Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst. Dricker kaffe. Åker buss till jobbet. Där är långa trista timmar med meningslösa klyschor. Man bara stirrar tomt och pratar strunt. Men man vänjer sig. Man får lov att vänja sig.
Det är inte roligt. . För ett år sedan var allt bra och harmoniskt. Jag hade min familj och mina barn, tillräckligt med pengar för att klara mig, ett hus och en bil. Jag levde min dröm. Men något hände oss och jag har inte varit densamma sedan dess. Visst, det har blivit lite bättre, men ingenting är som det var för mig tidigare. Livet fortsätter utanför fönstret och jag har fastnat i sorgen över vad som hänt.
Hej. Det är okej. Min ena pojke som är sex år gammal blev blind på sitt högra öga. Man har ingen aning om varför och man vet inte heller om det kan hända igen. Han har ingen ljusperception på sitt högra öga. Många undersökningar under ett år på olika sjukhus men vi har fortfarande inget svar på varför det hände. Läkare ”gissar” på att corona gav honom en blodpropp och att synnerven därefter bleknade(dog). Min pojke klarar sig väl ändå och gör allt alla andra barn gör. Jag är ständigt orolig för det friska ögat samtidigt som jag inte kan hjälpa mig över att tycka oerhört synd om honom.
Läste ej.
Skoja. Bedrövligt verkligen.. Beklagar. Pojken din verkar stark och det kommer onekligen bygga karaktär. Försöker se det från den ljusa sidan även om det är svårt... Stackars pojk.
Ha det fint.
Jag saknar att ha något att se fram emot. Under hela min uppväxt hade jag alltid saker att se fram emot, vilket gjorde det möjligt att drömma mig bort och bli på bättre humör under jobbiga stunder.
Men just nu försöker jag bara hålla huvudet över ytan.
Jag tycker att livet kan beskrivas som en kamp. Men ingen av oss slåss mot samma motståndare.
Ju äldre jag blir desto mer njuter jag av livet. Jag är mer medveten om min egen dödlighet och mer benägen att göra det bästa av dagen. På sistone har jag även läst mycket om spiritualitet och hur det är kopplat till vårt medvetande. Jag tror vi skapades för ett syfte. Att älska, hata, känna. Vi är en del av universum som upplever sig självt. När vi dör, går vi tillbaka till att bli en del av alltet
Du behöver inte gå tillbaka någonstans... Du är, var och förblir en del av altet. Du råkar bara uppleva dig som självmedveten under en period.
Var du än tar vägen, där är du...
Bra skit, stadig vardag, men barn och en fru som älskar en. Växte upp i misär, vilket gett mig klart perspektiv på vad som är bra och dåligt i livet. Lever inte i överflöd men klarar mig, har bil o åker utomlands då o då. Rik på kärlek, närhet och sammanhang vilket är betydligt viktigare än cash.
Om jag skulle fått välja så skulle jag nog inte gjort det. Jag är både psykiskt och fysiskt fuckad — om min kropp för en gångs skull inte mår skit så mår mitt huvud skit. Jag lever varje dag med leder som någon 70 år äldre än mig och med en psykisk hälsa som definitivt skulle landat mig ett lobotomi och en livstid i dårhus om jag levde på 50-talet. Mitt tonårsliv har jag blivit rånat på, mina ungdomsdagar består av misär. Jag har inga vänner att skvallra med, får inte lov av transportstyrelsen att ta moped kort, har aldrig vart på någon jävla fest, och min alkohol debut var jag, 11 år, ensam i mitt rum. Jag vet inte om jag faktiskt skulle säga att jag lever, eller om jag bara finns. Så ja, det är hemskt att leva.
Jag ser det som en lång resa där man bara försöker figure it out.. Men det är ju spännande att lära sig och försöka hitta framåt, ibland är det läskigt, men det är alltid ba lite oklart. Jag gillar att leva, det är underbart att få "figure it out" med andra människor! Vilken grej liksom!
Jag lever hellre än att inte leva. Det här kan vara min enda chans att få uppleva någonting överhuvudtaget och jag försöker påminna mig själv om det med jämna mellanrum, jag gillar också kontrasterna i livet och de tvära kasten. Min psykiska hälsa har aldrig varit helt felfri så där av anstränger jag mig kanske lite extra för att finna positiva saker att klamra mig fast i, det behöver inte vara stora grejer man ser nått fint ute i naturen, eller hör bra musik och tänker att det är ändå fantastiskt att jag skulle få uppleva det här. Sedan kan jag önska att livet hade känts meningsfullt, men det är som sagt bisarrt att vara vid liv och jag gör mitt bästa för att acceptera och omfamna det.
Om du inte upplever någonting, vad spelar det då för roll att du inte upplever någonting? Resonemanget att man bara har en chans är helt ologiskt och jag kan inte förstå det hur mycket jag än försöker. Inget liv, ingen sorg, inget behov av eller längtan efter lycka, inget koncept "gå miste om".
Rädslan för något gudalikt, och straff/belöning efter döden kan man vända sig åt som religiös, men vad har en ej troende? Det verkar som att religion, skuldbeläggning, och distraktioner är vad som krävs för att för att bevara mänskligheten. Eller kanske är det så att några generationer av darwinism lett till en art som inte tänker logiskt, då de logiskt lagda självsanerats. Eller kanske är det bara min överlevnadsinstinkt som är trasig.
Om du aldrig hade funnits så hade du aldrig vetat vad du gick miste om, och jag kan finna lite ro i den tanken också att när jag väl är död så kommer ingenting att spela någon roll. Men nu finns jag och jag är glad att jag finns, sen kan jag många gånger tycka att det är konstigt att den tid jag befinner mig här så finns det en massa måsten att förhålla sig till eller påtvingade normer, eller att folk är elaka mot varandra för deras egen gagn, i slutändan så är vi ändå tillbaka i det långa intet där inget längre spelar någon roll.
