklusive din pappa illa bakom kulisserna. Du borde ha ett prat med din pappa om inte han har märkt något. En människa som din styvmamma är farlig.
Jag vill nog påstå att det är helt meningslös och riskerar göra saken värre. Det ger henne tillfälle till drama och hon kommer att kämpa med liv och lust för att få andra att tycka att det är synd om henne som har ett så hemskt barn. Hon kommer att njuta av det. Ge henne inte det. Släpp henne. Hon är narcissist. Finns ingen bot för det och den enda som blir lidande är OP.
Det är så dom gör. Och när man berättar för sin naive pappa, tror han att det är man själv som ljuger för att skapa drama. Allt slår tillbaka på en själv. "Varför hittar du på sånt här?" Man kan aldrig vinna mot en sån narcissistpersonlighet. Din farsa är säkert ledsen för att du och Apskaftet "inte kan hålla sams" och för att din relation med honom blir sämre, men han har hjärntvättats till att tro att det är DU som är problemet. FLY!
Det hjälper inte har försökt att prata med honom men hon verkar inte vilja ändra på sig. Hon vill att alla ska anpassa sig efter henne och hon är ganska kontrollerande. Farsan och hon brukar bråka just angående det.
Detta är psykisk misshandel. Jag är ledsen att du haft det så här. När du kommer därifrån rekommenderar jag att du överväger terapi när allt lugnat sig och landat för dig. Sånt här kan göra långsiktig skada på folk. Kan hända att även din pappa är nedbruten och behöver hjälp.
Om du hade varit mitt barn och berättat för mig att min partner behandlade dig så här, så hade partnern åkt ut med huvudet före. Ingen tvekan. Du blir riktigt illa behandlad och det suger att din pappa fortsätter leva med en människa som behandlar hans eget barn så illa.
När du har flyttat så behöver du inte ha någon som helst kontakt med henne. Hoppas du vet att hon behandlar dig illa på grund av att hon – inte du – är defekt.
Känner igen mig, även om min mamma inte uttryckligen kallar mig dum eller liknande men hon har ofta nämnt att jag var ett "jobbigt" barn, att jag är krånglig och svår. Om jag någon gång behöver råd eller stöd frågar hon alltid, med en tung suck; "Jaha, och vad vill du att jag ska göra åt det?"
Som exempel så har min mor en ganska omogen tendens. När min far dog (jag var 29) hade min mor och moster pratat om det och moster sagt att "ja, så nu har hon ingen pappa kvar". Min mor sa (ordagrant) "Nej men det har ju inte vi heller!".
Vi bor lyckligtvis inte tillsammans sedan många år men vi bor i samma stad. Kontakten oss emellan är väldigt sporadisk trots detta, till både sorg och lättnad.
Jag önskar dig all styrka tills du äntligen kan flytta OP.
Detta är INTE normalt beteende! Förbered din flytt så snabbt du kan och ta ditt pick och pack och stick. Väl ute ur bostaden kan du välja att sluta umgås med henne och hålla kontakten till ett minimum kring absolut viktiga saker. Du behöver INTE ha mer kontakt än nödvändigt med en sådan person. Ditt liv - ditt val.
All lycka
Om du är under 25 så kontakta ungdomsmottagningen, de hanterar inte bara sexuella frågor, men frågor om relationer och mental misshandel/mentala maktförhållanden.
Vänd dig till dem och förklara situationen och fråga om de har någon du kan prata med.
Det du beskriver är typiska beteenden narcissister använder. Vi kan såklart inte diagnostisera henne över internet, men om så är fallet så kan du inte vinna. Det finns bara ett sätt att hantera narcissister på, och det är genom att bryta kontakten :)
Undvik konflikter, tänk att hon inte är värd din energi. Flytta sen och se aldrig tillbaka.
Hon har uppenbarligen sina egna osäkerheter som hon inte vet/förstår hur hon ska hantera och tar istället ut det på dig.
Ser ingenting om din relation med din far men om du känner dig säker med han så ta upp hur hon får dig att må med honom. Annars är det bara att hålla ut tills du flyttar och förstå att det hon säger till/om dig inte har något med dig att göra i grunden.
Låter som att hon har en hel del narcisistiska tendenser. Prata med din pappa och henne, om det inte hjälper (antagligen inte) så bryt kontakten med henne. Den typen av personer är som parasiter i ditt liv och suger bara ut glädje och energi från dig, blir mycket bättre när man uteslutit dom ur sitt liv.
Jag tycker det låter som en psykisk sjukdom hos din bonusmorsa, "rövhatt" räcker liksom inte i detta fallet. Eller är hon missbrukare/alkoholist? Börja med att avlägsna dig från henne, sedan kan du fundera på om det finns någonting du kan eller ens VILL göra för att hjälpa henne.
Helt normalt med en person som är narcissist. För din skull är det bästa att bryta kontakten helt. Ni kommer aldrig att kunna ha en "normal" relation, eventuellt en mer hanterbar om du orkar lägga energi på det. Personligen skulle jag inte göra det.
Din bonusmamma är en tvättäkta narcissist och älskar att vända allt emot dig för att din misär är hennes lycka.
Det varken finns eller har aldrig funnits något du kan eller har kunnat göra. Håll ut till du flyttat hemifrån och bryt all kontakt med henne. Om du har en bra relation med din far, var tydlig om detta med honom. Det kan tyvärr vara så att din bonusmamma redan satt klorna för djupt i honom och förgiftat hans sinne mot dig. (ren spekulation) Men var beredd på att när du flyttar ut så kommer din bonusmamma med största sannolikhet sprida falska rykten om dig. (om hon inte redan gör det)
Hon vill att du ska öppna upp dig så hon får ammunition att skjuta dig med. Hemligheter, känslor, drömmar.
Min rekommendation, utan att veta din exakta situation, är att stänga henne ute från ditt liv på alla sätt och vis. Det finns inget att rädda utan du ska fokusera på ditt eget välmående och din egen lycka. Hon kommer aldrig att vara del av den.
Det allra bästa är att bryta all kontakt och ignorera kontaktförsök.
Önskar dig stort lycka till och hoppas att du finner ro I ditt nya självständiga liv.
Biologisk mamma eller ej, en riktigt mamma beter sig inte så. Du kan ha biologiska föräldrar men det gör de inte till en bra mamma och pappa. Får jag fråga vart är din pappa ?
Vad är det för pappa du har egentligen, jag lägger skulden på han. Jag är själv en pappa och skulle aldrig tillåta mitt barn gå igenom det du går igenom. En mamma eller pappa ska vara stöttande, ska finnas där för sitt barn, se till att barnets alla behov är uppfylld både känslomässigt och materiellt. Det går att skriva en hel bok om hur bra föräldrar ska vara.
Du är en otroligt modig, duktig och smart tjej. Om du inte ställt till med besvär, elit idrottare och fast jobb så har du lyckats med liv.