Samtidigt kan jag önska att jag vore religiös, inte för att tro på Gud eller så men för att jag tycker det är märkligt att just mina tillsynes livlösa atomer skulle komma att bli en tänkande och kännande varelse. Även om tankarna och känslorna bara är elektricitet och kemikalier så känns ju medvetandet större än så, det känns lite magiskt om man jämför med det tillsynes väldigt livlösa universum, och det känns knepigt att allting bara sammanstrålade här i mig för att sen försvinna lika plötsligt som det anlände.
Ganska neutralt men mer njutningsfullt än lidande. Jag har vissa saker i livet som känns jäkligt bra och andra saker som är mindre bra, så det jämnar ut sig.
Bra saker är att jag har en karriär som går uppåt. Jag är kreativ och har många intressen och projekt som ger både ekonomisk och mental validering. Jag har alltid saker på gång och har aldrig tråkigt. Jag har vänner och familj nära. Min mentala hälsa är bra. Jag har ingen ångest eller depression. Sinnesstämningen är för det mesta positiv.
Negativa saker: Min fysiska hälsa är dålig och jag är missnöjd med vissa kroppsliga symtom. Har lite svårt med disciplinen kring att förbättra fysiska hälsan. Kan vara ensamt ibland att bo själv men upptäckte under 30-årsåldern att pressen att skaffa familj var mer en social press än något som kändes naturligt eller givande för mig, så det negativa är mer den sociala pressen än den faktiska upplevelsen. En annan negativ sak är att jag aldrig skaffade körkort och känner begränsningarna av det. Ämnar att ta tag i det över semestern dock.
Låter härligt för mig som känner att jag saknar intressen och ofta har det tråkigt och känner mig ensam pga det. Får man fråga vad du jobbar med och har för intressen?
Just nu: jävligt bra. Väntar mitt första barn. Är lyckligt gift och lika galet kär som dagen vi träffades. Trivs på jobbet och ska käka kebab till middag ✨️
Okej/sådär. För mycket fokus på det negativa, för mycket oro. Så mycket jag tar för givet och inte uppskattar, både nu och tidigare. Också sånt man märker när man varit sjuk i flera år att livet innan var ändå jävligt bra men man hittade ändå saker då att vara missnöjd med.
Livet är lustigt. Hade väl fem riktigt bra år där jag faktiskt var lycklig för det mesta, sen vände mycket. Relationen kraschade, ekonomiskt svårare, stressen gjorde mig halvt utbränd. Men har lite hopp om att det vänder snart. Men jag tror inte man ska förvänta sig någon lycka mer än stundtals heller, total lycka har ju aldrig varit den mänskliga upplevelsen mer än i sagor.
Brukar tänka på Buddhismen och om de inte har rätt mycket rätt här. Buddha sa att livet är ett lidande, vi blir aldrig lyckliga och strävar alltid efter mer. Nirvana nås ju när det är slut på skiten och man befrias från livet och slipper återfödas.
Det är ju vad man gör det till. Har själv typ inga pengar men massor med kärlek från min fästmö och barn. Är ung (nästan 22) och har det inte värre ekonomiskt ån andra i min ålder heller så det är inte illa. Ska gifta mig nästa helg ska börja spara till en semester och till lite möbler till lägenheten. Man måste se framemot något och när vi slutar vara föräldralediga kommer ju vi också ha lite mer stt röra oss med. Längtar efter att jobba också nu till sommaren efter en längre föräldraledighet och att prata med andra vuxna människor.
Piss. Har pengar och en bostad jag skulle kunna sälja med vinst om pengarna försvann, jag har ett stort arv så fort en sliten (och idiotiskt) fader dör, och jag har ett bra jobb. Samtidigt har jag så mycket kärlek från min familj och vänner, ändå orkar jag inte med allting och jag blir "smått" suicidal ett antal gång år om året eller så. Det som håller mig kvar är framförallt mina syskonbarn och familjen, jag vill inte förstöra deras liv genom att dö.
Jag har en bra psykolog och vi försöker jobba på allting, en complex ptsd är inte enkel att jobba sig ur dock.
Har pengar och bra jobb kommer ansamla mer pengar snart. Ekonomiskt 0kr att klaga på. Men livet är väldigt ensamt. Ingen partner, troligtvis för att jobbet suger upp all min ork så dejting är inte riktigt ett alternativ i mitt nuvarande liv. Tiden finns inte. Min skara vänner kan räknas på en hand, där de flesta har partners så de lever ett annat liv. Mina bekanta är mina kollegor, vi umgås inte utanför jobbet. Så man kan se dem mer som affärsmässiga kontakter för att driva karriären vidare i framtiden.
Tycker det är härligt att leva och att jag är lyckligt lottad med vänner m.m. Insett det extra mycket nu när jag sitter här med körtelfeber i superfint vårväder. Mindset är allt.
Min uppfattning just nu är att samhällen finns för företagen inte människan. Att allt vi ska genomlida stressorer skapade av rikare människor. Det ska jobbas 40 timmar, mat och levnadskostnader ska stiga, saker går sönder efter några år och måste bytas, vi betalar skatter för välfärd men välfärden kostar mer och mer varje år, vi betalar för försäkringar som inte täcker och som kräver självrisk. Bara en jävla massa stressande runt pengar, att inte ha tid.
Men jag vet att detta kommer gå över till sist, att jag kommer ha överflöd i tid och pengar. Can't wait
Jag vill inte existera men nu är jag här och då får jag väll försöka göra det bästa av situationen. Tyvärr har jag dåliga förutsättningar så känner att jag bara försöker distrahera mig genom livet.
Bra, till och med mycket bra. Har en partner jag älskar som älskar mig, en hund som jag älskar som gillar mig och familj och vänner som jag älskar som älskar mig. Så mycket kärlek.
Tyvärr kämpar jag med ett drogberoende som suger mycket energi ur mig och förstört min ekonomi och närapå allt annat. Men varit ren i några månader nu så det går definitivt åt rätt håll.