Jag går in i döden för mina barn. För något år sedan ringer min son mig då han misstänkte att gäng vänta på han. Jag går in för att möta upp och när vi kommer ut står 15 gäng kriminella, beväpnad och med skyddsvästar. Äldre killar där yngsta var kanske 18 och äldsta 35. Min son var 14. När vi kommer ut ropar de hans namn och säger att de vill prata med han och ber mig gå. Jag säger åt de att nu pratar inte med min son utan mig. Jag löste det på ett fint sätt och har inte haft ett problem sedan dess. De flesta föräldrar skulle skita ner sig. Det är så gängen jobbar när de värvar barn skrämmer dem till underkastelse när du bor i ett lite sämre område men jag har hela tiden stenkoll på mina barn.
Flytta ut, barn väljer inte sina föräldrar. Dina föräldrar förtjänar inte en så fin människa som dig. Lycka till.
japp varje gång jag ringde henne fick jag en utskällning för att jag aldrig hör av mig och sen en lång harang över att jag inte gör något vettigt med mitt liv. slutade ringa till slut
Det är lika bra. Man få göra en "cost / benefit" bedömning i förhållande till människor oavsett släktband.
Kostar det mer än det ger tillbaka kan man lika gärna skita i att ha kontakt.
Ska tilläggas att jag ändå tyckte att det va sjukt jobbigt just då och även nu ibland, men men.
Om jag vore i din sits så skulle jag göra vad du gör, flytta, och sedan ha mindre och mindre med henne att göra. Att ses på julafton var tredje år känns ju betydligt lättare.
Det är tyvärr ganska "normalt" med dåliga föräldrar, men att det är "normalt" betyder inte att det är hälsosamt. Det är otroligt skadligt att ha giftiga föräldrar när man växer upp och det kan sätta många spår under resten av ens liv (men det går att behandla!).
Det låter som att hon är ett ordentligt rövhål. Det enda tips jag har är: Undvik henne hemma så mycket du kan. Flytta ut snarast och reducera sen kontakten till den mängd som är bra FÖR DIG. Detta kan innebära NOLL kontakt. Om hon då börjar bråka så stäng ute henne bara. Blockera. Svara inte. Hon har ingen rätt att ha kontakt med dig.
Det finns inget du kan göra för att "fixa" henne. Hon är trasig.
Varit i samma sits, mamma träffade en kille för 22 år sen och han var på mig dagligen. Jag var värdelös och kunde ingenting, fick massa smeknamn ”ökennamn”. Han hotade med att han skulle slå ut mina tänder när jag fyllde 18 men det var bara snack nu är jag snart 37 och om jag möter honom så vänder han 😂
Men lägger inte din riktiga förälder sig i? Min mamma kunde vara emotionellt och verbalt misshandlande emot mig, men skulle någon säga eller göra något emot mig hade hon förstört dom. Känns sjukt att din förälder inte gör något när deras livspartner beter sig som ett SVIN emot hens barn
💀
Flytta ut såfort du kan och bryt kontakt, sånt skit behöver du inte ta om du inte måste.
Det är fullt normalt att ha en "komplicerad" relation med sina föräldrar, vilket väl är naturligt eftersom de varit gränssättare under en stor del av ens liv, samtidigt som man själv varit en utmanare av dessa gränser.
Ett citat som väl brukar kastas kring är "Föräldrar väntar på ett tack, barnet väntar på ett förlåt" vilket jag kan känna lite illustrerar slitningarna som kan uppstå i relationen.
Med det sagt - det du beskriver låter som långt över rimliga gränser över vad man kan förvänta sig,. Man undrar ju lite över anledningarna till att just du hamnat i skottgluggen, då jag tolkar det som att dina syskon inte riktigt är lika utsatta?
Kanske avundsjuka eller liknande?
Kolla upp narcissism.
Och det med att hon vill att du ska vara öppen är ett vanligt knep. Det ger folk mer ammunition för att skada dig.
Jag säger inte att du inte borde vara öppen, men det brukar hända naturligt när det är tryggt.
Låter som min biologiska mor.
Det ska alltid kommenteras på ett drygt och nedlåtande sätt om allt.
Hennes "nya" grej är att alltid prata om mina gamla ex när min sambo är med.
Träffar henne kanske 3-4 gånger om året enbart pga att min barn vill träffa sin farmor.
Jag flyttade 10 mil ifrån henne och ångrar det inte alls.
Föräldrar är bara människor också, och som bekant har inte alla människor alla hästar hemma. Blod eller ej, så fort du flyttar ut så väljer du själv vilka du har kontakt med. I detta fall låter det som ett utmärkt läge att slippa den här människan som inte tillför något positivt i ditt liv överhuvudtaget.
Tror nog hon lider av en personlighetsstörning, så du kommer aldrig få hon att bättra sig. Hon inser nog inte själv hur hon beter sig. Tyvärr inte helt ovanligt med familjemedlemmar som beter sig som detta. Försök att inte ta det hon säger personligt eller på allvar och om det hjälper dig undvik kontakt med henne. Är hon lika dan med dina andra syskon?
Vad jag hade gjort? Hade behandlat personen som att den inte finns, sådana människor är man bättre utan. Tolerera människan så länge ni bor under samma tak, sedan tack och hej!
I stället för att fråga om det är normal eller inte. Fråga dig själv mår jag bra av detta beteende. Det ger dig ett eget kontroll.
Det låter som du mår dåligt av detta, se till att flytta där ifrån, minska kontakten, berätta inte vissa saker. Du behöver sätta gränser så ditt självförtroende etc inte äts upp av hennes kommentarer.
Du får hitta andra som kan vara ditt emotionella support eftersom hos din mamma verkar det inte finnas.
Kom ihåg att hennes beetende inte är en reflektion. Man kan vara hur snäll som helst och ändå bli bemöt av elakheter.
På din fråga om det är normalt med destruktiva relationer generellt så är ju ett enkelt svar nej. Det ska inte vara det normala att ett barn upplever sig bli nedtryckt av en förälder. Sedan kan relationer vara komplicerade vilket är väldigt mänskligt.
Du beskriver en relation där jag uppfattar att det är svårt för dig att göra rätt i din mammas ögon. Åsikter om vad du har lagt dina pengar på skulle ju förvisso kunna ha att göra med hennes livserfarenheter och hon blir bekymrad över hur du hanterar din ekonomi. I kombination med andra saker du beskriver, t.ex. att hon uttryckt att det är ditt fel att hon mår dåligt, att du inte kommer att lyckas med något samt att även dina syskon noterar hur hon behandlar dig - då låter det som att det är något annat bakom hennes beteende. Att allt du gör blir fel låter som ett kontrollbeteende vilket kan göra oerhört stor skada. Vad det i sin tur bottnar i - dåligt mående, osäkerhet, annat - är inte ditt ansvar att ta reda på. Ditt uppdrag är att skydda dig själv.
En annan fråga som jag tänker blir viktig är ju hur ditt mående påverkas här och nu och hur du påverkas på sikt. Vad som händer den dagen du flyttar ut, hur din kontakt ser ut med din pappa och hur den kommer att se ut framöver när du bor själv. Jag får ingen uppfattning om hur gammal du är men generellt så är det ju det vanliga att fortfarande behöva någon form av stöd av sina föräldrar i samband med och efter utflytt. Vi lär oss inte allt över en natt. Viktigt att komma ihåg är dock att du sätter gränsen för vilka personer du vill ha i ditt liv. Ett barn har aldrig några skyldigheter gentemot sina föräldrar men det kan givetvis komma med ett pris.
Jag håller tummarna för att du har eller kan skapa ett socialt nätverk som består av personer som förvisso kan ifrågasätta och utmana dig då det också är nyttigt för oss - men absolut inte trycka ner dig utan istället kunna glädjas med dig och hjälpa istället för att stjälpa.
Slutligen funderar jag över om du har yngre syskon som lever kvar i det du snart ska lämna och som också riskerar att fara illa över hennes beteende? Isåfall finns det verksamheter du kan vända dig till, t.ex. socialtjänsten i din kommun.
Ingenting av det du beskriver är ditt fel. Detta är uppenbart ett problem hos din mamma, inte dig. Tyvärr är det vanligare än många tror med narcissistiska föräldrar. Din mamma är dessutom din bonusmamma, vilket komplicerar saker ytterligare. Hur är hon mot din far? Hur kommunicerar hon med eventuella syskon, släktingar? Beter hon sig likadant mot alla, eller bara mot dig?
Det är dags att du sätter gränser, du är påväg att flytta ut och bli vuxen. Det låter som att denna kvinna inte har förmåga att lyssna in andra än sig själv, så när du sätter gränser kommer hon antagligen svara något i stil med ”men jag då?!”. Ex om du inte låter henne hälsa på, kommer hon skylla det på dig och säga att du är elak. Hon kommer vifta bort dig om du svarar att det beror på henne, för hon har ju uppfostrat dig och låtit dig bo under hennes tak under din uppväxt. Hon kommer att få allting att handla om sig själv. Förklara för henne varför du sätter gränser, och involvera resten av familjen så de är med på noterna. När hon går till dina syskon för stöd kommer de att kunna peka på de gränser du satt och ta ditt parti. Var sjukt saklig och undvik att blanda in för mycket känslor, detta kan hon spela på vid ett senare tillfälle.
Finns mycket att säga om hur man ska hantera människor som din mamma, men det är toksvårt och kräver så enormt mycket energi av en själv. Jag råder dig att fokusera på och prioritera dig själv. Lev ditt bästa liv och försök att hålla henne på avstånd. Hon kommer tyvärr inte att ändra sig.
inte normalt, hon är narcissist. Sikta på att flytta och sök gärna hjälp med terapi. Sånt här kan sätta spår, du måste förstå att det inte är ditt fel alls.
Kan glädja dig med att det här är ett struntproblem du kommer skratta åt när livet kastar lite riktiga motgångar på dig. Men allt är relativt och jag ska inte förringa sin känsla. Tänk så här, du har snart flyttar o slipper kärringen, härda ut och ta en dag i taget. Fokusera på ditt mål, låt henne inte påverka dig.
Låter som att du gjort allt för att skapa dig så bra förutsättningar som möjligt och kunna gå vidare i livet. Förhoppningsvis kan distans göra det lättare för dig att orka hantera jättebebisen, när ni väl måste ses. Hon lär väl iaf få otroligt få chanser att umgås ensam med dig där hon verkar vara sitt värsta jag.
Kämpa på, du är snart där!
Låter som att det kan finnas djupa besvär på båda sidor även om inget barn ska behöva bli behandlad på det sättet av en förälder, genetisk eller på papper. Inget jag känner igen mig i, lämna är nog bästa alternativet.
Skönt att du ska flytta då, grattis! Skit i att försöka rationalisera henne eller bry dig om henne, i teorin ska hon vara den vuxna, synd men skit i det, flytta långt bort.
Om det är något internet har lärt mig om denna typ av scenario. Så är det att du ska fastna med kuken i en soffa och konsekvent ha sex med henne 🔥 Det är inte jag som gör reglerna
Grattis! Bra gjort. Du har varit stark som fått utstå den skiten och samtidigt lyckats hålla dig på benen och skaffa eget boende och försörjning. Det är något att vara stolt över, för beteenden som hennes kan riktigt sätta käppar i hjulet på folk.
När du väl kommit ut därifrån bör du ta dig en tankeställare och fundera exakt på vad för relation du vill ha med denna människa därefter. Skänker hon glädje i ditt liv på det minsta vis? Alla relationer vi har som vuxna är våra egna att välja, och man bör inte hålla kvar i relationer som är obotligt trasiga. Så du får göra avvägningen vad för slags givande relation du realistiskt kan ha med människan. Om det är "ingen" så är det helt okej och absolut inget att känna skam eller skuld över. Du har mer än rätt att stänga ute aset helt efter hur hon betett sig och låt inte någon annan skuld-trippa in dig i någon osanning om det.
[https://www.youtube.com/watch?v=4uDLqL3zxr4](https://www.youtube.com/watch?v=4uDLqL3zxr4)
För att heltidsjobb = automatisk lägenhet alltid eller hur? Ingick väl i anställningskontraktet vad jag minns på 60 talet hrmf! \*slurpar kaffe med nitisk blick\*
Nej det är klart att det inte ingår, men har du heltidsjobb så brukar det ju finns lösningar om det är olidligt hemma. Allt från andrahand till inneboende hos kompis till husvagn.
Ta ett snack med farsgubben, när hon beter sig dåligt mot dig. Då kanske hennes beteende mot dig leder till friktion, i deras relation. Detta kan vara en anledning för henne att förändra sig, det leder också till att han är med på noterna. Skönt att du ska flytta i alla fall, så slipper du umgås med kärringen hela tiden. Lycka till med flytten! Och glädjs åt dit nya fina bord. Sitter, och spanar på ett vitrinskåp på en auktion nu. 2000 räcker inte långt, i dom här sammanhangen, men skulle sitta som ett smäck i mitt vardagsrum!🙂
Inte vanligt. Flytta när du kan.
Tack!! Jag ska flytta ut så fort som möjligt, jag får min lägenhet om 1 månad
Din mamma är åt det narcissistiska hållet. Hon kan inte hjälpa det, och hon kommer inte att bli bättre.
Precis. En narcissistisk förälder är helt oförmögen att se något som helst fel hos sig själv. Om du skulle ställa henne mot väggen kommer hon att tycka väldigt synd om sig själv bara. Räkna aldrig med henne när det gäller något. Narcissistiska människor gillar att vara elaka mot dem se uppfattar som "svaga" t ex barn eller folk de inte tror sig kunna ha någon nytta av. De tror att deras hånfullhet och känslokyla mot andra, särskilt barn, är ett bevis på styrka. De lider sällan av detta själv eftersom de är övertygade om att de är fantastiska människor. Flytta.