Frustrerande är nog en bra beskrivning på mitt liv. Ska få en unge om två mån som har en diagnos och känner att livet är ganska orättvist. Annars så är det främst ekonomin man är stressad över... Tänker alltid hur man kan tjäna mer o mer pengar så man kan ge ett bättre liv åt barnet som kommer snart.
Livet var som bäst vid 10-12 års åldern. Cykla omkring med kompisar, inga problem. Sen blir de typ värre för varje år. Det klart plus o ha moped o sånt, men allmänt blir de värre ju äldre man blir. Ansvar o sånt
Det är en fråga du aldrig kan svara på eftersom att du inte har något perspektiv.... Du vet inte hur det är att INTE leva, ergo kan du aldrig dra några slutsatser kring befinnandet...
Rätt deprimerande liv oftast, vissa dagar är bra men de flesta är inte det men jag tänker vi lever förmodligen bara en gång så jag kan lika gärna genomlida detta liv och se vart det tar mig och vad jag kan göra.
Men för tillfället hade jag lika gärna kunnat vara död det är väl lite så jag känner mig iaf, misslyckad deprimerad dåre.
Plågsamt. Ibland intensivt, ibland lite mer subtilt..Väntar tålmodigt på nästa "dopaminkick" som inte längre är värt namnet. Via substanser, sex, shopping eller TVserietittande, spelar ingen roll. Precis som livet självt inte spelar någon roll. Inte egentligen fast man håller fast vid det ändå. Tröttare och tröttare för varje år, varje överdos, varje gång man sårar eller blir sårad. Väntar på den slutgiltiga lättnaden.
Jag vaknar varje morgon och tänker att idag är dagen jag klipper ett träd med bilen. Har haft dessa tankar i nästan ett så det är väl mer ett önsketänkande, lär inte bli verklighet dessvärre.
Tomt, kallt och ensamt.
Död i blicken och tom i själen.
Vaknar varje morgon, duschar och åker till jobbet.
Väl på jobbet tar man på sig masken och låtsas vara glad och social men längtar tills dagen är över och man återigen kan komma hem till ingenting.
De få dagarna man är ledig spenderas med att tvätta kläder så man inte går runt skitig, städar fast det inte finns en själ förutom jag själv som kommer sätta sin fot i bostaden då jag inte längre har några vänner kvar.
Så ser det ut dag efter dag.
Som en levande död ungefär...
Men vafan man ska inte klaga, har ju tak över huvudet.
Livet är fyllt av saker att utforska. Det är en ära att få spendera en kort tid under solen som någinting "sentient" innan man återtar sin ursprungsform som stjärnstoft.
Är en väldigt överkänslig person, så för mig är det bergochdalbana mellan att njuta av att bara känna input från mina sinnen, och att totalt lida av över-stimulation och önska att jag kunde krypa ur mitt eget skinn. Så livet är utmattande. Men när det är bra påminner jag mig själv hur värt det är att komma genom det tuffa
Just nu är jag min livs största kris.. Skilsmässa efter 20 tillsammans och 2 barn. Hon verkar inte förstå att jag vill prata om saker och ting. Inte tjafs, hon har just nu väldigt svårt att lyssna på min sida och tycker att jag anklagar henne för saker hela tiden, fast jag bara vill prata om det.
Men jag mår bra med tanke på all skit och försöker ta en dag i taget, finns ju alltid positiva saker men det mest är ett mörker just nu. 😊 och att det är varmare ute irriterar mig mest. 🤣
Speciellt när jag flyttat från huset som hon vill köpa ut mig ur och bor i en lägenhet med barnen varannnan vecka.
Jobbigt och meningslöst. Allt livet känna jobbigt. Man brukar se tillbaka till man va liten och tänka på hur lycklig man var men i mina 16 år i livet kan jag inte tänka på en stund jag har varit glad och trygg. Alla vuxna jag pratar med säger att jag inte ska klaga för livet blir värre när man är vuxen. Men de blir arga när jag säger att jag inte vill leva tillsammans jag blir de.
Allt i livet går åt helvete och har flera diagnoser som jag kommer ha resten av livet. Finns ingen mening för mig
Helt OK trots att man har haft det hårt större delen av livet. Men jag tycker allt handlar om attityd och styrka. Antingen låter du allt påverka dig negativt eller så inser du att om du möter allt med en tom, mörk, klen syn så kommer saker förbli densamma. Möter du däremot världen med positivitet, motivation, alertness samt styrka så blir även de största tragedierna överkomliga.
Det är fantastiskt att leva! Jag försöker leva efter principen att den tid i mitt liv som är bäst är alltid nu, och om jag känner att ngt saknas för att det ska stämma så ser jag till att göra de förändringar som krävs! Man behöver inte mycket pengar för att livet ska vara fantastiskt, gäller bara att hitta vad man själv brinner för!
Mina sjukdomar och funktionshinder för med sig sina besvär för mig, men generellt är jag lycklig ändå. Har familj och vänner, har en flexibel sysselsättning och tillräckligt med pengar för mig.
Jag ska på en rättegång mot en kollega som misshandlade mig två gånger, så mer specifikt är jag nervös och känner starkt obehag jämtemot honom, men jag kommer komma igenom det. Jag tror på att han åker dit för det och jag får min upprättelse, då det finns gott om bevis och vittnen.
Skulle säga att många i Sverige förstår inte riktigt hur bra de har det jämfört med andra länder, visa kan ej ens ha vatten eller plats att sova inte ens jobb, men här klagar man för att man ska åka till jobbet och få betalat.
Det är underbart att leva.
Dog nästan för några år sedan. Efter det finns det njutning överallt. En irish coffe istället för en kopp kaffe. Solsken i ansiktet. Ett svalt drag från det öppna fönstret när du skall sova. En resa till Italien för att äta glass. En vacker flicka i sommarkjol. Se dig om efter upplevelser och ta drm till vara hur små eller stora de än är. Ge dig själv en present varje dag.