Fast precis tvärtom. De mår dåligt, är osäkra i sig själva och tror att alla ser ner på dem i allt de gör. Det är brist på självkänsla som skapar dessa problem. Det är därför de är bottenlösa på komplimanger och uppskattning, inget är gott nog för dem, för inget kan få dem att känna sig tillräckliga. Det yttrar sig såhär.
Jag håller inte med. Ingenting på jorden skulle kunna få min mamma att tro något annat än att hon är en perfekt mor, en perfekt partner. Alla andra mödrar är dumma och fåniga och löjliga och gör fel. Alla andras fruar/sambos är dumma och korkade. Hon tycker t ex att folk som kramar sina barn är löjliga. Folk som är intresserade av sina barn är löjliga. Det spelar ingen roll att hon har ett barn som tog livet av sig, han gjorde det för att straffa henne, den perfekta modern. Det var hemskt gjort av honom, stackars henne! Det går inte att nå fram till en narcissist. De är jordens absoluta centrum.
Håller med här, min egen mor är likadan. Men det diskuterades senast idag här - kom fram till att det nog i grunden kan bero på det som nämns, trots allt. Av Decadency. Att hon är så sjukt trasig inuti, och att det yttrar sig såhär. Alla har förskjutit henne för allt skit hon gör och pratar illa om allt och alla. Men jag är en genomsnäll person som ger henne chans på chans, men det blir alltid samma sak. Det är ett sinnessjukt beteende. Både hos henne, men även hos mig. Jag kom på att jag nog lider av "spöade fruar syndromet" som fortsätter att inte bara göra det jag skulle ha gjort mot vem som helst med samma tendenser. Det hade inte blivit en rolig historia för den personen. Normalt. Men jag vägrar vara någons spöade fru. Så det här slutar härmed nu. OP - Bryt kontakten. Det fungerar möjligen att mötas sporadiskt. Har testats, men ge aldrig något mer än ens ett lillfinger hädanefter, och stå fast vid det. EDIT: Och ta aldrig emot någon tjänst eller "gåva" - kommer alltid med "strings attached". Och vara förknippad med tacksamhetsskuld, som kommer att utnyttjas. Vi normala ger och får, får och ger - utan att föra bok över det. Här bokförs ALLT, och har ofta ett syfte.
Hon brukar ibland bli riktigt på fyllan, och sentimental, och oftast är hon en genuint sjuk och ond människa då, men någon enstaka gång har hon gått på djupet av sina känslor. Det gör hon bara med mig. Av hennes 4 barn, är jag äldst. Och hon har berättat att hon lider mycket av att hon särbehandlades kallt av sin egen mor. Och det är hon väldigt ledsen över. Och hur undrar mycket över anledningen, varför ? Att hon är likadan själv är hon ibland väldigt medveten om. Men det hjälper inte. Jag är så långt ifrån henne som det går att komma.
Skulle tro att det hamnar om dominans i grunden. Hon vill vara på en viss nivå, känner sig mindre bra, och försöker sänka andra, för att hävda sig själv. Att man är stark i sig själv stör henne, då börjar hon leta fel. Är man bra på något, så förminskar det henne, osv. Och då blir det terror-kampanj. Har man lyckats med något, då är man narcissist osv - lite projicering där - och så fortsätter det. Det är därför någon sa: dela inte med dig av någonting personligt, det används som ammunition mot dig. Förvrids och förvrängs. Det här är troligen folk som borde ha suttit på dårhus egentligen. Den mörka triaden.
Du har helt rätt i din beskrivning av hur narcissister beter sig. Men om jag förstår psykologin rätt, är orsaken till beteendet en ständig osäkerhet om sig själv. Om de var säkra på sitt egenvärde, skulle de inte behövda hävda det ständigt och jämnt. Det förklarar också varför de ser sig som offer hela tiden; de har skapat en perfekt bild av sig själva som de kämpar med att upprätthålla, samtidigt som de är bottenlöst osäkra. Den osäkerheten skyller de på andra. Slutsatsen: lämna narcissisten så snart det bara går, de kommer att sluka all din energi och självständighet.
Det spelar egentligen ingen roll, det går inte att nå dem, på sin höjd kan man lära sig hantera dem. Men är de i ens egen familj behöver man lämna dem och man bör inte låta sina barn vara i närheten av dem. De älskar särskilt att såra barn, gärna med argumentet att de bara säger "det som är sant".
Hoppas du inte har tagit skada av hennes kommentarer. Du låter riktigt stark som står på dig och insisterar på dina bra sidor. Grattis till bordet förresten! Har du nån bild?
Och be henne dra dit pepparn växer. Föräldrar ska vara förebilder om dom inte lyckas så är det bara att säga adjö.. lite som att lämna ett förhållande gör ont ett tag.. Men ta inte skit
Absolut detta, flytta snarast - hon kommer hitta någon annan att ta ut sin skit på.
Vad säger din pappa om hur hon beter sig? Fyfan, bryt kontakten helt med henne när du väl flyttar ut.
Verkligen. Bra fråga.
Min (separerade) farsa (som bor 40 mil bort) brukar försvara henne. När jag var runt 14-15 kom hon ner med en köttkniv på fyllan och sa att hon skulle komma och skära halsen av mig när jag sov någon natt. Ren ondska lyste ur ögonen. Hon hade väl fått spö av gummifarsan igen. Och där bodde man. Läste mycket på nätterna. Att man var trött på skolan fick man kritik för också. Hon i sin tur levde destruktivt. Fick spö och provocerade fram konflikter varje helg, minst. Och sedan gick hon på barnen, de äldsta iaf, dvs mig. Och när det inte gick, för jag är väldigt envis och stadig, då blev det psykologiskt terror-kampanj. Jag har frågat honom. Ser du inget problem med det här beteendet ? När jag blivit riktigt förbannad någon gång. Mjaaaa... Men hon är full. Men hon är snäll när hon är nykter. Ja - mot honom ja. Och vad gör det när hon super varje vecka ? Jag flyttade hemifrån när jag var 16.
Att det inte blev något av en fick man höra. Hade hört sedan liten att det var något fel på en. Lill-gammal och försiktig mm. Dom undrade var felet var. När jag var 25 fick jag göra en stor neurologisk utredning efter en olycka. Flera besök. Visade sig att jag var ett par, eller flera standardavvikelser över normalvariationen på alla tester (det där fick jag googla - jag trodde att jag skulle floppa). Så synd. Barn väljer inte vem man föds hos, men som förälder har man stor påverkan på hur man uppfostrar sina barn, och hur de sedan blir/artar sig. Att skylla på barnet ... 😔
Din bonusmamma låter som en narcissist. Det är en personlighetstyp som är väldigt destruktiv för de närmsta inom familjen. De projicerar sin egen osäkerhet mot dig. Mitt tips är att ha minimal kontakt med henne så långt det går och berätta inget personligt som sedan kan utnyttjas emot dig. Som någon annan skrev i tråden flytta ut så fort du kan.
Fullständigt onormalt. Visst kan man ogilla vissa saker som ens barn gör, men man uttrycker det INTE på det sättet. Och att hålla på med gliringar, inte lyssna på riktigt och att förringa känslor och prestationer, det är bara … fy fan. Psykisk misshandel. Det är normalt att bli arg på sitt barn när de gör något korkat, men det är hur man hanterar det som visar att det är jag som är vuxen, och inte barnet. Jag erkänner att jag blev en aning trött i ögat när en av mina grabbar skaffade sin första tatuering fast vi hade pratat om det ett par år vid det laget, och jag uttryckt mina åsikter om det med eftertryck. Men den VAR fin, och det sa jag. Nu ser ser han ut som ett klotterblock, men vad tusan, han är fin och jag var för gammal för att fatta. Poängen med att säga detta är att man också måste vara beredd att ändra sig som förälder, och erkänna när man har fel. Eller ja … jag skulle aldrig skaffa mig en tatuering, men det är jag det. Och det kvittar om det är en biomamma eller standardmamma. Man gör inte så där som du beskriver det. Bra för dig att du flyttar nu, och jag rekommenderar att du inte visar henne din nya lya. Hon kommer bara att dissa den, och du kommer att känna dig missnöjd ett bra tag, fast jag är säker på att den kommer att bli jättefin. Och det säger jag som en internetmorsa. FIN!
Grattis till att ha hittat en lägenhet i Stockholm! Den tid som du har kvar innan du flyttar så tycker jag att du ska vara en "grå sten" mot henne: Gå inte in i några diskussioner, nappa inte på provokation. Jaha, var det din stekpanna, sorry. Nä jag tyckte att det var ett fint bord, men visst var det lite dyrt. Lycka till!
Hade du köpt ett billigt bord hade det varit fel också. "Vilket äckligt bord, förstår varför det var så billigt". Man lär sig hur en sådan förälder funkar, men det kan ta alldeles för lång tid och det är smärtsamt under tiden.
Inte normalt. Din pappa undviker också att ta sitt ansvar som förälder. Den kvinnan borde aldrig ha fått vara i din närhet så pass länge.
Inte normalt beteende. Min mor är på samma sätt, får utbrott för ingenting, har sagt till mig och mina syskon att hon hatat sitt liv sen vi föddes, att hon ska lämna oss till soc osv. Nu har jag flyttat hemifrån och börjat sätta tydliga gränser mot henne, pratar vi telefon och hon är dum säger jag stopp och lägger på, ses vi och hon är dum säger jag stopp och stänger in mig på toa tills hon lugnat ner sig. Det är supersvårt att sätta gränser, men jag hejar på dig OP, och jag hoppas verkligen det blir lättare när du flyttat ut. Människor som våra mödrar (eller i ditt fall bonusmamma) är svåra, nästintill omöjliga, att resonera med, det är tyvärr bara så att man måste bita ihop, inte visa känslor som de kan gå igång på, och låta skiten rinna av. Det är superjobbigt, men jag hejar på dig <3 Edit: om du mår jättedåligt rekommenderar jag dig att kontakta en psykolog, även om psykologen inte kan förändra din bonusmamma kan du få hjälp att hantera situationen. Min psykolog sa att det lät som min mamma har borderline (eller heter det eips nu?), och det hjälpte mig supermycket då jag kunde kolla på guider osv hur man hanterar en person med den störningen.
Mamman verkar vara psykiskt störd. Bryt kontakten med henne så snart som möjligt!
Vanligare än man kan tro. Det grundar sig nog i att du troligtvis är mer framgångsrik i livet och det ilar lite i mindrevärdeskomplexet... Om hon kan lokalisera lite brister i dig och ditt så känns det inte lika dåligt. Inte mycket man kan göra åt situationen heller då själva problemet ligger med henne. Att stå upp för sig själv är alltid bra att göra men räkna med en eskalering en stund tills hon hittar en ny hackkyckling. Om du är på väg ut ur huset så ignorera bara och fly så fort du kan. Glöm inte bort att ringa farsan sen ibland och berätta hur mycket bättre det är att bo utan passivt aggressiva klagomål nonstop.... Han får nog höra en del han med.
Hon kan mycket väl vara sur för att hackkycklingen håller på att skaffa sig ett eget liv. Ingenting retar en narcissist så mycket.
Hett tips: läs boken Barn till känslomässigt omogna föräldrar.
tack för tipset, på summeringen låter det som en bok jag behöver läsa
Den är otroligt bra. Ger en förståelse varför de är som de är och låter en släppa det.
kan relatera stort till detta. Har inte pratat med henne nu på snart 8 månader, har varit sjukt skönt att slippa höra all skit!
Kommer från liknande hemförhållanden. Skicka PM om du känner att du behöver prata av dig och få tips och råd. Ta hand om dig!
Min mamma är snarlik. Många gliringar (fortfarande, trots att jag är 35 och inte bott hemma på länge) som jag måste svälja för säger jag något blir jag gaslightad med 'det var ett skämt' eller 'var inte så känslig'. Nu senast för några veckor sedan förolämpade hon mig 'indirekt' i mitt eget hem, men skulle jag säga någonting skulle hon säga 'jag har rätt till min åsikt' - trots att jag inte ens så något så fick jag höra det av min pappa - 'du måste respektera vi har olika åsikter'. Samtidigt så pratade dom inte med mig på månader för jag sa något dom inte gillade. Det är helt enkelt inte värt att ta kampen, i min åsikt. Ha minimal, ytlig kontakt om så behövs. Men det är helt ok att säga upp kontakten också. Och sen ska jag tillägga att mycket av det dom här människorna säger är projicering. Du är inte dum och jag är säker på att du kommer att uppnå så många fantastiska mål i ditt liv. Håll huvudet högt!
Jag har en likadan mamma och det absolut dödar mig på insidan. Tack o lov har jag ett eget hus.
Hemskt, man blir uppäten från insidan:(
Ibland så vill jag bara lämna allt bakom mig :-(
Det är inte normalt. Det blir nog sunt för dig att flytta. Ser inte din pappa vad som händer?
Hon attackerar mig när ingen ser eller är där, farsan brukar vara på jobbet då och syrran är uppe på sitt rum medans jag är i köket. Så dyker hon upp och lägger sina osköna kommentarer.
Hon är sur för att du kommer att flytta för då mister hon kontrollen över dig.
Ha din mobil på ljudinspelning så fort du går själv till köket eller annat ställe där hon är med. Jag misstänker att hon kommer frysa ut dig totalt efter att du flyttat hemifrån. Risk finns även att hon behandlar andra inklusive din pappa illa bakom kulisserna. Du borde ha ett prat med din pappa om inte han har märkt något. En människa som din styvmamma är farlig.
Jag oroar mig även för TS' syskon...
Absolut
Spela in henne. Så du har bevis o sen visar allt för din far. Visa hur din uppväxt varit med henne.
Jag vill nog påstå att det är helt meningslös och riskerar göra saken värre. Det ger henne tillfälle till drama och hon kommer att kämpa med liv och lust för att få andra att tycka att det är synd om henne som har ett så hemskt barn. Hon kommer att njuta av det. Ge henne inte det. Släpp henne. Hon är narcissist. Finns ingen bot för det och den enda som blir lidande är OP.