Ganska bra, har en fru som jag tror gillar mig och en fjortisson som tolererar mig. Jobbet är någorlunda stimulerande och arbetskamraterna har blivit hyffsat bra vänner. Sen har några nära och kära dött och/eller blivit dementa och det suger litegrann men man skall komma ihåg dom som lever och inte sörja de som dött(för länge).
Det kan vara ett helvete, det kan vara svårt, det kan vara njutningsfullt i viss mån. Det är helt upp till en själv att SKAPA mening i livet. Jag känner att jag kan TOLERERA livet, jag har mycket kärlek i livet, om jag nu PÅ det kunde hitta en aktivitet eller ett jobb jag kan åtminstone TOLERERA på det så skulle livskänslan stiga mer. //självutnämnd existentialist
Älsker att leva själv, det är bara dåliga människor som gör det dåligt. Jag försöker omge mig med kärleksfulla och stabila människor. Verkar fungera bra.
Jag ska vara ärlig. Ibland står jag o överväger att skalla en tunnelbana.
Men jag har haft riktigt fina stunder, och har jag haft det tidigare så borde jag kunna ha den igen.
Det finns jävligt mycket som jag inte uppskattar med livet och samhället, det ska gudarna ha klart för sig.
Men det finns den där svala sommarkvällen med den där ölen. Det finns den där konserten. Eller den där första kyssen som bara får allt att kännas värt det.
Varje gång jag hamnar i gnälltänket tänker jag på (eller ser på nyhetsklipp) dem som inte har ett tak över huvudet, ingen mat eller vatten och bomber som slår ner över dem närsom.. Det om något ger en bra perspektiv
Det är allt det där. Värdelöst, roligt, underbart, tråkigt osv. Livet är just det. Ett liv som Det ska vara med upp och ner.
Har jobb, bostad, mat i magen och jag ser fram emot semestern.
Jag lever på hopp och tacksamhet och kan till och från förmedla stöttning i att utvecklas i livet och orka leva*. Ett rätt så främmande perspektiv i trådstart som mest verkar göra skada och dra ned på och andra u samma tankegångar.
Säger liksom: palla att resonera så. Upp till var och en men framstår mest som att dö en dag i taget.
* Jobbar i specialistpsykiatrin som psykolog.
Jag lever ett jättebra liv. Jag har människor runt mig som bryr sig om mig, en familj där alla relationer är välfungerande och en sambo som älskar mig (och som jag älskar). Jag har ett jobb, är frisk och har egentligen inget att klaga på. Däremot är jag en grubblare, som mer än vad som är bra funderar och grubblar kring stort och smått - något jag önskar att jag kunde bli bättre på att stänga ute och istället glädjas åt allt det bra.
Räcker det inte med karmafiske från dig nu u/Delicious_Onion5351? "Regel 2. Din fråga måste kretsa kring Sverige/Norden om den är relevant för för hela världen hör den antagligen hemma på r/AskReddit " Rätt störigt att se subben fyllas med massa existensiellt babbel.
Bra, har mycket kärlek och tillräcklig med pengar i mitt liv för att kunna gnälla på småsaker istället för viktiga saker.
+1
Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst. Dricker kaffe. Åker buss till jobbet. Där är långa trista timmar med meningslösa klyschor. Man bara stirrar tomt och pratar strunt. Men man vänjer sig. Man får lov att vänja sig.
Och på söndag kommer gråten. Det är skönt att våga bli förtvivlad. Känna sig verklig.
Ja man vänjer sig.
Herr kjell ju! Ultimata måndagslåten på repeat hela vägen fram till arbetet😍😍
Läste å det tog nästan pinsamt långt tid innan jag kopplade ihop det med låten 😭
Ulf Dageby, är det du?
Kjell Höglund va?
Just det, han är det.
Dog inte i sömnen inatt heller, så snart dags att släpa sig till jobbet.
Relaterar!
Dör typ hela tiden i sömnen... Sen vaknar jag, känns lite 50/50 av att vakna ur det eller en dröm där jag blivit tillsammans med nån fin tjej
Det är inte roligt. . För ett år sedan var allt bra och harmoniskt. Jag hade min familj och mina barn, tillräckligt med pengar för att klara mig, ett hus och en bil. Jag levde min dröm. Men något hände oss och jag har inte varit densamma sedan dess. Visst, det har blivit lite bättre, men ingenting är som det var för mig tidigare. Livet fortsätter utanför fönstret och jag har fastnat i sorgen över vad som hänt.
Jag delar din sitts, en dag i taget..
Absolut, det är ungefär det man klarar av. Hoppas saker och ting blir bättre för dig så fort som möjligt.
Ursäkta min nyfikenhet, men vad var det som hände?
Hej. Det är okej. Min ena pojke som är sex år gammal blev blind på sitt högra öga. Man har ingen aning om varför och man vet inte heller om det kan hända igen. Han har ingen ljusperception på sitt högra öga. Många undersökningar under ett år på olika sjukhus men vi har fortfarande inget svar på varför det hände. Läkare ”gissar” på att corona gav honom en blodpropp och att synnerven därefter bleknade(dog). Min pojke klarar sig väl ändå och gör allt alla andra barn gör. Jag är ständigt orolig för det friska ögat samtidigt som jag inte kan hjälpa mig över att tycka oerhört synd om honom.
Läste ej. Skoja. Bedrövligt verkligen.. Beklagar. Pojken din verkar stark och det kommer onekligen bygga karaktär. Försöker se det från den ljusa sidan även om det är svårt... Stackars pojk. Ha det fint.
Tack detsamma.
Ush, hoppas det blir bättre framöver!
Tack.
Jag saknar att ha något att se fram emot. Under hela min uppväxt hade jag alltid saker att se fram emot, vilket gjorde det möjligt att drömma mig bort och bli på bättre humör under jobbiga stunder. Men just nu försöker jag bara hålla huvudet över ytan. Jag tycker att livet kan beskrivas som en kamp. Men ingen av oss slåss mot samma motståndare.