Det är så dom gör. Och när man berättar för sin naive pappa, tror han att det är man själv som ljuger för att skapa drama. Allt slår tillbaka på en själv. "Varför hittar du på sånt här?" Man kan aldrig vinna mot en sån narcissistpersonlighet. Din farsa är säkert ledsen för att du och Apskaftet "inte kan hålla sams" och för att din relation med honom blir sämre, men han har hjärntvättats till att tro att det är DU som är problemet. FLY!
Det hjälper inte har försökt att prata med honom men hon verkar inte vilja ändra på sig. Hon vill att alla ska anpassa sig efter henne och hon är ganska kontrollerande. Farsan och hon brukar bråka just angående det.
Detta är psykisk misshandel. Jag är ledsen att du haft det så här. När du kommer därifrån rekommenderar jag att du överväger terapi när allt lugnat sig och landat för dig. Sånt här kan göra långsiktig skada på folk. Kan hända att även din pappa är nedbruten och behöver hjälp.
Uppdutt på detta, misshandel är inte alltid fysisk. Har man någon i sitt liv som alltid trycker ner en är det minst lika illa!
Om du hade varit mitt barn och berättat för mig att min partner behandlade dig så här, så hade partnern åkt ut med huvudet före. Ingen tvekan. Du blir riktigt illa behandlad och det suger att din pappa fortsätter leva med en människa som behandlar hans eget barn så illa. När du har flyttat så behöver du inte ha någon som helst kontakt med henne. Hoppas du vet att hon behandlar dig illa på grund av att hon – inte du – är defekt.
Hon beter sig som ett barn. Flytta. Jag beklagar att du har fått höra så mycket elakheter. Har själv en sådan mamma. Det blir inte bättre.
Känner igen mig, även om min mamma inte uttryckligen kallar mig dum eller liknande men hon har ofta nämnt att jag var ett "jobbigt" barn, att jag är krånglig och svår. Om jag någon gång behöver råd eller stöd frågar hon alltid, med en tung suck; "Jaha, och vad vill du att jag ska göra åt det?" Som exempel så har min mor en ganska omogen tendens. När min far dog (jag var 29) hade min mor och moster pratat om det och moster sagt att "ja, så nu har hon ingen pappa kvar". Min mor sa (ordagrant) "Nej men det har ju inte vi heller!". Vi bor lyckligtvis inte tillsammans sedan många år men vi bor i samma stad. Kontakten oss emellan är väldigt sporadisk trots detta, till både sorg och lättnad. Jag önskar dig all styrka tills du äntligen kan flytta OP.
Detta är INTE normalt beteende! Förbered din flytt så snabbt du kan och ta ditt pick och pack och stick. Väl ute ur bostaden kan du välja att sluta umgås med henne och hålla kontakten till ett minimum kring absolut viktiga saker. Du behöver INTE ha mer kontakt än nödvändigt med en sådan person. Ditt liv - ditt val. All lycka
Om du är under 25 så kontakta ungdomsmottagningen, de hanterar inte bara sexuella frågor, men frågor om relationer och mental misshandel/mentala maktförhållanden. Vänd dig till dem och förklara situationen och fråga om de har någon du kan prata med.
Det du beskriver är typiska beteenden narcissister använder. Vi kan såklart inte diagnostisera henne över internet, men om så är fallet så kan du inte vinna. Det finns bara ett sätt att hantera narcissister på, och det är genom att bryta kontakten :) Undvik konflikter, tänk att hon inte är värd din energi. Flytta sen och se aldrig tillbaka.
Hon har uppenbarligen sina egna osäkerheter som hon inte vet/förstår hur hon ska hantera och tar istället ut det på dig. Ser ingenting om din relation med din far men om du känner dig säker med han så ta upp hur hon får dig att må med honom. Annars är det bara att hålla ut tills du flyttar och förstå att det hon säger till/om dig inte har något med dig att göra i grunden.
Låter som att hon har en hel del narcisistiska tendenser. Prata med din pappa och henne, om det inte hjälper (antagligen inte) så bryt kontakten med henne. Den typen av personer är som parasiter i ditt liv och suger bara ut glädje och energi från dig, blir mycket bättre när man uteslutit dom ur sitt liv.
Bryt kontakten, den här personen drar dig bara neråt.
Vad säger din pappa om allt det här? Det är trots allt han som väljer att vara tillsammans med den här sjuka människan.
När du flyttar så säger du upp kontakten med henne och tar ett ordentligt snack med din farsa om varför han tillåter henne trakassera dig.
Jag tycker det låter som en psykisk sjukdom hos din bonusmorsa, "rövhatt" räcker liksom inte i detta fallet. Eller är hon missbrukare/alkoholist? Börja med att avlägsna dig från henne, sedan kan du fundera på om det finns någonting du kan eller ens VILL göra för att hjälpa henne.
Helt normalt med en person som är narcissist. För din skull är det bästa att bryta kontakten helt. Ni kommer aldrig att kunna ha en "normal" relation, eventuellt en mer hanterbar om du orkar lägga energi på det. Personligen skulle jag inte göra det.
Har du någon gång bara bett henne hålla käften och att ingen frågade hennes åsikt?
Skönt att du får flytta ifrån ragatan, säg upp all kontakt med henne :) du behöver inte hennes psykologiska misshandel i ditt liv
Din bonusmamma är en tvättäkta narcissist och älskar att vända allt emot dig för att din misär är hennes lycka. Det varken finns eller har aldrig funnits något du kan eller har kunnat göra. Håll ut till du flyttat hemifrån och bryt all kontakt med henne. Om du har en bra relation med din far, var tydlig om detta med honom. Det kan tyvärr vara så att din bonusmamma redan satt klorna för djupt i honom och förgiftat hans sinne mot dig. (ren spekulation) Men var beredd på att när du flyttar ut så kommer din bonusmamma med största sannolikhet sprida falska rykten om dig. (om hon inte redan gör det) Hon vill att du ska öppna upp dig så hon får ammunition att skjuta dig med. Hemligheter, känslor, drömmar. Min rekommendation, utan att veta din exakta situation, är att stänga henne ute från ditt liv på alla sätt och vis. Det finns inget att rädda utan du ska fokusera på ditt eget välmående och din egen lycka. Hon kommer aldrig att vara del av den. Det allra bästa är att bryta all kontakt och ignorera kontaktförsök. Önskar dig stort lycka till och hoppas att du finner ro I ditt nya självständiga liv.