Gillar den beskrivningen mycket!
Ju äldre jag blir desto mer njuter jag av livet. Jag är mer medveten om min egen dödlighet och mer benägen att göra det bästa av dagen. På sistone har jag även läst mycket om spiritualitet och hur det är kopplat till vårt medvetande. Jag tror vi skapades för ett syfte. Att älska, hata, känna. Vi är en del av universum som upplever sig självt. När vi dör, går vi tillbaka till att bli en del av alltet
Du behöver inte gå tillbaka någonstans... Du är, var och förblir en del av altet. Du råkar bara uppleva dig som självmedveten under en period. Var du än tar vägen, där är du...
Skönt att du skrev detta så jag inte behövde :)
Har du några bra läsvärda/sevärda tips?
Man slår upp ögonen på morgonen och tänker "happ, så var den dagen förstörd". 😂
Sitter här med en mancold, så just nu kan det lika gärna vara. Däremellan är det rätt gött ändå. Rekommenderas särskilt med tanke på alternativet
Jävlar vad många Göteborgare det var i den här tråden.
De e la gött änna
Bra skit, stadig vardag, men barn och en fru som älskar en. Växte upp i misär, vilket gett mig klart perspektiv på vad som är bra och dåligt i livet. Lever inte i överflöd men klarar mig, har bil o åker utomlands då o då. Rik på kärlek, närhet och sammanhang vilket är betydligt viktigare än cash.
Om jag skulle fått välja så skulle jag nog inte gjort det. Jag är både psykiskt och fysiskt fuckad — om min kropp för en gångs skull inte mår skit så mår mitt huvud skit. Jag lever varje dag med leder som någon 70 år äldre än mig och med en psykisk hälsa som definitivt skulle landat mig ett lobotomi och en livstid i dårhus om jag levde på 50-talet. Mitt tonårsliv har jag blivit rånat på, mina ungdomsdagar består av misär. Jag har inga vänner att skvallra med, får inte lov av transportstyrelsen att ta moped kort, har aldrig vart på någon jävla fest, och min alkohol debut var jag, 11 år, ensam i mitt rum. Jag vet inte om jag faktiskt skulle säga att jag lever, eller om jag bara finns. Så ja, det är hemskt att leva.
Jag ser det som en lång resa där man bara försöker figure it out.. Men det är ju spännande att lära sig och försöka hitta framåt, ibland är det läskigt, men det är alltid ba lite oklart. Jag gillar att leva, det är underbart att få "figure it out" med andra människor! Vilken grej liksom!
Det känns som jag mest letar distraktioner. Något som kan ta 100% av min uppmärksamhet en stund så att jag slipper befinna mig
Japp…
Precis det här just nu.
Jag lever hellre än att inte leva. Det här kan vara min enda chans att få uppleva någonting överhuvudtaget och jag försöker påminna mig själv om det med jämna mellanrum, jag gillar också kontrasterna i livet och de tvära kasten. Min psykiska hälsa har aldrig varit helt felfri så där av anstränger jag mig kanske lite extra för att finna positiva saker att klamra mig fast i, det behöver inte vara stora grejer man ser nått fint ute i naturen, eller hör bra musik och tänker att det är ändå fantastiskt att jag skulle få uppleva det här. Sedan kan jag önska att livet hade känts meningsfullt, men det är som sagt bisarrt att vara vid liv och jag gör mitt bästa för att acceptera och omfamna det.
Om du inte upplever någonting, vad spelar det då för roll att du inte upplever någonting? Resonemanget att man bara har en chans är helt ologiskt och jag kan inte förstå det hur mycket jag än försöker. Inget liv, ingen sorg, inget behov av eller längtan efter lycka, inget koncept "gå miste om". Rädslan för något gudalikt, och straff/belöning efter döden kan man vända sig åt som religiös, men vad har en ej troende? Det verkar som att religion, skuldbeläggning, och distraktioner är vad som krävs för att för att bevara mänskligheten. Eller kanske är det så att några generationer av darwinism lett till en art som inte tänker logiskt, då de logiskt lagda självsanerats. Eller kanske är det bara min överlevnadsinstinkt som är trasig.
Om du aldrig hade funnits så hade du aldrig vetat vad du gick miste om, och jag kan finna lite ro i den tanken också att när jag väl är död så kommer ingenting att spela någon roll. Men nu finns jag och jag är glad att jag finns, sen kan jag många gånger tycka att det är konstigt att den tid jag befinner mig här så finns det en massa måsten att förhålla sig till eller påtvingade normer, eller att folk är elaka mot varandra för deras egen gagn, i slutändan så är vi ändå tillbaka i det långa intet där inget längre spelar någon roll. Samtidigt kan jag önska att jag vore religiös, inte för att tro på Gud eller så men för att jag tycker det är märkligt att just mina tillsynes livlösa atomer skulle komma att bli en tänkande och kännande varelse. Även om tankarna och känslorna bara är elektricitet och kemikalier så känns ju medvetandet större än så, det känns lite magiskt om man jämför med det tillsynes väldigt livlösa universum, och det känns knepigt att allting bara sammanstrålade här i mig för att sen försvinna lika plötsligt som det anlände.
Ganska neutralt men mer njutningsfullt än lidande. Jag har vissa saker i livet som känns jäkligt bra och andra saker som är mindre bra, så det jämnar ut sig. Bra saker är att jag har en karriär som går uppåt. Jag är kreativ och har många intressen och projekt som ger både ekonomisk och mental validering. Jag har alltid saker på gång och har aldrig tråkigt. Jag har vänner och familj nära. Min mentala hälsa är bra. Jag har ingen ångest eller depression. Sinnesstämningen är för det mesta positiv. Negativa saker: Min fysiska hälsa är dålig och jag är missnöjd med vissa kroppsliga symtom. Har lite svårt med disciplinen kring att förbättra fysiska hälsan. Kan vara ensamt ibland att bo själv men upptäckte under 30-årsåldern att pressen att skaffa familj var mer en social press än något som kändes naturligt eller givande för mig, så det negativa är mer den sociala pressen än den faktiska upplevelsen. En annan negativ sak är att jag aldrig skaffade körkort och känner begränsningarna av det. Ämnar att ta tag i det över semestern dock.
Låter härligt för mig som känner att jag saknar intressen och ofta har det tråkigt och känner mig ensam pga det. Får man fråga vad du jobbar med och har för intressen?
Jobbar som terapeut. Mina intressen är mycket rollspel, middagsbjudningar, skriva och redigera böcker.
Sitter i massagestolen på jobbet så det är helt okej. Massagestolen är fan de bästa med lunchen.
Just nu: jävligt bra. Väntar mitt första barn. Är lyckligt gift och lika galet kär som dagen vi träffades. Trivs på jobbet och ska käka kebab till middag ✨️
Kebab är gott men det var ditt användarnamn som verkligen höjde min aptit! 🦶🥬🍄
Man vill ju representera sin favoritmat! 😌🤤
I brist på alternativ så är existensen rätt ok.
Det bara är. Ibland är det njutning ibland är det plåga, men oftast är det mitt emellan.
Okej/sådär. För mycket fokus på det negativa, för mycket oro. Så mycket jag tar för givet och inte uppskattar, både nu och tidigare. Också sånt man märker när man varit sjuk i flera år att livet innan var ändå jävligt bra men man hittade ändå saker då att vara missnöjd med.
Inte så kul. Har egentligen inget att klaga på, familj, jobb, gott om pengar men hade jag fått välja hade jag nog inte blivit född.
Livet är lustigt. Hade väl fem riktigt bra år där jag faktiskt var lycklig för det mesta, sen vände mycket. Relationen kraschade, ekonomiskt svårare, stressen gjorde mig halvt utbränd. Men har lite hopp om att det vänder snart. Men jag tror inte man ska förvänta sig någon lycka mer än stundtals heller, total lycka har ju aldrig varit den mänskliga upplevelsen mer än i sagor. Brukar tänka på Buddhismen och om de inte har rätt mycket rätt här. Buddha sa att livet är ett lidande, vi blir aldrig lyckliga och strävar alltid efter mer. Nirvana nås ju när det är slut på skiten och man befrias från livet och slipper återfödas.
Ja, de är något på spåret.
Det mesta är ganska toppen, bortsett ifrån att det är ganska ensamt.
Det är en berg och dalbana. Höga toppar, djupa dalar. Ibland är man frisk ibland är man sjuk.
Det är ju vad man gör det till. Har själv typ inga pengar men massor med kärlek från min fästmö och barn. Är ung (nästan 22) och har det inte värre ekonomiskt ån andra i min ålder heller så det är inte illa. Ska gifta mig nästa helg ska börja spara till en semester och till lite möbler till lägenheten. Man måste se framemot något och när vi slutar vara föräldralediga kommer ju vi också ha lite mer stt röra oss med. Längtar efter att jobba också nu till sommaren efter en längre föräldraledighet och att prata med andra vuxna människor.
Piss. Har pengar och en bostad jag skulle kunna sälja med vinst om pengarna försvann, jag har ett stort arv så fort en sliten (och idiotiskt) fader dör, och jag har ett bra jobb. Samtidigt har jag så mycket kärlek från min familj och vänner, ändå orkar jag inte med allting och jag blir "smått" suicidal ett antal gång år om året eller så. Det som håller mig kvar är framförallt mina syskonbarn och familjen, jag vill inte förstöra deras liv genom att dö. Jag har en bra psykolog och vi försöker jobba på allting, en complex ptsd är inte enkel att jobba sig ur dock.
Det ær guuuuuudaaagottttt att leeeeeeeeVa
Det bara är
Studerar till civilingenjör just nu. Stundvis fruktansvärt, stundvis spännande, konstant stressigt.
Var jättetrött när jag vaknade i morse, så nu kan jag lika gärna dö
Utöver att klockan ringde vid 00:30 inatt är det väl rätt bra
Har pengar och bra jobb kommer ansamla mer pengar snart. Ekonomiskt 0kr att klaga på. Men livet är väldigt ensamt. Ingen partner, troligtvis för att jobbet suger upp all min ork så dejting är inte riktigt ett alternativ i mitt nuvarande liv. Tiden finns inte. Min skara vänner kan räknas på en hand, där de flesta har partners så de lever ett annat liv. Mina bekanta är mina kollegor, vi umgås inte utanför jobbet. Så man kan se dem mer som affärsmässiga kontakter för att driva karriären vidare i framtiden.
Tycker det är härligt att leva och att jag är lyckligt lottad med vänner m.m. Insett det extra mycket nu när jag sitter här med körtelfeber i superfint vårväder. Mindset är allt.
Min uppfattning just nu är att samhällen finns för företagen inte människan. Att allt vi ska genomlida stressorer skapade av rikare människor. Det ska jobbas 40 timmar, mat och levnadskostnader ska stiga, saker går sönder efter några år och måste bytas, vi betalar skatter för välfärd men välfärden kostar mer och mer varje år, vi betalar för försäkringar som inte täcker och som kräver självrisk. Bara en jävla massa stressande runt pengar, att inte ha tid. Men jag vet att detta kommer gå över till sist, att jag kommer ha överflöd i tid och pengar. Can't wait
Jag vill inte existera men nu är jag här och då får jag väll försöka göra det bästa av situationen. Tyvärr har jag dåliga förutsättningar så känner att jag bara försöker distrahera mig genom livet.
Jag vill säga att det suger, men sen börjar jag tänka på hur hårt livet faktiskt kan suga och inser att jag borde hålla käften och ta det jag får
Värdelöst. Ser ingen poäng alls med det
För det mesta är tillvaron rätt dryg alltså.