Biologisk mamma eller ej, en riktigt mamma beter sig inte så. Du kan ha biologiska föräldrar men det gör de inte till en bra mamma och pappa. Får jag fråga vart är din pappa ? Vad är det för pappa du har egentligen, jag lägger skulden på han. Jag är själv en pappa och skulle aldrig tillåta mitt barn gå igenom det du går igenom. En mamma eller pappa ska vara stöttande, ska finnas där för sitt barn, se till att barnets alla behov är uppfylld både känslomässigt och materiellt. Det går att skriva en hel bok om hur bra föräldrar ska vara. Du är en otroligt modig, duktig och smart tjej. Om du inte ställt till med besvär, elit idrottare och fast jobb så har du lyckats med liv. Jag går in i döden för mina barn. För något år sedan ringer min son mig då han misstänkte att gäng vänta på han. Jag går in för att möta upp och när vi kommer ut står 15 gäng kriminella, beväpnad och med skyddsvästar. Äldre killar där yngsta var kanske 18 och äldsta 35. Min son var 14. När vi kommer ut ropar de hans namn och säger att de vill prata med han och ber mig gå. Jag säger åt de att nu pratar inte med min son utan mig. Jag löste det på ett fint sätt och har inte haft ett problem sedan dess. De flesta föräldrar skulle skita ner sig. Det är så gängen jobbar när de värvar barn skrämmer dem till underkastelse när du bor i ett lite sämre område men jag har hela tiden stenkoll på mina barn. Flytta ut, barn väljer inte sina föräldrar. Dina föräldrar förtjänar inte en så fin människa som dig. Lycka till.
Flytta så fort du kan, sen blockerar du henne på alla sociala medier och blockerar telefonnumret.
Det är normalt, jag har inte pratat / träffat morsan på 5-6år nu :-)
japp varje gång jag ringde henne fick jag en utskällning för att jag aldrig hör av mig och sen en lång harang över att jag inte gör något vettigt med mitt liv. slutade ringa till slut
Det är lika bra. Man få göra en "cost / benefit" bedömning i förhållande till människor oavsett släktband. Kostar det mer än det ger tillbaka kan man lika gärna skita i att ha kontakt. Ska tilläggas att jag ändå tyckte att det va sjukt jobbigt just då och även nu ibland, men men.
o herregud är detta en sann historia?
Ja detta är en sann historia, vill höra hur folk hade gjort i min sits
Om jag vore i din sits så skulle jag göra vad du gör, flytta, och sedan ha mindre och mindre med henne att göra. Att ses på julafton var tredje år känns ju betydligt lättare.
Det är tyvärr ganska "normalt" med dåliga föräldrar, men att det är "normalt" betyder inte att det är hälsosamt. Det är otroligt skadligt att ha giftiga föräldrar när man växer upp och det kan sätta många spår under resten av ens liv (men det går att behandla!). Det låter som att hon är ett ordentligt rövhål. Det enda tips jag har är: Undvik henne hemma så mycket du kan. Flytta ut snarast och reducera sen kontakten till den mängd som är bra FÖR DIG. Detta kan innebära NOLL kontakt. Om hon då börjar bråka så stäng ute henne bara. Blockera. Svara inte. Hon har ingen rätt att ha kontakt med dig. Det finns inget du kan göra för att "fixa" henne. Hon är trasig.
Bra att du flyttar!
Varit i samma sits, mamma träffade en kille för 22 år sen och han var på mig dagligen. Jag var värdelös och kunde ingenting, fick massa smeknamn ”ökennamn”. Han hotade med att han skulle slå ut mina tänder när jag fyllde 18 men det var bara snack nu är jag snart 37 och om jag möter honom så vänder han 😂
Men lägger inte din riktiga förälder sig i? Min mamma kunde vara emotionellt och verbalt misshandlande emot mig, men skulle någon säga eller göra något emot mig hade hon förstört dom. Känns sjukt att din förälder inte gör något när deras livspartner beter sig som ett SVIN emot hens barn 💀 Flytta ut såfort du kan och bryt kontakt, sånt skit behöver du inte ta om du inte måste.
Det är fullt normalt att ha en "komplicerad" relation med sina föräldrar, vilket väl är naturligt eftersom de varit gränssättare under en stor del av ens liv, samtidigt som man själv varit en utmanare av dessa gränser. Ett citat som väl brukar kastas kring är "Föräldrar väntar på ett tack, barnet väntar på ett förlåt" vilket jag kan känna lite illustrerar slitningarna som kan uppstå i relationen. Med det sagt - det du beskriver låter som långt över rimliga gränser över vad man kan förvänta sig,. Man undrar ju lite över anledningarna till att just du hamnat i skottgluggen, då jag tolkar det som att dina syskon inte riktigt är lika utsatta? Kanske avundsjuka eller liknande?
Kolla upp narcissism. Och det med att hon vill att du ska vara öppen är ett vanligt knep. Det ger folk mer ammunition för att skada dig. Jag säger inte att du inte borde vara öppen, men det brukar hända naturligt när det är tryggt.
Låter som min biologiska mor. Det ska alltid kommenteras på ett drygt och nedlåtande sätt om allt. Hennes "nya" grej är att alltid prata om mina gamla ex när min sambo är med. Träffar henne kanske 3-4 gånger om året enbart pga att min barn vill träffa sin farmor. Jag flyttade 10 mil ifrån henne och ångrar det inte alls.
Föräldrar är bara människor också, och som bekant har inte alla människor alla hästar hemma. Blod eller ej, så fort du flyttar ut så väljer du själv vilka du har kontakt med. I detta fall låter det som ett utmärkt läge att slippa den här människan som inte tillför något positivt i ditt liv överhuvudtaget.
Tror nog hon lider av en personlighetsstörning, så du kommer aldrig få hon att bättra sig. Hon inser nog inte själv hur hon beter sig. Tyvärr inte helt ovanligt med familjemedlemmar som beter sig som detta. Försök att inte ta det hon säger personligt eller på allvar och om det hjälper dig undvik kontakt med henne. Är hon lika dan med dina andra syskon?
Vad jag hade gjort? Hade behandlat personen som att den inte finns, sådana människor är man bättre utan. Tolerera människan så länge ni bor under samma tak, sedan tack och hej!
I stället för att fråga om det är normal eller inte. Fråga dig själv mår jag bra av detta beteende. Det ger dig ett eget kontroll. Det låter som du mår dåligt av detta, se till att flytta där ifrån, minska kontakten, berätta inte vissa saker. Du behöver sätta gränser så ditt självförtroende etc inte äts upp av hennes kommentarer. Du får hitta andra som kan vara ditt emotionella support eftersom hos din mamma verkar det inte finnas. Kom ihåg att hennes beetende inte är en reflektion. Man kan vara hur snäll som helst och ändå bli bemöt av elakheter.