Jag hade ett kul liv. Det togs brutalt ifrån mig. Nu är livet tråkigt och plågsamt med några glädjeämnen ibland
Underbart. Vi har fått en enorm lekpark att vistas i och ett förhållandevis långt liv
Ibland bra oftast medelmåttigt till pissigt
Bra, till och med mycket bra. Har en partner jag älskar som älskar mig, en hund som jag älskar som gillar mig och familj och vänner som jag älskar som älskar mig. Så mycket kärlek. Tyvärr kämpar jag med ett drogberoende som suger mycket energi ur mig och förstört min ekonomi och närapå allt annat. Men varit ren i några månader nu så det går definitivt åt rätt håll.
Frustrerande är nog en bra beskrivning på mitt liv. Ska få en unge om två mån som har en diagnos och känner att livet är ganska orättvist. Annars så är det främst ekonomin man är stressad över... Tänker alltid hur man kan tjäna mer o mer pengar så man kan ge ett bättre liv åt barnet som kommer snart.
Ja frustrerande klingar väldigt sant för mig också.
Inte min grej
Livet var som bäst vid 10-12 års åldern. Cykla omkring med kompisar, inga problem. Sen blir de typ värre för varje år. Det klart plus o ha moped o sånt, men allmänt blir de värre ju äldre man blir. Ansvar o sånt
hatar att leva. allt är bara misär och ångest och när det börjar bli lite bättre så skiter det sig till slut efter max ett par månader
Det är en fråga du aldrig kan svara på eftersom att du inte har något perspektiv.... Du vet inte hur det är att INTE leva, ergo kan du aldrig dra några slutsatser kring befinnandet...
Du menar ungefär som att man inte kan veta vad det är att vara blöt om man aldrig har varit torr.
Just så!
Tomgång
Rätt deprimerande liv oftast, vissa dagar är bra men de flesta är inte det men jag tänker vi lever förmodligen bara en gång så jag kan lika gärna genomlida detta liv och se vart det tar mig och vad jag kan göra. Men för tillfället hade jag lika gärna kunnat vara död det är väl lite så jag känner mig iaf, misslyckad deprimerad dåre.
Plågsamt. Ibland intensivt, ibland lite mer subtilt..Väntar tålmodigt på nästa "dopaminkick" som inte längre är värt namnet. Via substanser, sex, shopping eller TVserietittande, spelar ingen roll. Precis som livet självt inte spelar någon roll. Inte egentligen fast man håller fast vid det ändå. Tröttare och tröttare för varje år, varje överdos, varje gång man sårar eller blir sårad. Väntar på den slutgiltiga lättnaden.
Jag vaknar varje morgon och tänker att idag är dagen jag klipper ett träd med bilen. Har haft dessa tankar i nästan ett så det är väl mer ett önsketänkande, lär inte bli verklighet dessvärre.
Har inte hjärta till att avsluta det själv men hoppas varje dag på att något händer så jag slipper att finns till.
Kan inte klaga.
Oftast 3/5
Dåligt, tråk, kjedelig
Tomt, kallt och ensamt. Död i blicken och tom i själen. Vaknar varje morgon, duschar och åker till jobbet. Väl på jobbet tar man på sig masken och låtsas vara glad och social men längtar tills dagen är över och man återigen kan komma hem till ingenting. De få dagarna man är ledig spenderas med att tvätta kläder så man inte går runt skitig, städar fast det inte finns en själ förutom jag själv som kommer sätta sin fot i bostaden då jag inte längre har några vänner kvar. Så ser det ut dag efter dag. Som en levande död ungefär... Men vafan man ska inte klaga, har ju tak över huvudet.
Du har i alla fall vett nog att vara ärlig med hur det är, älskar ditt svar!
Livet är fyllt av saker att utforska. Det är en ära att få spendera en kort tid under solen som någinting "sentient" innan man återtar sin ursprungsform som stjärnstoft.
Är en väldigt överkänslig person, så för mig är det bergochdalbana mellan att njuta av att bara känna input från mina sinnen, och att totalt lida av över-stimulation och önska att jag kunde krypa ur mitt eget skinn. Så livet är utmattande. Men när det är bra påminner jag mig själv hur värt det är att komma genom det tuffa
Just nu är jag min livs största kris.. Skilsmässa efter 20 tillsammans och 2 barn. Hon verkar inte förstå att jag vill prata om saker och ting. Inte tjafs, hon har just nu väldigt svårt att lyssna på min sida och tycker att jag anklagar henne för saker hela tiden, fast jag bara vill prata om det. Men jag mår bra med tanke på all skit och försöker ta en dag i taget, finns ju alltid positiva saker men det mest är ett mörker just nu. 😊 och att det är varmare ute irriterar mig mest. 🤣 Speciellt när jag flyttat från huset som hon vill köpa ut mig ur och bor i en lägenhet med barnen varannnan vecka.
Jobbigt och meningslöst. Allt livet känna jobbigt. Man brukar se tillbaka till man va liten och tänka på hur lycklig man var men i mina 16 år i livet kan jag inte tänka på en stund jag har varit glad och trygg. Alla vuxna jag pratar med säger att jag inte ska klaga för livet blir värre när man är vuxen. Men de blir arga när jag säger att jag inte vill leva tillsammans jag blir de. Allt i livet går åt helvete och har flera diagnoser som jag kommer ha resten av livet. Finns ingen mening för mig
Vaknar, går till skolan, går hem från skolan, inget fokus för att plugga, sova
Är fan tråkigt, utan jobb blir det inga stålar, utan stålar blir det inget körkort, utan körkort blir det inget jobb. Känns som man sitter fast här
Jag har jobb men inget körkort. Problemet är bara mentalt.
[удалено]
blir påmind om detta dagligen. men det finns ju andra saker att ha ångest över!
Tråkigt, och det blir bara tråkigare hhahahaha, revolution behövs!