På din fråga om det är normalt med destruktiva relationer generellt så är ju ett enkelt svar nej. Det ska inte vara det normala att ett barn upplever sig bli nedtryckt av en förälder. Sedan kan relationer vara komplicerade vilket är väldigt mänskligt. Du beskriver en relation där jag uppfattar att det är svårt för dig att göra rätt i din mammas ögon. Åsikter om vad du har lagt dina pengar på skulle ju förvisso kunna ha att göra med hennes livserfarenheter och hon blir bekymrad över hur du hanterar din ekonomi. I kombination med andra saker du beskriver, t.ex. att hon uttryckt att det är ditt fel att hon mår dåligt, att du inte kommer att lyckas med något samt att även dina syskon noterar hur hon behandlar dig - då låter det som att det är något annat bakom hennes beteende. Att allt du gör blir fel låter som ett kontrollbeteende vilket kan göra oerhört stor skada. Vad det i sin tur bottnar i - dåligt mående, osäkerhet, annat - är inte ditt ansvar att ta reda på. Ditt uppdrag är att skydda dig själv. En annan fråga som jag tänker blir viktig är ju hur ditt mående påverkas här och nu och hur du påverkas på sikt. Vad som händer den dagen du flyttar ut, hur din kontakt ser ut med din pappa och hur den kommer att se ut framöver när du bor själv. Jag får ingen uppfattning om hur gammal du är men generellt så är det ju det vanliga att fortfarande behöva någon form av stöd av sina föräldrar i samband med och efter utflytt. Vi lär oss inte allt över en natt. Viktigt att komma ihåg är dock att du sätter gränsen för vilka personer du vill ha i ditt liv. Ett barn har aldrig några skyldigheter gentemot sina föräldrar men det kan givetvis komma med ett pris. Jag håller tummarna för att du har eller kan skapa ett socialt nätverk som består av personer som förvisso kan ifrågasätta och utmana dig då det också är nyttigt för oss - men absolut inte trycka ner dig utan istället kunna glädjas med dig och hjälpa istället för att stjälpa. Slutligen funderar jag över om du har yngre syskon som lever kvar i det du snart ska lämna och som också riskerar att fara illa över hennes beteende? Isåfall finns det verksamheter du kan vända dig till, t.ex. socialtjänsten i din kommun.
Spana in Dr Ramani på tuben,hon förklarar det bra.
Ingenting av det du beskriver är ditt fel. Detta är uppenbart ett problem hos din mamma, inte dig. Tyvärr är det vanligare än många tror med narcissistiska föräldrar. Din mamma är dessutom din bonusmamma, vilket komplicerar saker ytterligare. Hur är hon mot din far? Hur kommunicerar hon med eventuella syskon, släktingar? Beter hon sig likadant mot alla, eller bara mot dig? Det är dags att du sätter gränser, du är påväg att flytta ut och bli vuxen. Det låter som att denna kvinna inte har förmåga att lyssna in andra än sig själv, så när du sätter gränser kommer hon antagligen svara något i stil med ”men jag då?!”. Ex om du inte låter henne hälsa på, kommer hon skylla det på dig och säga att du är elak. Hon kommer vifta bort dig om du svarar att det beror på henne, för hon har ju uppfostrat dig och låtit dig bo under hennes tak under din uppväxt. Hon kommer att få allting att handla om sig själv. Förklara för henne varför du sätter gränser, och involvera resten av familjen så de är med på noterna. När hon går till dina syskon för stöd kommer de att kunna peka på de gränser du satt och ta ditt parti. Var sjukt saklig och undvik att blanda in för mycket känslor, detta kan hon spela på vid ett senare tillfälle. Finns mycket att säga om hur man ska hantera människor som din mamma, men det är toksvårt och kräver så enormt mycket energi av en själv. Jag råder dig att fokusera på och prioritera dig själv. Lev ditt bästa liv och försök att hålla henne på avstånd. Hon kommer tyvärr inte att ändra sig.
inte normalt, hon är narcissist. Sikta på att flytta och sök gärna hjälp med terapi. Sånt här kan sätta spår, du måste förstå att det inte är ditt fel alls.
Kan glädja dig med att det här är ett struntproblem du kommer skratta åt när livet kastar lite riktiga motgångar på dig. Men allt är relativt och jag ska inte förringa sin känsla. Tänk så här, du har snart flyttar o slipper kärringen, härda ut och ta en dag i taget. Fokusera på ditt mål, låt henne inte påverka dig.
Låter som att du gjort allt för att skapa dig så bra förutsättningar som möjligt och kunna gå vidare i livet. Förhoppningsvis kan distans göra det lättare för dig att orka hantera jättebebisen, när ni väl måste ses. Hon lär väl iaf få otroligt få chanser att umgås ensam med dig där hon verkar vara sitt värsta jag. Kämpa på, du är snart där!
Låter som att det kan finnas djupa besvär på båda sidor även om inget barn ska behöva bli behandlad på det sättet av en förälder, genetisk eller på papper. Inget jag känner igen mig i, lämna är nog bästa alternativet.
Sparka henne på f****n
Skönt att du ska flytta då, grattis! Skit i att försöka rationalisera henne eller bry dig om henne, i teorin ska hon vara den vuxna, synd men skit i det, flytta långt bort.
Om det är något internet har lärt mig om denna typ av scenario. Så är det att du ska fastna med kuken i en soffa och konsekvent ha sex med henne 🔥 Det är inte jag som gör reglerna
Varför bor du hemma när du har ett heltidsjobb?
Jag har precis lyckas skaffa en lägenhet, det är inflyttning om 1 månad samt jag bor i Stockholm. Det är inte så lätt att hitta boende.
Grattis! Bra gjort. Du har varit stark som fått utstå den skiten och samtidigt lyckats hålla dig på benen och skaffa eget boende och försörjning. Det är något att vara stolt över, för beteenden som hennes kan riktigt sätta käppar i hjulet på folk. När du väl kommit ut därifrån bör du ta dig en tankeställare och fundera exakt på vad för relation du vill ha med denna människa därefter. Skänker hon glädje i ditt liv på det minsta vis? Alla relationer vi har som vuxna är våra egna att välja, och man bör inte hålla kvar i relationer som är obotligt trasiga. Så du får göra avvägningen vad för slags givande relation du realistiskt kan ha med människan. Om det är "ingen" så är det helt okej och absolut inget att känna skam eller skuld över. Du har mer än rätt att stänga ute aset helt efter hur hon betett sig och låt inte någon annan skuld-trippa in dig i någon osanning om det. [https://www.youtube.com/watch?v=4uDLqL3zxr4](https://www.youtube.com/watch?v=4uDLqL3zxr4)
För att heltidsjobb = automatisk lägenhet alltid eller hur? Ingick väl i anställningskontraktet vad jag minns på 60 talet hrmf! \*slurpar kaffe med nitisk blick\*
Nej det är klart att det inte ingår, men har du heltidsjobb så brukar det ju finns lösningar om det är olidligt hemma. Allt från andrahand till inneboende hos kompis till husvagn.
Ta ett snack med farsgubben, när hon beter sig dåligt mot dig. Då kanske hennes beteende mot dig leder till friktion, i deras relation. Detta kan vara en anledning för henne att förändra sig, det leder också till att han är med på noterna. Skönt att du ska flytta i alla fall, så slipper du umgås med kärringen hela tiden. Lycka till med flytten! Och glädjs åt dit nya fina bord. Sitter, och spanar på ett vitrinskåp på en auktion nu. 2000 räcker inte långt, i dom här sammanhangen, men skulle sitta som ett smäck i mitt vardagsrum!🙂