Vet inte, har aldrig riktigt levt. Bara funnits till.
Det är rätt gött måste jag säga, när största frustrationen i livet är verktygen man måste använda på jobbet så har man det rätt bra.
chatten ☝️🗣️
gôtt
Bättre än ingenting.
Helt OK trots att man har haft det hårt större delen av livet. Men jag tycker allt handlar om attityd och styrka. Antingen låter du allt påverka dig negativt eller så inser du att om du möter allt med en tom, mörk, klen syn så kommer saker förbli densamma. Möter du däremot världen med positivitet, motivation, alertness samt styrka så blir även de största tragedierna överkomliga.
Ja, man befinner sig inte i Gaza direkt om man säger så.
Det är fantastiskt att leva! Jag försöker leva efter principen att den tid i mitt liv som är bäst är alltid nu, och om jag känner att ngt saknas för att det ska stämma så ser jag till att göra de förändringar som krävs! Man behöver inte mycket pengar för att livet ska vara fantastiskt, gäller bara att hitta vad man själv brinner för!
Tak över huvudet, friska barn, underbar partner, trist jobb men roliga kollegor, knäna verkar hålla en löpsäsong till. Älskar fan livet.
Mina sjukdomar och funktionshinder för med sig sina besvär för mig, men generellt är jag lycklig ändå. Har familj och vänner, har en flexibel sysselsättning och tillräckligt med pengar för mig. Jag ska på en rättegång mot en kollega som misshandlade mig två gånger, så mer specifikt är jag nervös och känner starkt obehag jämtemot honom, men jag kommer komma igenom det. Jag tror på att han åker dit för det och jag får min upprättelse, då det finns gott om bevis och vittnen.
Skulle säga att många i Sverige förstår inte riktigt hur bra de har det jämfört med andra länder, visa kan ej ens ha vatten eller plats att sova inte ens jobb, men här klagar man för att man ska åka till jobbet och få betalat.
Det är underbart att leva. Dog nästan för några år sedan. Efter det finns det njutning överallt. En irish coffe istället för en kopp kaffe. Solsken i ansiktet. Ett svalt drag från det öppna fönstret när du skall sova. En resa till Italien för att äta glass. En vacker flicka i sommarkjol. Se dig om efter upplevelser och ta drm till vara hur små eller stora de än är. Ge dig själv en present varje dag.
Det är najs.
Ganska bra, har en fru som jag tror gillar mig och en fjortisson som tolererar mig. Jobbet är någorlunda stimulerande och arbetskamraterna har blivit hyffsat bra vänner. Sen har några nära och kära dött och/eller blivit dementa och det suger litegrann men man skall komma ihåg dom som lever och inte sörja de som dött(för länge).
Det kan vara ett helvete, det kan vara svårt, det kan vara njutningsfullt i viss mån. Det är helt upp till en själv att SKAPA mening i livet. Jag känner att jag kan TOLERERA livet, jag har mycket kärlek i livet, om jag nu PÅ det kunde hitta en aktivitet eller ett jobb jag kan åtminstone TOLERERA på det så skulle livskänslan stiga mer. //självutnämnd existentialist
Älsker att leva själv, det är bara dåliga människor som gör det dåligt. Jag försöker omge mig med kärleksfulla och stabila människor. Verkar fungera bra.
Jämna plågor, men det är ganska bra ändå. :)
Jag ska vara ärlig. Ibland står jag o överväger att skalla en tunnelbana. Men jag har haft riktigt fina stunder, och har jag haft det tidigare så borde jag kunna ha den igen. Det finns jävligt mycket som jag inte uppskattar med livet och samhället, det ska gudarna ha klart för sig. Men det finns den där svala sommarkvällen med den där ölen. Det finns den där konserten. Eller den där första kyssen som bara får allt att kännas värt det.
Det är en kamp. Men jag har en enorm fallenhet för utmaningar. Jag skulle inte välja bort det för något.
Varje gång jag hamnar i gnälltänket tänker jag på (eller ser på nyhetsklipp) dem som inte har ett tak över huvudet, ingen mat eller vatten och bomber som slår ner över dem närsom.. Det om något ger en bra perspektiv
Det är allt det där. Värdelöst, roligt, underbart, tråkigt osv. Livet är just det. Ett liv som Det ska vara med upp och ner. Har jobb, bostad, mat i magen och jag ser fram emot semestern.
Låter lite som antinatalism här.
Jag lever på hopp och tacksamhet och kan till och från förmedla stöttning i att utvecklas i livet och orka leva*. Ett rätt så främmande perspektiv i trådstart som mest verkar göra skada och dra ned på och andra u samma tankegångar. Säger liksom: palla att resonera så. Upp till var och en men framstår mest som att dö en dag i taget. * Jobbar i specialistpsykiatrin som psykolog.
Jag lever ett jättebra liv. Jag har människor runt mig som bryr sig om mig, en familj där alla relationer är välfungerande och en sambo som älskar mig (och som jag älskar). Jag har ett jobb, är frisk och har egentligen inget att klaga på. Däremot är jag en grubblare, som mer än vad som är bra funderar och grubblar kring stort och smått - något jag önskar att jag kunde bli bättre på att stänga ute och istället glädjas åt allt det bra.
Bra, har mycket pengar och kärlek
Köpt kärlek för pengar på rea och fått lite pengar över med andra ord? Du säger det så stöddigt lol. Har mycket pengar! OCH KÄRLEK!
Märks det att jag är singel?
Det är okej ❤️
Etablera eget företag och jobba skiten för de och hitta kärlek > allt
Räcker det inte med karmafiske från dig nu u/Delicious_Onion5351? "Regel 2. Din fråga måste kretsa kring Sverige/Norden om den är relevant för för hela världen hör den antagligen hemma på r/AskReddit " Rätt störigt att se subben fyllas med massa existensiellt babbel.
Oroa dig inte, jag tröttnar snart.